Lära för livet
Ibland blir man helt tagen av det stora i det lilla.
Vårsolen var ljuvligt varm och jag tog min kopp kaffe på uteplatsen. Boken jag skulle läsa låg oöppnad på bordet och jag slöt ögonen och njöt av en lugn stund.
När jag öppnade dem igen satt Anton på trädäcket med sitt lego. Han hade en liten hög framför sig och jag blev medveten om att han gjorde något intressant med bitarna. Han flyttade med stor koncentration omkring dem. Han delade den stora högen i två, först en mindre och en större, så drog han över ytterligare en bit och så samlade han hela högen igen för att sedan upprepa proceduren. Jag fick inte riktigt klart för mig vad han gjorde, men den djupt koncentrerade minen sade mig att det var något viktigt. Efter hand blev plockandet med bitarna allt snabbare och mer målmedvetet. Han tittade, flyttade om, använde fingrarna och stannade emellanåt upp för att fundera. Jag fångades av intensiteten i det han gjorde. Efter en lång stund tittade han upp på mig och sade nästan andlöst
-Mamma, du måste kolla på detta, det är så coolt!
Jag har tio bitar och jag kan dela hur som helst så blir det tio. Kolla, här är två. Då är det åtta här. Det blir tio, men kolla nu. Här är tre. Då är det sju där. Det blir också tio. Ser du? Jag kan dela hur som helst! Och du, kolla detta tricket mamma! Om jag gömmer bitar, du kan göra det om du vill. För om jag vet att det är tio bitar och har fem kvar så VET jag att det är fem under kepsen. Som trolleri! Så jäkla coolt mamma!
Hans ögon strålade och hans kinder var röda och blossande av iver. Han tog upp en legobit. En enkel röd och betraktade den nästan förälskat medan han mumlade en gång till
-Så jäkla coolt.
VERKLIG KUNSKAP KAN MAN ALDRIG FÅ - DEN MÅSTE ERÖVRAS
