Det som gör mig så arg!
Ibland läser jag saker som jag har svårt att släppa. Igår var det Saras inlägg på hennes blogg om barnen som var elaka mot hennes lille kille. Jag tänker och funderar och blir mer och mer arg och nu måste jag skriva om det.
För det finns inte många saker som gör mig så heligt förbannad som när barn är elaka mot andra barn. Därför att det är så onödigt.
Så det här är till alla föräldrar som inte har pratat ordentligt med sina barn om hur man behandlar andra människor!
När mina barn föddes och jag fick dem i min famn för allra första gången, då gav jag ett löfte. Ett heligt löfte fyllt av en kärlek större än något jag upplevt tidigare. Jag lovade att alltid finnas, att alltid skydda och att alltid låta dem vara det viktigaste i mitt liv.
Jag älskar mina barn med en smärtsam skärpa och med hela min själ.
Tanken på att någon då ska ta det finaste, mest dyrbara i mitt liv och behandla det illa gör mer ont än någon kan förstå.....eller nej, du som också har ett barnhjärta nära ditt vet precis hur ont det gör.
Jag lär mina barn att alla människor har ett lika stort värde. Det gör jag genom att berätta, men mest av allt genom mitt sätt att själv bemöta andra. För barn ser. Ser och lär. Och du är den viktigaste i ditt barns liv. Då lär det av dig. Behandlar du andra respektlöst gör ditt barn det samma.
Vi har lärt vår lilla tjej att dela med sig. Hon gör det gärna. Därför skär det i mitt hjärta när vi är ute och leker och barn hela tiden rycker saker ur händerna på henne. Hon förstår ju inte. Hade de frågat hade hon gärna delat med sig. I hennes ögon finns en förvirring och en sorgsenhet som gör så ont, så ont.
När hon är fökyld dreglar hon lite. Hon är en stor tjej och ska ju inte göra det, men hon kan inte hjälpa det. När hon då kommer hem och berättar att någon kallat henne saker och sagt att det var äckligt fylls jag av en sådan vrede. Vad har dessa barn för rätt att göra henne ledsen? Med vilken rätt tittar de på henne och bestämmer sig för att säga saker som sårar, som gör ont. Vilken rätt har de att släcka ljuset i ett par barnögon som bara ville leka och ha roligt på sin dagisdag? En liten tjej som var sprudlande glad och hade en ny fin tröja på sig när hon gick på morgonen och som sedan satt i min famn i soffan hela eftermiddagen och inte ville göra något alls.
Min finaste tjej satt där. Det dyrbaraste i mitt liv. Den som jag alltid lovat att finnas där för.
I helvete heller att det är OK!!
Så gör man inte mot mitt barn! Så gör man inte mot något barn alls!
Det är varje vuxen människas förbannade skyldighet att visa andra respekt. När du är förälder har du ett ansvar. Ett ansvar att lära ditt barn samma respekt!
Jag skiter i att du inte orkar. Jag skiter i att du säger att du inte kan. Jag skiter i alla dina ursäkter faktiskt.
Har du barn så SKA du!!
Säl har badat!
I helgen fick jag nog. Detta efter att Säl av någon anledning som vi inte fick helt klar för oss hade hamnat i grytan med brunorange pepparsås.
Vi tog ett pedagogiskt samtal om att Säl ju är en säl och att sälar tycker om att bada. Kanske skulle Säl tycka om att åka tvättmaskin. Visst sade dottern bredvilligt. En annan dag!
Nej, sade jag, nu.
Nej, sade dottern. Säl vill inte bada nu.
Nu hade jag snärjt in mig. Hur bevisar jag att Säl vill bada...... Jag gjorde ett försök
Jo, Säl sade till mamma att han visst ville bada!
Här möts jag av fullständig misstro i de himmelsblå barnaögonen.
-Mamma, Säl kan inte prata säger hon.
OK, logiskt. Hur hon själv vet att säl iNTE vill bada ska vi inte gå in på. Jag orkar inte.
Så jag kör mammastilen.
Nu gör vi så här bara. Säl ska bada. Punkt slut!
Gråt och tandagnissel utbryter, men på något sätt finner hon sig ändå i faktum. Säl ska bada. Han åker in i maskinen tillsammans med Labankudden och Labantäcket.
