Värdefull
Det här är Hanna. Hon är elva år. Hon är
rolig, begåvad, vältränad, stark och en av de klokaste människorna jag känner. Jag är oerhört stolt över den hon är, över hennes styrka och integritet. Därför gör det mig fullständigt rasande när jag får veta att killar på hennes skola ägnar sig åt att poängsätta tjejernas utseende, ivrigt påhejade av de tjejer som belönats med höga poäng.
Ursäkta mig, men vem i helvete har gett någon rätten att bedöma min dotter på detta sätt? Vem kan anse sig ha rätten att sätta ett värde på henne baserat på hennes utseende? Vem?
Vem är det som förminskar min dotter till ett stycke kött som de har rätt att lägga sin sunkiga åsikt på?
Min dotter är stark och fri. Hon ska aldrig ägas av någon, förminskas och göras till ett objekt.
Ingen äger rätten att göra henne till någon som bara har ett värde genom en mans godkännande.
Hon är ovärderlig i sig själv.
När jag frågar henne vad hon tycker om dem som sätter poäng på henne vilar hennes blick i fjärran en liten stund. Sedan ser hon mig rakt i ögonen och hakan höjs en liten aning i trots.
-Den som gör så mot mig är inte värd marken jag trampar på, säger hon.
Hon har rätt.
Kärleken till is
Jag är hemma och läker en skadad hand. Jag är egentligen inte speciellt bra på att vara hemma. Särskilt inte om man inte kan göra så mycket. Så jag bestämde mig för att sortera lite i Hannas klädlåda. Det är alltid en resa i nostalgi där små hål på knäna och en färgfläck här och där påminner om det som skett.
Plötsligt hittade jag en kjol. En liten vit tyllkjol som jag blev sittande med i knät. Det var Hannas första skridskokjol. Bara ett enkelt litet plagg, men det står för något mer.
Hon är barnet som alltid skavt lite i mitt hjärta. Så blyg och försiktig. Så svårt att få vänner, så lätt att se förbi och missa. Hon är så fantastisk, bär på så mycket värme och klokskap och har ett inre ljus som är så vackert. Nästan ingen ser det. Hon blir lätt osynlig och glöms bort. Den som inte skriker högst, tar för sig, knuffar andra åt sidan och hävdar sin rätt hamnar lätt längst bak.
När hon började skolan kom hon från en annan förskola. Hon kände ingen, var liten och blyg. Ett lätt offer. Hon blev ensam. Hon klagade aldrig. Aldrig visade hon att hon var ledsen, men i hennes ögon fanns en sorg.
Hon kunde stå och titta på de andra som lekte med längtan i blicken. Jag visste ju.
Att inte kunna hjälpa är så smärtsamt. Att bara kunna stå bredvid och låta henne ta sina strider själv fick hjärtat att gå sönder.
Så en lördag när det var tufft, och för att få något annat att tänka på ett slag tog jag henne till ishallen.
Inte för att jag egentligen trodde att hon skulle gilla det. Cykla hade varit nästan omöjligt, balans var väl inte hennes grej, men jag tänkte att vi provar.
Så jag snörde på henne skridskorna och släppte ut henne på isen. Hon hade tårar i ögonen så rädd var hon, men hon gjorde det. Hon åkte ut en bit, stannade upp, åkte lite till, vände sig om och log mot mig och jag visste där och då att hon var fast.
Det händer något med henne på den där isen. Det är hennes element. Där blir hon någon annan. Någon som kan.
Hon började på skridskoskolan och lärde sig snabbt mer. Att få henne att hoppa över ett pass på isen finns inte. Hon älskar att vara där.
Jag vet varför.
På isen är hon en annan. Där vet ingen. Hon är fri. Hon kan, hon vågar. På isen är hon sig själv. Där brinner hennes ljus klart. Där kan alla se den hon verkligen är.
Ibland när hon åker till musiken utan någon annan tanke än att bli ett med den och isen är hon så vacker. Jag är tacksam att jag får se det.
Hon får så mycket där. Hon får en självkänsla och en stolthet. Hon får en kämparglöd som inte bara får henne att fortsätta försöka på isen utan alltid. Hon vet att vill man något är det inte gratis. Hon lär sig att få och ta konstruktiv kritik och hon lär sig att känslan när man övervinner hinder och lyckas till slut är så mycket mer värd. Hon lär sig att värna om andra och att visa hänsyn. Hon lär sig att ha mål och kämpa för dem. Hon lär sig att det finns vuxna där som hjälper, skäller, lyfter och gläds med henne när det lyckas. Hon finns med i ett sammanhang.
