kissekatts

Idag satt jag och bläddrade i en veckotidning och då fanns det ett reportage om en man som hade ett fantastiskt hus. Jag läste, frossade i bilderna och tänkte inte mer på det förrän senare. Då tänkte jag att egentligen är det rätt tragiskt att det som är intressant nog att skriva en artikel om när det gäller denna man är hans hus.

Vi bedöms och värderas ständigt utifrån yttre attribut. Hur vi ser ut, om vi har ett intressant och välbetalt jobb och om vi ,som i detta fallet, har ett fint hus.

Jag försöker tala om för mina barn att de duger i sig själva. Att saker, kläder och frisyrer är ointressanta. Vad som betyder något är hur man är inuti. Men det är ju skitsnack. Det är ju att lura dem. Utseende och status är allt.

Du vill ha ett bra jobb och ett fint hem. För vem? För dig själv, eller, samvetsfråga, för att andra ska se dig som lyckad?

Jag har inte ett statusyrke, men det är ett trevligt yrke, ett viktigt. Folk ser en som trevlig när man är förskollärare tror jag. Kanske mest för att de inte vill att det ska jobba otrevliga människor där deras barn befinner sig stora delar av dygnet. Jag har en man som har doktorerat. Det är ju status. Jag kan säga att vi har båt och om folk inte har sett det orangea plasteländet i vår carport, så låter det ju fint. Vi bor i Sätofta. Det är lite fint också. Man bor på landet, men man är gudbevars inte bönder. Det är inte så fint att vara bönder, om man inte har hästar, för då är det rätt fint ändå.

Vi tolkas, bedöms och värderas utifrån den bild vi skapar av oss själva. Man ska ha familj. Lever man i familj är man mer lyckad, trots att det ibland döljer sig elände bakom stängda dörrar. Man ska ha ett jobb där man är viktig. Är man viktig på jobbet är man viktig i andras ögon. Har man ett statusjobb blir man betraktad som lyckad. Man ska ha pengar, men man ska inte skryta med dem. Det ska bara anas i sociala medier att man köpt nytt eller semestrar ofta.

Men det jag säger till mina ungar då? Att man duger som man är? Är man spännande om man inte vill jobba alls? Om man bara vill gå hemma, baka bröd och ta hand om barnen? Om man inte har ett fint hus? Om man är ensamstående och bor med tre ungar i en sliten trea på Rosengård? Är man lyckad då?

För man kanske är fantastisk i sig själv? Otroligt intressant, hjälpsam, intelligent.

Men då har man ju inte den där bilden att visa fram. Ingen gör ett reportage om en sliten trea på Rosengård.

Varför är det så viktigt? För att vi lär oss att betrakta oss själva genom någon annans ögon. Vårt värde bestäms genom andras uppfattning om oss. Vi vägs och mäts av andra och får en stämpel på vem vi är. 

Vi kan bara hoppas på att duga och fortsätta bättra på vår image med våra Facebook-uppdateringar.  

Idag hade vi en sådan där morgon som man inte önskar sin värsta fiende. Det var gråt, skrik, stora scener och allmänt surande. Det är ju inte roligt. Bättre start på dagen kan man tänka sig.

Jag tänkte på det idag att vad är en god förälder egentligen i det läget? Är det någon som ger efter, slätar över, skapar god stämning? Eller någon som håller i, håller fast och genomlider?

Inte vet jag. Att vara förälder är svårt, det ska gudarna veta.

Ibland ser jag familjer där alla verkar så lyckliga och välartade och perfekt i harmoni med varandra. Det provocerar mig...... I vår familj är sällan någon riktigt i harmoni med någon annan. Har vi tur råder vapenvila.

Det gör inte så mycket. Vi älskar varandra ändå på något vis.

Visst, jag vet att jag borde vara lugn och samlad jämt. Tala till rätta, förklara, vara pedagogisk. Men ärligt, vet ni hur irriterande en tioåring och en sjuåring med enda målet i livet att ta ihjäl varandra kan vara?? Klart att jag skulle kunna gå ut en runda och lugna ner mig och sedan förklara i vänlig ton att vi inte gör så, men det är ju så mycket mer tillfredsställande att vråla åt dem att hålla sig från varandra och gärna någonstans där jag slipper se dem på en lång stund!

