Underbar och älskad av alla
-Jaja, man kan inte vara älskad av alla, säger dottern godmodigt när hennes bror vägrat släppa in henne på sitt rum efter ett större gräl kring vem som ska ha sista påskgodiset i skålen.
Det får mig att le, men också fundera kring frasen.
-Man kan inte vara älskad av alla.........
Nej, det kan man ju inte. Vissa människor klickar man med, andra inte. Jag tycker verkligen inte om alla jag möter och alltså kommer inte alla att tycka om mig heller. Det är så enkelt så minsta barn borde förstå det. Och ändå så blir det svårt.
-Vaddå, inte tycker om mig? Vad har jag gjort henne? Varför tycker hon inte om mig? VARFÖR??!! Jag vill att alla ska tycka om mig. Jag måste ju vara trevligast i hela världen! ALLA måste tycka om mig, för annars vet jag inte hur jag ska hantera det eftersom mitt värde ligger i andras gillande. Eller? Nej, så kan jag ju inte säga, eller? För det gör ju inget om man inte är älskad av alla.....eller det GÖÖÖR det ju. Jag vill att alla ska gilla mig.........
Och så rasar man ihop i en liten ledsen hög när man inser att någon faktiskt tycker rejält illa om en. Visst, ibland spelar det inte så stor roll. Som t.ex. igår när en tant på ICA hade satt sin vagn så att jag inte kunde packa mina varor och jag bad henne att flytta på den och hon blev jättearg. Hon gillar mig nog inte nåt vidare och det kan jag leva med, men ibland är det värre. Det kan vara människor jag möter i mitt yrke, det kan vara människor jag möter på min fritid. Varför gillar de inte mig då? Vad har jag gjort dem? VARFÖR?
Alltså, jag vet ju varför. För jag kan ju aldrig hålla tyst. Jag säger vad jag tycker. Jag kan vara rätt obekväm emellanåt. Ibland är jag inte så smidig när jag säger det heller. Ibland lindar jag inte in i silkespapper eller ler på slutet. Ibland är jag rätt sur också. Det är ju klart att folk blir sura tillbaka då. Det är ju inte så märkligt alls.
Ändå, fast jag vet allt detta så gör det ont. Det är en hemsk känsla när man är föremålet för andras tyckande. Det gör ont när man vet att det pratas och has åsikter. Det är en skam när man får sitta själv eller andra inte pratar med en. Det är en skam att inte vara populär. Man känner sig orättvist behandlad, ledsen och ensam.
Jo, jag vet att vi är flockdjur och att gruppens gillande kan innebära liv eller död och att det är därför jag inte kan skaka av mig andras ogillande så lätt. Jag vet att jag också tycker illa om folk och säger det till andra och jag vet att det verkligen inte betyder liv eller död längre, men det spelar ingen roll.
När jag sitter där själv, eller när det blir tyst när jag går förbi så gör det lika ont ändå.
Nej, man kan inte vara älskad av alla, och man behöver sannerligen inte älska alla heller. Vad man kanske måste göra är att vända på saken och se den andra sidan. Vem vet vad som kan finnas där......
