Ansvar
Vi pratar just nu mycket om att ta ansvar hemma. Att själv ta ansvar för att stoppa ner en frukt, komma ihåg gympakläder och matteläxan. Jag är helt för att alla måste lära sig att ta ansvar för sina handlingar och att man måste lära sig att allt man gör ger konsekvenser. Alltså måste jag, mamman som måste ha superkoll på allt, låta min unge gå till skolan utan att ha gjort matteläxan. Jag måste låta bli att påminna och låta mitt barn sitta där i skolan och förklara varför läxan inte är gjord. Eller det ska jag kanske inte? Jag kanske ska se till att hon gör den? Eller? När ska man överlåta det ansvaret? Är det jag som förälder som ska sopa framför min unge så att hon bara kan glida, eller? För det är ju förälderns ansvar att ungen gör läxan. Eller är det inte det? Kanske inte alltid, eller? Är man en dålig förälder om ens barn inte har gjort läxan?
Det är jättesvårt. Jo, jag vill egentligen att mitt barn ska lära sig att om man inte tar sitt ansvar så blir det pinsamt. Man får sitta där och skämmas med sig att man inte har gjort det man ska. Jag vill att mitt barn ska ha i ryggmärgen att man slutför sina åtaganden och gör det man har lovat och tagit på sig. Vem vill jobba med en människa som undermedvetet förväntar sig att mamma fortfarande håller koll på allt och ser till att det blir gjort om man inte orkar själv?
Så, när ska man få börja ta det ansvaret då? För egentligen är det kanske så, att enda orsaken till att jag inte låter min unge sitta där och skämmas, är att det ger en dålig bild av mig. "Den där föräldern som inte bryr sig om sitt barns skolgång".
Det har blivit problematiskt att vi måste visa fram en så perfekt bild av oss själva som föräldrar att vi inte ens kan släppa kontrollen och låta barnen få försöka, misslyckas ibland och lära efter hand. För hur ska vi då framstå? Herregud,, tänk om ungen går till skolan med strumpor med hål på, eller glömmer frukt, eller matteläxan. Vilken bild visar det av oss som föräldrar?
Jag har jättesvårt att släppa den kontrollen. Jag stryker alla kläder, ser till att läxorna är gjorda, packar gympapåsar och stoppar ner frukt. Och så pratar jag med mina barn om att ta ansvar. Det är ju inte klokt egentligen, för hur kan jag ha en barnsyn som skriker ut att barn kan och i samma andetag inte ge mina egna barn möjligheten att ens få försöka? Det är ju JAG som inte kan släppa kontrollen och JAG som hela tiden måste se till att mina barn är så perfekta. Jag måste ju för sjutton sluta med det!
Om jag har gett mina barn redskapen att själva ta ansvar för sitt lärande, vilket jag tror att jag har, då kan jag ju lugnt luta mig tillbaka och lita på att mina barn kan.
Jodå, bara lugnt luta sig tillbaka.............släppa kontrollen........Hur lätt som helst........
Kommentarer
Postat av: Birgitta Hill
Helt rätt och riktigt, själv har jag inte packat några gympapåsar ej heller haft koll på vilken dag det skulle packas, har inte heller haft någon större insyn i läxläsningen 😀 detta har resultetat i 3 mycket ansvarstagande döttrar som ser skolan som ett ställe där man ska lära sig nya saker , min minsta är 18 år i år och säger än i dag på morgonen -undrar vad jag ska lära mig i dag 😀 och kommer hem och beröttar hur det blev 😀 jag har lutat mig tillbaka 20 år nu 😀 känns bra .
Trackback