Dottern placerar sig på golvet framför maskinen och följer intresserat och lite förskräckt Säls färd runt ,runt.
Hon sitter där länge för att ge Säl moraliskt stöd i hans svåraste stund.
Jag går runt och pysslar och med jämna mellanrum blir jag tillbakakallad av dottern som oroligt säger
-Jag kan inte se Säl mamma.
-Men han är där inne Hanna.
Och så sitter vi tillsammans en stund och tittar in i maskinen och jag pekar på Säl när han åker förbi glasrutan.
Detta lugnar ungen i några minuter och sedan hör jag igen
-Men nu ser jag inte Säl mamma.
-Men han är där Hanna...........
Och just då känner jag hur väldigt mycket jag älskar denna lilla människa som sitter där och håller sin säl sällskap. Hennes trygghet i livet som numera är vit igen, men redan har fått en och annan fläck så att han snart ser ut som han ska igen. Precis som det ska vara.
Skithundar!!!
I helgen skulle maken ut på fenomenet "grabbaträff" vilket består i att ett gäng killar träffas, dricker alldeles för mycket öl och hänger sig åt diverse tävlingsmoment. Detta inträffar ett par gånger årligen och går före i princip allt utom eget dödsfall.
Jag och Hanna åkte till Hannas kompis Stella istället och firade hennes treårsdag. Stella och Hanna har känt varandra sedan födseln ungefär och Stella är mycket speciell för Hanna. Även om de inte träffas alls ofta så är hon lika lycklig varje gång och vi pratar ofta om Stella. Att hon dessutom är världens goaste unge hjälper ju till.
Vi tog tåget till Lund. Jag saknar verkligen denna stad! När jag blir pensionär ska jag bo i Lund igen!
Efter besöket hos Stella skulle vi ta tåget hem igen. Då uppstod problemet lillebror.
Lillebror hatar sin vagn. Ni som följt våra tidigare vedermödor vet det. Lillebror skrynklar ihop ansiktet till ett russin och vrålar som en mistlur när han hamnar i liggläge. Han vrålar åt mig - Du VET att jag inte vill ligga här och ÄNDÅ har du fräckheten att försöka! Du ska bara PASSA dig ty du är modern och det är moderns plikt att se till mina behov i första hand! Jag är bebisen och bebisen liksom kunden har alltid rätt!!!
Som den ömma moder jag är så kånkar jag ju omkring på ungen (vilket blir svårare och svårare då han med tiden blivit tämligen fet) samtidigt som jag försöker köra stora dubbelvagnen med en hand.
Nå, hur som helst, när vi skulle ta tåget hem var vi ju tvugna att på något vis få ungen att somna innan vi klev på tåget. Jag körde och vyssjade. Hanna försökte förtvivlat få tyst på eländet genom att hysteriskt vifta med Antons Tummenfigur framför ögonen på honom. Något som bara ledde till ett avgrundsvrål som heter duga..
Jag körde och körde. Varje gång hans små ögonlock började bli tunga kom det en buss eller en jäkla moped eller nå't annat och genast slog han upp sina blå på vid gavel igen.
Efter vad som kändes som en mindre evighet lyckades jag till slut hitta något som fungerade. Kullerstenar! När lillebrors lilla huvud brutalt hoppade på lilla kudden och hela hans kropp skakade sig fram över den ojämna marken drog han ett djupt andetag och slappnade av. Tosiga unge!
Försiktigt, mycket försiktigt drog vi vagnen mot stationen. Varje potentiell ljudeffekt som kunde väcka lille prinsen undveks effektivt.
Hissens gnisslande på väg upp på perrongen fick nästan modern att krypa ut skinnet och storasysters blick var full av oro när hon viskade - Vaknande han mamma? Nä, han fixade det.
Vi tog oss på något sätt på tåget som naturligtvis var knökfullt. Det är tåg alltid. Att få sitta var det inte tal om. Jag fick vara tacksam att vagnen kom med överhuvudtaget. Jag trodde vi var i hamn och skulle just dra en stor suck av lättnad när det kliver på en idiotbrud med två bjäbbiga små äckliga hundar.
