Skithundar!!!
Jaha, luften gick liksom ur mig efter besöket på Bauhaus. Men nu är jag tillbaks!
I helgen skulle maken ut på fenomenet "grabbaträff" vilket består i att ett gäng killar träffas, dricker alldeles för mycket öl och hänger sig åt diverse tävlingsmoment. Detta inträffar ett par gånger årligen och går före i princip allt utom eget dödsfall.
Jag och Hanna åkte till Hannas kompis Stella istället och firade hennes treårsdag. Stella och Hanna har känt varandra sedan födseln ungefär och Stella är mycket speciell för Hanna. Även om de inte träffas alls ofta så är hon lika lycklig varje gång och vi pratar ofta om Stella. Att hon dessutom är världens goaste unge hjälper ju till.
Vi tog tåget till Lund. Jag saknar verkligen denna stad! När jag blir pensionär ska jag bo i Lund igen!
Efter besöket hos Stella skulle vi ta tåget hem igen. Då uppstod problemet lillebror.
Lillebror hatar sin vagn. Ni som följt våra tidigare vedermödor vet det. Lillebror skrynklar ihop ansiktet till ett russin och vrålar som en mistlur när han hamnar i liggläge. Han vrålar åt mig - Du VET att jag inte vill ligga här och ÄNDÅ har du fräckheten att försöka! Du ska bara PASSA dig ty du är modern och det är moderns plikt att se till mina behov i första hand! Jag är bebisen och bebisen liksom kunden har alltid rätt!!!
Som den ömma moder jag är så kånkar jag ju omkring på ungen (vilket blir svårare och svårare då han med tiden blivit tämligen fet) samtidigt som jag försöker köra stora dubbelvagnen med en hand.
Nå, hur som helst, när vi skulle ta tåget hem var vi ju tvugna att på något vis få ungen att somna innan vi klev på tåget. Jag körde och vyssjade. Hanna försökte förtvivlat få tyst på eländet genom att hysteriskt vifta med Antons Tummenfigur framför ögonen på honom. Något som bara ledde till ett avgrundsvrål som heter duga..
Jag körde och körde. Varje gång hans små ögonlock började bli tunga kom det en buss eller en jäkla moped eller nå't annat och genast slog han upp sina blå på vid gavel igen.
Efter vad som kändes som en mindre evighet lyckades jag till slut hitta något som fungerade. Kullerstenar! När lillebrors lilla huvud brutalt hoppade på lilla kudden och hela hans kropp skakade sig fram över den ojämna marken drog han ett djupt andetag och slappnade av. Tosiga unge!
Försiktigt, mycket försiktigt drog vi vagnen mot stationen. Varje potentiell ljudeffekt som kunde väcka lille prinsen undveks effektivt.
Hissens gnisslande på väg upp på perrongen fick nästan modern att krypa ut skinnet och storasysters blick var full av oro när hon viskade - Vaknande han mamma? Nä, han fixade det.
Vi tog oss på något sätt på tåget som naturligtvis var knökfullt. Det är tåg alltid. Att få sitta var det inte tal om. Jag fick vara tacksam att vagnen kom med överhuvudtaget. Jag trodde vi var i hamn och skulle just dra en stor suck av lättnad när det kliver på en idiotbrud med två bjäbbiga små äckliga hundar.
Dessa hundar får omedelbart syn på ytterligare en hund i kupén och totalkaos utbryter. Hundarna börjar skälla och slåss ungefär tre centimeter från lillebrors öra. Att idiotbruden dessutom börjar bröla på dem gör ju inte saken bättre.
Jag behöver inte berätta vad som hände va? Lillebror uppskattade inte sättet han väcktes på. För en gångs skull håller jag fullständigt med lillebror. Han blev helt förtvivlad. Men faktum kvarstår. Lillebror vrålar högt.
Så där stod jag i en fullpackad tågkupé med en svettig halkig bebis som hatade världen. Han bara skrek och skrek och nu uppstod en situation som var mycket märklig. Alla hade ju sett vad som hände. Visserligen hade ju ufot med hundarna äntligen fått dem under kontroll, men nu började folk glo surt på mig för att jag inte fick tyst på min unge!! Det var liksom mycket värre med en skrikande bebis än med skällande galna hundar.
Det var då jag insåg att i vårt land är bebisar en plåga som ska stoppas undan och inte synas om dom inte ligger fridfullt i sin vagn och ser söta ut. Barn ska sitta finklädda på en stol och svara artigt på frågor och gud hjälpe den mamma som vill amma offentligt!! Ingen vill se smutsiga blöjor, chokladiga munnar, nedkräkta axlar och sand i skorna.
Men låt mig då bara säga så här; Det är mina jäkla skrikiga ungar som ska ta hand om dig när du blir gammal. Det är min vrålande son som tjänar pengarna som betalar ut din pension. Om inte mina ungar får finnas går världen åt helvete!!
I helgen skulle maken ut på fenomenet "grabbaträff" vilket består i att ett gäng killar träffas, dricker alldeles för mycket öl och hänger sig åt diverse tävlingsmoment. Detta inträffar ett par gånger årligen och går före i princip allt utom eget dödsfall.
