Vem får vara ledsen?
-Du tycker inte om mig, vrålade han med all ilska en sexåring kan uppbringa när det går upp för honom att han nog inte kommer undan att städa upp tre kilo lego från golvet.
-Men det är ju inte sant , svarade jag. Så kan du ju inte säga, jag älskar ju dig.
-Men det känns så, skrek han igen, då ÄR det så!!
Jag har funderat mycket på det där idag. Får man egentligen vara ledsen över saker som inte är riktigt sanna?
Får jag vara ledsen över att jag känner att jag inte har några vänner om det sitter ett par stycken hemma på kammaren som visst vill vara vän med mig, men inte säger det?
Får jag vara ledsen om jag känner att min chef inte uppskattar mig? Hen kanske uppskattar mig jättemycket, men berättar det inte eftersom hen inte är en sådan person, eller är blyg?
Får jag vara ledsen för att min partner inte bekräftar mig som jag vill, fastän jag inte har sagt att jag behöver det?
Får jag vara ledsen för att jag inte är vacker om skönhet är något oerhört subjektivt och tolkningsbart?
Man kan hävda att jag alltid har rätt att känna det jag gör. Ingen kan ta ifrån mig rätten att känna, men om jag är ledsen över något som inte är sant startar jag en händelsekedja baserad på en lögn som i sin tur påverkar en rad skeenden.
Om jag alltså är ledsen för att jag inte har vänner och det sitter ett par stycken som faktiskt känner sig som mina vänner har då dessa personer rätt att bli ledsna för att jag inte ser dem som mina vänner fast de känner sig som det?
Snurra runt den tanken en stund....... :-)
Kommentarer
Trackback