Hon får så mycket där. Hon får en självkänsla och en stolthet. Hon får en kämparglöd som inte bara får henne att fortsätta försöka på isen utan alltid. Hon vet att vill man något är det inte gratis. Hon lär sig att få och ta konstruktiv kritik och hon lär sig att känslan när man övervinner hinder och lyckas till slut är så mycket mer värd. Hon lär sig att värna om andra och att visa hänsyn. Hon lär sig att ha mål och kämpa för dem. Hon lär sig att det finns vuxna där som hjälper, skäller, lyfter och gläds med henne när det lyckas. Hon finns med i ett sammanhang.
Ja, jag är tacksam.
När jag står där och ser henne åka ut på isen inför en stor publik och äga den isen är jag tacksam. Där och då ser alla henne som hon verkligen är.
Jag lägger ner den lilla kjolen i lådan igen. Den får stanna där. Kläder bär på minnen. Detta sparar vi.
Att sluta en cirkel
Min morfar var en speciell man. Han arbetade på Carlsbergbryggeriet det mesta av sitt liv. Det fanns aldrig möjlighet för honom att studera och ändå var han en person som älskade kunskap mer än någon annan jag träffat. Han slutade aldrig lära. Han läste, besökte museer, reste, studerade på egen hand och åkte som åttioåring fortfarande på sommarskola för att lära mer. Han var också konstnär. Inte så att han någonsin tjänade pengar på det, men han skapade fantastiska ting.
När jag var liten tog han irriterat ifrån mig målarboken och kritorna min mor hade gett mig och plockade fram akvarellpapper och dyra penslar som han satte i mina fyraåriga händer.
-Hur ska hon lära om hon inte har bra saker, sade han.
-Du måste se, sade han och tog mina händer och lade dem på det jag målade av. Känn, känner du? Ser du?
Han lade sin hand över min som höll i en penna och visade hur den skulle röra sig. Titta på det du ritar av, ser du bågen? Så känns den, sade han och förde min hand över pappret. Och jag lärde. Jag lärde mig känslan av olika papper och hur ett kolstift kan skugga mjukt eller hårt. Jag lärde mig att se, känna och hur min hand skulle forma.
Han älskade det vackra och han älskade historia. Gång på gång tog han med mig på museet och visade mig fantastiska ting.
Jag har ett starkt minne av hur han visade mig ekkistegraven med flickan vars kläder och hår har bevarats för eftervärlden. Jag stod där vid montern och tittade och förundrades. Han nästan viskade;
-Ser du? Hennes hår är mjukt som ditt. Hon sover där för alltid.
Jag tror det var just då min fascination för det flöde i tiden som vi kallar historia skapades. Jag kände en djup känsla av samhörighet med henne som låg där, som törnrosa i sin grav. Jag kände att jag nästan kunde känna hennes själ där jag stod bredvid henne och jag lade min hand mot glasmontern fast jag egentligen inte fick och han lät mig och strök mitt hår.
Idag åkte jag dit med Hanna. Jag visade henne fantastiska ting och svarade på allt hon frågade.
När vi till slut stod framför samma monter där jag en gång stod vågade jag nästan inte andas.
Hon stod där länge. Förundrad och helt tyst. Så lade hon sig ner på knä och satte sin hand mot glaset och jag kan svära på att medan jag stod där med tårar i ögonen av alla känslor så kunde jag höra ett svag ljud långt borta. Det svaga knäppet när en cirkel slöts och gick i lås.
Genom andras ögon
Idag började jag fundera på hur man upplever sig själv ställt mot hur andra ser på en.
Jag tycker att jag har ganska god självkännedom. Jag vet mina styrkor och jag vet mina svagheter. Vad jag däremot är rätt usel på är att förstå att bilden jag har av mig själv inte alls stämmer överens med bilden andra har.
Jag antar att alla bär på en självbild med rötterna i barndomen och jag har t.ex. så svårt att tvätta bort bilden av mig själv som väldigt blyg och försiktig. Kanske för att jag i många situationer fortfarande måste jobba stenhårt med den biten. Däremot tror jag egentligen inte att jag upplevs som speciellt blyg och försiktig.....alls....
Jag tror att andra upplever mig som ganska ointressant. Som att jag inte har någonting som fångar. Jag tänker att jag är en liten grå mus som knappt syns och det är ju så dumt för samtidigt vet jag ju att jag ofta syns och hörs massor. Så dubbelbottnat och märkligt. Självbilden ställd mot bilden av mig genom en annans ögon.
Någon gång på vägen blev jag väl modig antar jag. Någon gång satte jag på mig ett skal och bakom det vågade jag. Någon gång lärde jag mig att använda mina styrkor. Någon gång lärde jag mig att hantera skit och göra det bästa av det och bara tillåta mig att vara ledsen och liten där jag är tryggast. Någon gång blev jag stor....och så ändå.... Vad är en sann bild? Finns det ens en sann bild? Finns vi mest i oss själva eller genom någon annans ögon?
