Ibland skiner solen
När jag hämtade på fritids idag stod Hanna på lekplatsen.
-Ska vi gunga hörde jag henne fråga en flicka
-Måste jag det, svarade hon medan hon tittade bort mot fröken för att se om livet verkligen kunde vara så jäkligt att hon måste gunga med den där ungen.
Jag hade kunnat klippa till henne på plats så arg blev jag, men nu har jag en dotter som är klokare än jag.
-Nej det måste du inte sade hon alldeles lugnt och stilla, men du kan säga det på ett trevligt sätt.
Hennes blick var stadig och djupt därinne kunde man läsa hennes tankar
-Jag vet att jag inte behöver ta skit av dig. Utmana mig gärna, men du, var beredd att betala!
Jag drog efter andan. Där stod hon, sex år gammal, liten, blyg och utanför, så var hittade hon styrkan? Varifrån kom modet att stå emot. Var blev hon så stark?
Hon fick syn på mig och kom springande
-Hej mamma sade hon. Vet du, idag sade Nellie att jag är en bra kompis!!
Hennes leende kunde lysa upp ett mörkt rum.
-Ska vi gunga hörde jag henne fråga en flicka
-Måste jag det, svarade hon medan hon tittade bort mot fröken för att se om livet verkligen kunde vara så jäkligt att hon måste gunga med den där ungen.
Jag hade kunnat klippa till henne på plats så arg blev jag, men nu har jag en dotter som är klokare än jag.
-Nej det måste du inte sade hon alldeles lugnt och stilla, men du kan säga det på ett trevligt sätt.
Hennes blick var stadig och djupt därinne kunde man läsa hennes tankar
-Jag vet att jag inte behöver ta skit av dig. Utmana mig gärna, men du, var beredd att betala!
Jag drog efter andan. Där stod hon, sex år gammal, liten, blyg och utanför, så var hittade hon styrkan? Varifrån kom modet att stå emot. Var blev hon så stark?
Hon fick syn på mig och kom springande
-Hej mamma sade hon. Vet du, idag sade Nellie att jag är en bra kompis!!
Hennes leende kunde lysa upp ett mörkt rum.
Att inte finnas
Jag lämnar Hanna på fritids på morgonen. Hon håller min hand hela vägen fram till dörren.
I morse hade vi sällskap av en klasskamrat och hennes pappa. Hon gick in i hallen samtidigt som oss. När vi hade hängt av oss kom tre andra flickor ut i hallen och flockades kring denna andra. Alla skrattade kring något de tittade på och svärmade runt i en tät ring. En halvmeter bort stod Hanna. Ensam.
Det är aldrig någon som möter henne i hallen. Aldrig någon som blir glad när hon kommer. För henne finns inte skratt och täta ringar. Hon står där. Ensam
Jag tittar på dem alla när de leker på lekplatsen. Hon finns inte. Alla leker runt henne, men det är dem fullständigt likgiltigt om hon är där eller inte. Som en sten eller en kvarglömd spade. Ensam. Det händer att hon skrattar åt något andra skrattar åt, men hon är inte med. Hennes skratt ekar ihåligt en bit bort från de andras för skratt blir lycka först när det delas.
Ibland tänker jag att det är att föredra att någon säger något elakt till henne. Då finns hon iallafall och så tänker jag att så kan jag inte tänka, men detta osynliga. denna fullständiga likgiltighet för hennes person är så fel, så ovärdigt, så hjärtskärande att se. Hon finns inte. Om vi imorgon tog bort henne därifrån skulle ingen märka att hon saknas och efter ett par dagar inte ens minnas att hon någonsin var där. Jag kan inte tvinga dem att se henne. Det är lätt att säga att jag överdriver, att det inte alls är så, men fan. Det ÄR ju så. Vad händer när man inte finns för andra? När blir den tänkta bilden av det osynliga barnet verklighet och hon upphör att existera. När orkar inte hennes själ längre vara hel utan knäcks av att inte finnas, synas, räknas?
När jag går står hon i fönstret och vinkar. Ensam. Hon ser så liten ut.
Det är en kniv som vrids om. Varje gång lite djupare.
I morse hade vi sällskap av en klasskamrat och hennes pappa. Hon gick in i hallen samtidigt som oss. När vi hade hängt av oss kom tre andra flickor ut i hallen och flockades kring denna andra. Alla skrattade kring något de tittade på och svärmade runt i en tät ring. En halvmeter bort stod Hanna. Ensam.
Det är aldrig någon som möter henne i hallen. Aldrig någon som blir glad när hon kommer. För henne finns inte skratt och täta ringar. Hon står där. Ensam
Jag tittar på dem alla när de leker på lekplatsen. Hon finns inte. Alla leker runt henne, men det är dem fullständigt likgiltigt om hon är där eller inte. Som en sten eller en kvarglömd spade. Ensam. Det händer att hon skrattar åt något andra skrattar åt, men hon är inte med. Hennes skratt ekar ihåligt en bit bort från de andras för skratt blir lycka först när det delas.
Ibland tänker jag att det är att föredra att någon säger något elakt till henne. Då finns hon iallafall och så tänker jag att så kan jag inte tänka, men detta osynliga. denna fullständiga likgiltighet för hennes person är så fel, så ovärdigt, så hjärtskärande att se. Hon finns inte. Om vi imorgon tog bort henne därifrån skulle ingen märka att hon saknas och efter ett par dagar inte ens minnas att hon någonsin var där. Jag kan inte tvinga dem att se henne. Det är lätt att säga att jag överdriver, att det inte alls är så, men fan. Det ÄR ju så. Vad händer när man inte finns för andra? När blir den tänkta bilden av det osynliga barnet verklighet och hon upphör att existera. När orkar inte hennes själ längre vara hel utan knäcks av att inte finnas, synas, räknas?
När jag går står hon i fönstret och vinkar. Ensam. Hon ser så liten ut.
Det är en kniv som vrids om. Varje gång lite djupare.
