Att inte finnas
I morse hade vi sällskap av en klasskamrat och hennes pappa. Hon gick in i hallen samtidigt som oss. När vi hade hängt av oss kom tre andra flickor ut i hallen och flockades kring denna andra. Alla skrattade kring något de tittade på och svärmade runt i en tät ring. En halvmeter bort stod Hanna. Ensam.
Det är aldrig någon som möter henne i hallen. Aldrig någon som blir glad när hon kommer. För henne finns inte skratt och täta ringar. Hon står där. Ensam
Jag tittar på dem alla när de leker på lekplatsen. Hon finns inte. Alla leker runt henne, men det är dem fullständigt likgiltigt om hon är där eller inte. Som en sten eller en kvarglömd spade. Ensam. Det händer att hon skrattar åt något andra skrattar åt, men hon är inte med. Hennes skratt ekar ihåligt en bit bort från de andras för skratt blir lycka först när det delas.
Ibland tänker jag att det är att föredra att någon säger något elakt till henne. Då finns hon iallafall och så tänker jag att så kan jag inte tänka, men detta osynliga. denna fullständiga likgiltighet för hennes person är så fel, så ovärdigt, så hjärtskärande att se. Hon finns inte. Om vi imorgon tog bort henne därifrån skulle ingen märka att hon saknas och efter ett par dagar inte ens minnas att hon någonsin var där. Jag kan inte tvinga dem att se henne. Det är lätt att säga att jag överdriver, att det inte alls är så, men fan. Det ÄR ju så. Vad händer när man inte finns för andra? När blir den tänkta bilden av det osynliga barnet verklighet och hon upphör att existera. När orkar inte hennes själ längre vara hel utan knäcks av att inte finnas, synas, räknas?
När jag går står hon i fönstret och vinkar. Ensam. Hon ser så liten ut.
Det är en kniv som vrids om. Varje gång lite djupare.
Jag gråter krokodiltårar, det är så ovärdigt fina Hanna att inte synas.
Jag ska önska så innerligt att detta vänder!
Nu tåras mina ögon!
Dom skulle veta vad dom missar när de väljer att inte se Hanna! Jag saknar att ha henne med mig om dagarna! Kan jag göra nåt för att hjälpa henne? Det ska inte vara så här...
Jag är säker på att inte sarasnaran gråter krokodiltårar utan tårar av äkta medkänsla. Jag blir också alldeles tårögd, stackars lilla flicka, det skär inombords. Och stackars mamma, barnet är ju det mest värdefulla man har och det är så fruktansvärt att se dem fara illa...
Jag tänker att man kanske kan prata med fröknarna, eller kanske byta klass. Finns några mindre skolor där hon kan gå?
varma kramar till både Hanna och mamma <3
Kram Maria & Hanna! Utanförskap är förfärligt, och att se sina barn utanför är hjärtskärande och man vill bara gå fram och ta saken i egna händer!!!
Kram och kram igen! <3
Hej!
Jag halkade in på din blogg eftersom jag letade efter korta fina frisyrer (min dotter ska klippa sig i morgon) Jag liksom fastnade vid datorn för jag kände igen mig själv så väl...
Jag har också en dotter som har svårt med leken med andra kompisar... Jag har också svårt att bjuda hem folk.... Jag vet vad du menar, det är svårt. Jag önskar dig all lycka och skickar lite styrkekramar till dig och din härliga lilla tjej! =)