Jag och Hanna åkte till Hannas kompis Stella istället och firade hennes treårsdag. Stella och Hanna har känt varandra sedan födseln ungefär och Stella är mycket speciell för Hanna. Även om de inte träffas alls ofta så är hon lika lycklig varje gång och vi pratar ofta om Stella. Att hon dessutom är världens goaste unge hjälper ju till.
Vi tog tåget till Lund. Jag saknar verkligen denna stad! När jag blir pensionär ska jag bo i Lund igen!
Efter besöket hos Stella skulle vi ta tåget hem igen. Då uppstod problemet lillebror.
Lillebror hatar sin vagn. Ni som följt våra tidigare vedermödor vet det. Lillebror skrynklar ihop ansiktet till ett russin och vrålar som en mistlur när han hamnar i liggläge. Han vrålar åt mig - Du VET att jag inte vill ligga här och ÄNDÅ har du fräckheten att försöka! Du ska bara PASSA dig ty du är modern och det är moderns plikt att se till mina behov i första hand! Jag är bebisen och bebisen liksom kunden har alltid rätt!!!
Som den ömma moder jag är så kånkar jag ju omkring på ungen (vilket blir svårare och svårare då han med tiden blivit tämligen fet) samtidigt som jag försöker köra stora dubbelvagnen med en hand.
Nå, hur som helst, när vi skulle ta tåget hem var vi ju tvugna att på något vis få ungen att somna innan vi klev på tåget. Jag körde och vyssjade. Hanna försökte förtvivlat få tyst på eländet genom att hysteriskt vifta med Antons Tummenfigur framför ögonen på honom. Något som bara ledde till ett avgrundsvrål som heter duga..
Jag körde och körde. Varje gång hans små ögonlock började bli tunga kom det en buss eller en jäkla moped eller nå't annat och genast slog han upp sina blå på vid gavel igen.
Efter vad som kändes som en mindre evighet lyckades jag till slut hitta något som fungerade. Kullerstenar! När lillebrors lilla huvud brutalt hoppade på lilla kudden och hela hans kropp skakade sig fram över den ojämna marken drog han ett djupt andetag och slappnade av. Tosiga unge!
Försiktigt, mycket försiktigt drog vi vagnen mot stationen. Varje potentiell ljudeffekt som kunde väcka lille prinsen undveks effektivt.
Hissens gnisslande på väg upp på perrongen fick nästan modern att krypa ut skinnet och storasysters blick var full av oro när hon viskade - Vaknande han mamma? Nä, han fixade det.
Vi tog oss på något sätt på tåget som naturligtvis var knökfullt. Det är tåg alltid. Att få sitta var det inte tal om. Jag fick vara tacksam att vagnen kom med överhuvudtaget. Jag trodde vi var i hamn och skulle just dra en stor suck av lättnad när det kliver på en idiotbrud med två bjäbbiga små äckliga hundar.
Dessa hundar får omedelbart syn på ytterligare en hund i kupén och totalkaos utbryter. Hundarna börjar skälla och slåss ungefär tre centimeter från lillebrors öra. Att idiotbruden dessutom börjar bröla på dem gör ju inte saken bättre.
Jag behöver inte berätta vad som hände va? Lillebror uppskattade inte sättet han väcktes på. För en gångs skull håller jag fullständigt med lillebror. Han blev helt förtvivlad. Men faktum kvarstår. Lillebror vrålar högt.
Så där stod jag i en fullpackad tågkupé med en svettig halkig bebis som hatade världen. Han bara skrek och skrek och nu uppstod en situation som var mycket märklig. Alla hade ju sett vad som hände. Visserligen hade ju ufot med hundarna äntligen fått dem under kontroll, men nu började folk glo surt på mig för att jag inte fick tyst på min unge!! Det var liksom mycket värre med en skrikande bebis än med skällande galna hundar.
Det var då jag insåg att i vårt land är bebisar en plåga som ska stoppas undan och inte synas om dom inte ligger fridfullt i sin vagn och ser söta ut. Barn ska sitta finklädda på en stol och svara artigt på frågor och gud hjälpe den mamma som vill amma offentligt!! Ingen vill se smutsiga blöjor, chokladiga munnar, nedkräkta axlar och sand i skorna.
Men låt mig då bara säga så här; Det är mina jäkla skrikiga ungar som ska ta hand om dig när du blir gammal. Det är min vrålande son som tjänar pengarna som betalar ut din pension. Om inte mina ungar får finnas går världen åt helvete!!
Kommentarer
Postat av: Moster Liz
Stackars, stackars er alla tre. Förstår precis hur du kände det, Maria!Som tågressenär vet jag precis hur in i vassens varmt, trångt det är när man bara lyckas få en ståplats. Att sen tåget kränger till här och där, är fullt av stirrande medpassagerare, gör inte saken bättre.
Men du....en sån trevlig dag ni måste haft tillsammans med Stella !
Hmmm....hade inte ni tänkt skaffa hund????
Postat av: Sarasnaran
Jag tycker det är så roligt att läsa dina inlägg Maria!
You rock!!
Trackback
