Kärleken till is
Jag är hemma och läker en skadad hand. Jag är egentligen inte speciellt bra på att vara hemma. Särskilt inte om man inte kan göra så mycket. Så jag bestämde mig för att sortera lite i Hannas klädlåda. Det är alltid en resa i nostalgi där små hål på knäna och en färgfläck här och där påminner om det som skett.
Plötsligt hittade jag en kjol. En liten vit tyllkjol som jag blev sittande med i knät. Det var Hannas första skridskokjol. Bara ett enkelt litet plagg, men det står för något mer.
Hon är barnet som alltid skavt lite i mitt hjärta. Så blyg och försiktig. Så svårt att få vänner, så lätt att se förbi och missa. Hon är så fantastisk, bär på så mycket värme och klokskap och har ett inre ljus som är så vackert. Nästan ingen ser det. Hon blir lätt osynlig och glöms bort. Den som inte skriker högst, tar för sig, knuffar andra åt sidan och hävdar sin rätt hamnar lätt längst bak.
När hon började skolan kom hon från en annan förskola. Hon kände ingen, var liten och blyg. Ett lätt offer. Hon blev ensam. Hon klagade aldrig. Aldrig visade hon att hon var ledsen, men i hennes ögon fanns en sorg.
Hon kunde stå och titta på de andra som lekte med längtan i blicken. Jag visste ju.
Att inte kunna hjälpa är så smärtsamt. Att bara kunna stå bredvid och låta henne ta sina strider själv fick hjärtat att gå sönder.
Så en lördag när det var tufft, och för att få något annat att tänka på ett slag tog jag henne till ishallen.
Inte för att jag egentligen trodde att hon skulle gilla det. Cykla hade varit nästan omöjligt, balans var väl inte hennes grej, men jag tänkte att vi provar.
Så jag snörde på henne skridskorna och släppte ut henne på isen. Hon hade tårar i ögonen så rädd var hon, men hon gjorde det. Hon åkte ut en bit, stannade upp, åkte lite till, vände sig om och log mot mig och jag visste där och då att hon var fast.
Det händer något med henne på den där isen. Det är hennes element. Där blir hon någon annan. Någon som kan.
Hon började på skridskoskolan och lärde sig snabbt mer. Att få henne att hoppa över ett pass på isen finns inte. Hon älskar att vara där.
Jag vet varför.
På isen är hon en annan. Där vet ingen. Hon är fri. Hon kan, hon vågar. På isen är hon sig själv. Där brinner hennes ljus klart. Där kan alla se den hon verkligen är.
Ibland när hon åker till musiken utan någon annan tanke än att bli ett med den och isen är hon så vacker. Jag är tacksam att jag får se det.
Hon får så mycket där. Hon får en självkänsla och en stolthet. Hon får en kämparglöd som inte bara får henne att fortsätta försöka på isen utan alltid. Hon vet att vill man något är det inte gratis. Hon lär sig att få och ta konstruktiv kritik och hon lär sig att känslan när man övervinner hinder och lyckas till slut är så mycket mer värd. Hon lär sig att värna om andra och att visa hänsyn. Hon lär sig att ha mål och kämpa för dem. Hon lär sig att det finns vuxna där som hjälper, skäller, lyfter och gläds med henne när det lyckas. Hon finns med i ett sammanhang.
Hon får så mycket där. Hon får en självkänsla och en stolthet. Hon får en kämparglöd som inte bara får henne att fortsätta försöka på isen utan alltid. Hon vet att vill man något är det inte gratis. Hon lär sig att få och ta konstruktiv kritik och hon lär sig att känslan när man övervinner hinder och lyckas till slut är så mycket mer värd. Hon lär sig att värna om andra och att visa hänsyn. Hon lär sig att ha mål och kämpa för dem. Hon lär sig att det finns vuxna där som hjälper, skäller, lyfter och gläds med henne när det lyckas. Hon finns med i ett sammanhang.
Ja, jag är tacksam.
När jag står där och ser henne åka ut på isen inför en stor publik och äga den isen är jag tacksam. Där och då ser alla henne som hon verkligen är.
Jag lägger ner den lilla kjolen i lådan igen. Den får stanna där. Kläder bär på minnen. Detta sparar vi.
Kommentarer
Trackback
