kissekatts

Idag hade vi en sådan där morgon som man inte önskar sin värsta fiende. Det var gråt, skrik, stora scener och allmänt surande. Det är ju inte roligt. Bättre start på dagen kan man tänka sig.

Jag tänkte på det idag att vad är en god förälder egentligen i det läget? Är det någon som ger efter, slätar över, skapar god stämning? Eller någon som håller i, håller fast och genomlider?

Inte vet jag. Att vara förälder är svårt, det ska gudarna veta.

Ibland ser jag familjer där alla verkar så lyckliga och välartade och perfekt i harmoni med varandra. Det provocerar mig...... I vår familj är sällan någon riktigt i harmoni med någon annan. Har vi tur råder vapenvila.

Det gör inte så mycket. Vi älskar varandra ändå på något vis.

Visst, jag vet att jag borde vara lugn och samlad jämt. Tala till rätta, förklara, vara pedagogisk. Men ärligt, vet ni hur irriterande en tioåring och en sjuåring med enda målet i livet att ta ihjäl varandra kan vara?? Klart att jag skulle kunna gå ut en runda och lugna ner mig och sedan förklara i vänlig ton att vi inte gör så, men det är ju så mycket mer tillfredsställande att vråla åt dem att hålla sig från varandra och gärna någonstans där jag slipper se dem på en lång stund!

Nej. jag är inte lugn och mild. Det är inte min grej riktigt. Jag är inte heller en förälder som sopar åt mina barn, varken framför eller bakom dem. Jag tänker nämligen att mitt ansvar är att se till att förbereda mina barn för den verkliga världen bortom mammas och pappas trygga famn. Den världen där det faktiskt finns krav och saker man förväntas utföra.

Jag är ganska hård med att om man har ett problem så får man försöka lösa det. Jag tragglar i det oändliga att det man har tagit på sig eller fått i uppdrag att göra är ett ansvar man inte kan lämna över till någon annan. Jag låter inte slippa bara för att det är tråkigt. Jag lär att vänta på sin tur, inte avbryta när någon annan pratar, att visa hänsyn, att se saker från olika perspektiv. Går det alltid bra? Självklart inte. Mina barn revolterar, försöker komma undan och beter sig som ouppfostrade små skitungar ganska ofta. Men jag tänker ändå att det måste sitta någonstans.....kanske......hoppas jag......

Nej, att vara förälder är inte lätt. Man får väl göra så gott man kan och hoppas att man inte ger dem några svårare men. Jag älskar dem mer än livet. Det kanske räcker en bra bit på vägen.