Nej
Vi läser tidningen tillsammans jag och Hanna. Det leder ofta till intressanta diskussioner kring både det ena och det andra. Det blir också ett sätt för mig att kunna förklara och sålla i flödet av allt hon läser och hör. Idag handlade det om en rektor som frågade en liten sjuårig tjej som hade blivit utsatt för övergrepp om hon hade haft smink.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19777353.ab
Mycket tankar och funderingar avhandlade vi kring detta.
Jag sade att det finns bara en sak som är viktig här och det är att din kropp tillhör bara dig. Ingen, oavsett vilken klädsel, ditt uppförande eller situationen har rätt att kränka din kropp. Ett nej är alltid, alltid ett nej. Ett nej är okränkbart och omedelbart. Att förstå innebörden av ett nej är något av det viktigaste vi har att lära.
Men, frågade min kloka dotter, hur kunde en vuxen fråga ett litet barn som har råkat ut för något hemskt något så dumt?
Ja, du, svarade jag. Jag vet inte riktigt. Det finns människor som på allvar tycker att om man klär sig på ett speciellt sätt, har smink, eller är på ett visst sätt, så har andra mer rätt att göra sådana dumma saker med en.
Det var tyst en ganska lång stund. Sedan kom det, för allra första gången i hennes liv, och med djup känsla.
-Vilket riktigt rövhål!
Jag kan bara hålla med från djupet av mitt hjärta.
Vad berättas om mig…..
Jag avskyr den krypande känslan av att någon pratar om mig. Det där obehaget av att mina göranden avhandlas av andra och jag har ingen kontroll över det. Jag får en klump i magen när jag kommer in i ett rum och samtalet avstannar och tycker det känns jobbigt att gå förbi grupper av människor. Det är gamla, gamla sår som aldrig fått läka ut och det vet jag om, men känslan att inte vara välkommen eller önskad i vissa situationer är svår att bara skaka av sig. Det spelar egentligen inte någon roll vad som sägs om mig, det är själva känslan av makt det ger andra att göra en bedömning, att ha åsikter om och att styra hur jag ska betraktas. När jag var liten löste jag det hela genom att bli osynlig. För om man inte syns så är risken liten att man ska göra saker som irriterar andra. Det hjälpte inte mycket. Det finns alltid saker man kan irritera sig på om man verkligen vill. Jag minns tårar av skam över att inte självklart få vara med i gruppen som stod och skrattade. Jag minns känslan av tomhet när jag råkade höra vad två lärare sade om mig i ett klassrum den där dagen jag hade glömt min gympapåse. Vad gör man med sådana minnen? Gömmer undan och tränger bort. Tills det helt oförberett dyker upp en situation där det slår till med full kraft och man är sju år, naken och oskyddad igen.
Idag är jag inte osynlig längre. Jag vågar både säga vad jag tycker och utmana, men det tar inte bort känslan och det får mig att tänka mycket på en aspekt av mitt jobb.
Varje dag dokumenterar jag vår verksamhet. Baserat på den dokumentationen gör jag ett val hur jag ska arbeta vidare och det är för mig något som ofta väcker känslor. Vad har jag för rätt att bedöma? Hur ska jag vara säker på att min bedömnig av en situation är den som bäst tillgodoser barnens förutsättningar för lärande? Allt jag gör och väljer kommer alltid att vara färgat av mig. Det jag väljer, färgat av mina erfarenheter, är det som till stor del avgör vad dessa små människor får med sig. Visst har jag en läroplan att förhålla mig till och visst är det fler än jag som påverkar just det barnet, men jag har en makt över en annans liv som jag måste förvalta med djup respekt. När jag betraktar måste jag ha en stor medvetenhet om att det jag ser är färgat av mina erfarenheter. Det mina ögon ser är min sanning. Det finns också andra sanningar som varken är mer eller mindre rätta än min. När jag skriver ner vad jag ser i en situation är det min sanning. Den sanning som jag sedan låter avgöra hur jag ska gå vidare. Hur någon annan betraktar ett barn kan vara baserat på fem ord, skrivna i en viss ordning av mig. Byter jag ut ett ord blir bilden helt annorlunda. Det är makt, och med makt kommer ansvar. För mig är dokumentationen av min verksamhet ett nödvändigt verktyg, men ett verktyg som ständigt måste diskuteras, värderas och omvärderas. Det handlar om att dokumentera skeenden, inte barn. Det handlar om objetivitet och det handlar om medvetenhet. Bara det faktum att vi använder oss av dokumentation och ger den vikt måste värderas, för vad säger vi till barnen egentligen?