Nej. jag är inte lugn och mild. Det är inte min grej riktigt. Jag är inte heller en förälder som sopar åt mina barn, varken framför eller bakom dem. Jag tänker nämligen att mitt ansvar är att se till att förbereda mina barn för den verkliga världen bortom mammas och pappas trygga famn. Den världen där det faktiskt finns krav och saker man förväntas utföra.

Jag är ganska hård med att om man har ett problem så får man försöka lösa det. Jag tragglar i det oändliga att det man har tagit på sig eller fått i uppdrag att göra är ett ansvar man inte kan lämna över till någon annan. Jag låter inte slippa bara för att det är tråkigt. Jag lär att vänta på sin tur, inte avbryta när någon annan pratar, att visa hänsyn, att se saker från olika perspektiv. Går det alltid bra? Självklart inte. Mina barn revolterar, försöker komma undan och beter sig som ouppfostrade små skitungar ganska ofta. Men jag tänker ändå att det måste sitta någonstans.....kanske......hoppas jag......

Nej, att vara förälder är inte lätt. Man får väl göra så gott man kan och hoppas att man inte ger dem några svårare men. Jag älskar dem mer än livet. Det kanske räcker en bra bit på vägen.

 

 

Ibland hamnar man i diskussioner som man inte riktigt kan släppa och sluta fundera på. Jag gjorde det härom dagen och det handlade om känslomässigt bagage. Saker som vi kanske till och med har glömt upprinnelsen till, men som ger oss reaktioner och känslor som är starka och svåra att ta sig förbi.
Känslor är svårt överhuvud taget. Man styr inte över dem. Logiska argument biter dåligt och de ger åtminstone mig en känsla av underläge. Mina känslor utraderar den logiskt tänkande, starka person jag gärna skulle vilja vara. Jo, men visst hade det varit skönt att med en Sheldons logik kunna titta på en situation, utvärdera den logiskt, identifiera en lösning och sedan agera efter det. Jodåsåatt.........
Istället reagerar jag känslomässigt, håller ihop så länge någon ser och ramlar ihop i en liten ledsen hög i min ensamhet och känner mig missförstådd av hela världen. Orsaken till detta kan då vara något högst trivialt och oviktigt egentligen OM det inte hade varit så att när jag var nio så........eller när jag var tolv så sade någon......eller när..... Ja, bagage bär vi alla på. För vissa av oss påverkar det mycket, för andra mindre, men alla bär.

Så då började jag tänka på det jag alltid säger när den här diskussionen dyker upp. Jag är ju så väldigt medveten om VARFÖR det blir så här. Jag vet precis hur jag reagerar. Jag vet också att det är ytterst ologiskt och att det egentligen handlar om mig och inte den som säger eller gör något. Jag vet allt detta och i diskussioner kommer jag alltid fram till att det är något jag måste jobba med. Jobba med alltså........Men vad fasen betyder det? Det är ju bara en fras? Vaddå jobba med? Jobba med att sluta känna så eller? Att sluta reagera känslomässigt? Jag kan lova att det inte alls är speciellt kul. Om jag kunde sluta reagera känslomässigt så hade jag gjort det för länge sedan! Jobba med att förstå varför jag reagerar som jag gör eller varför samma saker och problem upprepar sig i mitt liv? Ja, fast jag VET ju redan varför. Den biten har jag analyserat. DET HJÄLPER INTE!

Jag tror ärligt talat inte att jag kommer speciellt mycket längre med att jobba med mina problem. Jag tror mer och mer på att jag måste angripa det från en annan vinkel. Så jag har börjat försöka.

Jag har kommit fram till att jag måste hitta en strategi som låter mig känna det jag gör, men sedan låter det rinna av innan det får fäste och börjar äta på mig. Jag försöker tänka att det andra säger och tycker inte kan skada mig eftersom det är en känsla och inte en lastbil. Jag tänker att jag är viktig för mig. Alla andras tänkande och tyckande kan virvla runt mig, men i centrum, där mitt innersta finns där är det lugnt för där är jag, och det kan ingen någonsin röra. Dit släpper jag bara ett fåtal och det är en förmån att få det tillträdet. Ingen som står utanför kan skada mig på allvar därför att det bara är utanpå.

Jo, det hade varit skönt om det fungerade att tänka så från den ena dagen till den andra. Det gör det inte. Men det fungerar bättre, för det ger mig ett fokus på vad som är viktigt och vad som egentligen betyder väldigt lite.