Skitdagar
Vissa dagar är bara skit rent ut sagt. Igår var en sådan dag. En dag när jag kände mig som världens sämsta mamma som bara skrek åt mina barn och inte orkade vara så konsekvent som jag borde och började gråta för att jag bara inte orkade bråka mer.
Så var ju förutsättningarna för dagen redan satta. Vad sjutton gör man åt en dag som kollapsar redan vid niotiden på morgonen?
Vad gör man när dagar inte blir sådär glamorösa och lyckliga som alla andras på facebook? Jo, jag veeet att alla andras inte heller är så glamorösa, men att tänka sig tanken att någon annan också blir helt tokig på sina ungar eller bara inte orkar ta disken fastän det är ett berg i köket eller inte orkar upprätthålla en glad fasad alla dagar känns avlägset. Man får helt enkelt inte vara misslyckad.
Så då sitter man där inne på toa och gråter för att en sexåring driver en så till vansinne att man skulle kunna kasta ut honom eller alternativt sälja honom mycket billigt på loppis och känner sig ensammast i världen. För vad händer om man berättar? Man får goda råd. Men har du försökt med? Men prova att, eller jag brukar..... Jaha, men om jag inte vill ha goda råd? Om jag bara vill att någon ska säga, ta en kopp kaffe, jag vet hur det känns. Vi kan göra ett paketpris med mina ungar.......
Nej, man måste vara den perfekta föräldern. Alltid välbalanserad, aldrig höja rösten, aldrig tappa fattningen, aldrig skrika, panga i dörrar eller komma med ogenomtänka hot som ändå inte funkar. Jo tjena.
Likadant är det med förhållanden. Allvarligt talat så är det ju trevligt att man har människor i sin omgivning som är sådär pussinuttigt lyckliga tillsammans jämt. Fast bara när man är rätt lycklig själv. Annars är det bara IRRITERANDE. Hos oss är vi vänner oftast, låtsas att den andre inte finns vissa dagar och bråkar en del. Helt normalt tycker jag då, men dock inte pussinuttigt.
Och så jobbet. Ja, det hade ju varit kul att alltid ha en euforisk känsla inför sitt jobb. Jag älskar mitt jobb och skulle inte kunna tänka mig något annat, men inte fasen är det alltid så att jag cyklar hem leende. Vissa dagar är skit helt enkelt. Mina är det iallafall.
Vissa dagar är man småförkyld och har ont i hela kroppen. Vissa dagar orkar man inte bjuda hem folk på middag, vissa dagar börjar man gråta för ingenting.
Men om man berättar om det så är man trist och drar ner stämningen. Om man svarar ärligt på frågan hur är det, blir det jobbigt. Om man säger att nu behöver jag lite hjälp här får det väldigt många att dra sig undan. För herregud, vem vill ta i andras skit? Man har väl nog med sitt eget eller?
Missförstå mig inte nu. Jag ber inte om hjälp här. Jag har det inte så jobbigt alls. Jag har förmånen att bara ha enstaka skitdagar som jag skakar av mig till nästa dag. Vad som intresserar mig är hela fenomenet med bilden av allas lyckliga liv. Varför postar man inte skitdagar på sociala medier? Eller, jo, vissa gör ju det, men hur ser man på dem? Varför är det så viktigt att alltid visa fram den glada fasaden?
Så ja, jag hade iallafall en skitdag igår. Jag kom dock över det och sålde inte sexåringen på loppis. Idag har det varit en betydligt bättre dag!
Kommentarer
Trackback