Dessa hundar får omedelbart syn på ytterligare en hund i kupén och totalkaos utbryter. Hundarna börjar skälla och slåss ungefär tre centimeter från lillebrors öra. Att idiotbruden dessutom börjar bröla på dem gör ju inte saken bättre.
Jag behöver inte berätta vad som hände va? Lillebror uppskattade inte sättet han väcktes på. För en gångs skull håller jag fullständigt med lillebror. Han blev helt förtvivlad. Men faktum kvarstår. Lillebror vrålar högt.
Så där stod jag i en fullpackad tågkupé med en svettig halkig bebis som hatade världen. Han bara skrek och skrek och nu uppstod en situation som var mycket märklig. Alla hade ju sett vad som hände. Visserligen hade ju ufot med hundarna äntligen fått dem under kontroll, men nu började folk glo surt på mig för att jag inte fick tyst på min unge!! Det var liksom mycket värre med en skrikande bebis än med skällande galna hundar.
Det var då jag insåg att i vårt land är bebisar en plåga som ska stoppas undan och inte synas om dom inte ligger fridfullt i sin vagn och ser söta ut. Barn ska sitta finklädda på en stol och svara artigt på frågor och gud hjälpe den mamma som vill amma offentligt!! Ingen vill se smutsiga blöjor, chokladiga munnar, nedkräkta axlar och sand i skorna.
Men låt mig då bara säga så här; Det är mina jäkla skrikiga ungar som ska ta hand om dig när du blir gammal. Det är min vrålande son som tjänar pengarna som betalar ut din pension. Om inte mina ungar får finnas går världen åt helvete!!
Blåa skor
Dagens utflykt gick till Bauhaus. Jodå, för vi skulle ju köpa lekstuga.
I min fantasi såg jag för mig hur vi skulle åka dit, titta på en färdigbygd stuga för att visa Hanna vilken fin present hon skulle få och sedan skulle vi köpa färgen till stugan, lasta in alltihop i släpet och skratta och ha trevligt tillsammans hela familjen och vara så där reklamfilmsäckliga.
Men nu lever vi ju då inte i min fantasivärld utan i den bistra verkligheten.
Lillebror hade en av sina sämre dagar. På det stora hela är lillebror en sur jäkel som tycker att det här med gott humör är starkt överskattat. Hans humör pendlar mellan småtjurig och fullständigt bindgalen av ilska.
När lillebror nedlades i nya svindyra vagnen köpt för surt förvärvade pengar av modern och fadern började lillebror omedelbart vråla av ilska. Han trängde även fram en och annan tår som fick förbipasserande att upprört betrakta oss dåliga föräldrar för att se OM VI VERKLIGEN INTE SKULLE TA UPP DET STACKARS BARNET???
Självklart skäms ju modern och tar upp barnet. Modern kan svära på att lillebror fnissade tyst mot moderns krage.
Så går vi till färgavdelningen. Beställandet av färg samt tillblandningen fortlöper utan större problem.
Jag kör vagnen. Fadern kör kundvagn innehållande en treårig storasyster samt fyra färgburkar. Han balanserar även en för stunden tyst lillebror på ena axeln.
Jag går kanske tio meter före då jag plötsligt hör maken ge upp ett djuriskt läte.
Jag vänder mig om och ser följande scenario;
Ur vår kundvagn rinner det cirka en liter starkt kornblå lackfärg. I samma kundvagn står en treåring som vrålar i panik och har blå färg ungefär överallt. Strax bakom kundvagnen står maken med vild blick utstötande frasen Det får inte vara sant!!! om och om igen samtidigt som han ser ut som om han letar efter en flyktväg. Jag inser snabbt att det inte är en flyktväg han letar efter. Han letar någonstans att lägga lillebror.
Till slut gör han det enda han kommer på just då; Han slänger ner lillebror på betonggolvet och rusar fram för att skadereglera i kundvagnen. Storasystern åker ur vagnen och står brölande på golvet medan färgen bara rinner och rinner och rinner och...ja ni förstår bilden va?
Se'n åkte vi hem.....
Nu ska det ju till storasysters försvar sägas att locket inte satt på ordentligt på burken. annars hade hon aldrig fått av det, men på vägen hem var jag och maken rörande överens att det egentligen inte finns någon som helst anledning att ta med storasyster och lillebror i en affär igen......nå'nsin......
