Jag vill bara säga en sak
I vår familj berättar vi. Alltså, alla håller långa omständiga monologer om saker och vi andra lyssnar, kommer med följdfrågor och kommenterar. När man inte riktigt orkar lyssna längre hummar man iallafall lite så att den andra vet att man fortfarande är med på tåget.
Man avbryter inte, man låter prata klart och så kommenterar man. Jag är uppväxt med det. Det, och så förmågan att ha sex olika samtalsämnen gång samtidigt vid matbordet utan att tappa tråden. För min man som inte riktigt hade upplevt detta tidigare var de första familjemiddagarna högst förvirrande. Numera hanterar han med bravur att kasta sig mellan ämnen som kommunalpolitik, fiske och kommande barnafödslar.
Det värsta jag vet är människor som avbryter och människor som inte lyssnar när andra försöker berätta något. Det kryper i mig när man sitter några stycken i fikarummet och någon försöker berätta något och ingen lyssnar. Ännu värre är det att själv råka ut för det. Det är ju förnedrande. Eller när man vill berätta något och någon avbryter och säger "-jag måste bara säga detta" och sedan återgår till -Förlåt, du höll på att säga något. JA; MEN DÅ ÄR DET FÖR SENT! Idiot! Om du inte har vett att lyssna första gången jag säger något så har du försuttit din chans! Vem gillar att få en nådig tillåtelse att säga något när någon annan, tydligen viktigare, har pratat klart.
Det är respektlöst och ouppfostrat. Att avbryta är samma sak som att säga till mig att du, det du har att säga är inte så viktigt, för nu kom jag på något jag måste delge världen. Att inte lyssna är lika ouppfostrat. Du kanske inte tycker att det jag har att säga är så spännande, men det spelar ingen roll. Jag tycker ju att det är viktigt, och om du vill att jag ska lyssna på dig när du gnäller om hur jobbigt det är på jobbet, eller hur dum tanten i växeln på försäkringskassan var, så får du bjuda till. För jag kan försäkra dig om att varken ditt jobb eller försäkringskassan tillhör mina favoritämnen att diskutera, men jag gör det gärna eftersom jag förstår att det är viktigt för dig.
Samvetsfråga: Lyssnar du lika gärna som du pratar? Samvetsfråga, sade jag.......
Kommer du ihåg vad människor berättar för dig? Hur mycket av ett samtal med en vän består av lyssnade och hur mycket består av berättande?
Det är svårt det där. Ibland pratar jag för mycket och ibland lyssnar jag för mycket och ibland, och det är då jag går hem och känner mig glad, så har jag en levande, givande och utmanande diskussion med någon som både ger och tar. Det är mina favoritstunder. Ett par glas vin, spännande samtalsämnen om allt mellan himmel och jord, ingen tid att passa och det enkla samtalet i fokus. Det behöver ju inte vara svårare än så. Ändå är det en konst.
Kommentarer
Trackback
