kissekatts

Idag satt jag och bläddrade i en veckotidning och då fanns det ett reportage om en man som hade ett fantastiskt hus. Jag läste, frossade i bilderna och tänkte inte mer på det förrän senare. Då tänkte jag att egentligen är det rätt tragiskt att det som är intressant nog att skriva en artikel om när det gäller denna man är hans hus.

Vi bedöms och värderas ständigt utifrån yttre attribut. Hur vi ser ut, om vi har ett intressant och välbetalt jobb och om vi ,som i detta fallet, har ett fint hus.

Jag försöker tala om för mina barn att de duger i sig själva. Att saker, kläder och frisyrer är ointressanta. Vad som betyder något är hur man är inuti. Men det är ju skitsnack. Det är ju att lura dem. Utseende och status är allt.

Du vill ha ett bra jobb och ett fint hem. För vem? För dig själv, eller, samvetsfråga, för att andra ska se dig som lyckad?

Jag har inte ett statusyrke, men det är ett trevligt yrke, ett viktigt. Folk ser en som trevlig när man är förskollärare tror jag. Kanske mest för att de inte vill att det ska jobba otrevliga människor där deras barn befinner sig stora delar av dygnet. Jag har en man som har doktorerat. Det är ju status. Jag kan säga att vi har båt och om folk inte har sett det orangea plasteländet i vår carport, så låter det ju fint. Vi bor i Sätofta. Det är lite fint också. Man bor på landet, men man är gudbevars inte bönder. Det är inte så fint att vara bönder, om man inte har hästar, för då är det rätt fint ändå.

Vi tolkas, bedöms och värderas utifrån den bild vi skapar av oss själva. Man ska ha familj. Lever man i familj är man mer lyckad, trots att det ibland döljer sig elände bakom stängda dörrar. Man ska ha ett jobb där man är viktig. Är man viktig på jobbet är man viktig i andras ögon. Har man ett statusjobb blir man betraktad som lyckad. Man ska ha pengar, men man ska inte skryta med dem. Det ska bara anas i sociala medier att man köpt nytt eller semestrar ofta.

Men det jag säger till mina ungar då? Att man duger som man är? Är man spännande om man inte vill jobba alls? Om man bara vill gå hemma, baka bröd och ta hand om barnen? Om man inte har ett fint hus? Om man är ensamstående och bor med tre ungar i en sliten trea på Rosengård? Är man lyckad då?

För man kanske är fantastisk i sig själv? Otroligt intressant, hjälpsam, intelligent.

Men då har man ju inte den där bilden att visa fram. Ingen gör ett reportage om en sliten trea på Rosengård.

Varför är det så viktigt? För att vi lär oss att betrakta oss själva genom någon annans ögon. Vårt värde bestäms genom andras uppfattning om oss. Vi vägs och mäts av andra och får en stämpel på vem vi är. 

Vi kan bara hoppas på att duga och fortsätta bättra på vår image med våra Facebook-uppdateringar.