" Vi tittar på det ni gör från ett utifrånperspektiv och så gör vi en bedömning av er. Hur ni är, vad ni behöver. Hur vi ska förhålla oss till er"
Och så står jag där igen, sårbar, sju är gammal med en klump i magen och undrar om de lär sig att de bara finns och duger sedda ur en annans ögon, utifrån......
Sluta göra kampen mot nazismen till något som kan ifrågasättas!
Jag känner mig sorgsen och väldigt kluven efter helgens demonstation och motdemonstration i Malmö. Mest av allt är jag nog faktiskt arg. Arg för att all uppmärksamhet har satt Svenskarnas Parti på medvetandekartan.
Nazism är och kommer alltid att vara något som måste bekämpas hårt och skoningslöst. Att nazism får lov att frodas är ett nederlag för mänskligheten. I mina ögon står nazistiska åsikter för det lägsta jag kan tänka mig. Därför är kampen mot dessa åsikter oerhört viktig. Därför är det oerhört viktigt att man inte gör den kampen till något som kan ifrågasättas.
Jag läser inlägg från människor som var på motdemonstrationen igår. Det handlar om polisens övervåld och det handlar om poliser som vägrade lyssna. Det är illa, riktigt illa därför att polisen ska värna demokrati och rättssäkerhet. Folk gillar inte poliser som rider över demonstranter och inte ringer ambulanser åt skadade människor. Vad som också är riktigt illa är de motdemonstranter som maskerade och svartklädda (ja, jag vet att det inte var alla) hindrade poliser i deras yrkesutövande och attakerade oskyldiga djur med tillhyggen och frätande vätskor. Varför? Jo, för att det inte är speciellt populärt hos gemene man med folk som är elaka mot djur och slår sönder saker. Jo, för man råkar ju inte bara ha en vattenballong med ammoniak i handväskan eller hur? Man har tagit den med sig för att använda den mot människor eller djur. Det är en planerad handling som inte kan försvaras med polisens agerande för det visste man ju inte innan. Det är inte vidare trevligt alls. Folk gillar inte motdemonstranter som gör så. Folk blir liksom förbannade på dem. Och om man använder sig av ytterst lite av sitt vuxenförnuft så förstår man varför.
För varje människa som ifrågasätter någons agerande på helgens protest är det ett nederlag för demokratin. Kampen mot ondska ska vara omöjlig att ifrågasätta!
För vet du vad? Mitt i all denna uppståndelse av människor som bär sig illa åt på olika sätt så står dom där, liksom orörda i mitten. Det verkliga hotet. De som borde mötas av tomma gator, tystnad och bortvända ansikten. De som inte borde erkännas som värda att ens lyssna på. De som bara kan bekämpas genom kunskap och demokrati. Mata dem inte. Låt dem inte frodas i dyningarna av felriktade protester. Kväv dem innan de hinner få fäste. Börjar med dina barn! Denna vecka startar vi ett projekt på min förskola där vi arbetar tillsammans i viktiga diskussioner om alla människors lika rätt och värde. Där börjar jag. Hur börjar du?
Att inte räcka till
Så länge jag minns har jag kämpat med känslan att inte duga eller räcka till. Om jag bara är tillräckligt snäll, bra, tuff eller vad det nu råkar vara så kommer allt att bli bra. Då kommer folk att tycka om mig. Då får jag vara med. Är jag en duktig flicka som alltid fixar, hjälper, gör klart det andra lämnar, ser till att allt flyter på, rensar skit efter andra och ALDRIG, gudbevars ALDRIG bråkar så kommer allt att bli bra. Men jag är rätt trött på det.
Det kommer alltid att finnas människor som inte gillar mig hur mycket jag än anstränger mig. Det kommer alltid att finnas saker jag inte klarar eller orkar. Det kommer alltid att finnas någon som utnyttjar den som alltid städar upp. Så jag tänker att jag måste sluta vara så elak mot mig själv. Varför ska jag egentligen kräva mer av mig själv än jag rimligtvis kräver av någon annan? Varför ska jag behaga? Vem är det jag ska behaga egentligen? Jag tänker att bättre göra det jag vill och känner lust för med kvalitet. Försöker jag göra allt blir ingenting helt och genuint.
Det borde ju vara så lätt. Det ser jättebra ut när man skriver det. På papper är jag rätt tuff.
Men tänk om folk blir arga...........
måtte hon aldrig få veta......
Häromdagen när vi åkte till dagis sade Hanna
-Mamma, det finns två sorters kyckling!
-Hur då menar du, frågade jag
-Ja, en liten fågel och så mat man äter.
Måtte hon aldrig få veta att det är de små gula fluffiga sakerna vi serverar vid middagsbordet!!
-Mamma, det finns två sorters kyckling!
-Hur då menar du, frågade jag
-Ja, en liten fågel och så mat man äter.
Måtte hon aldrig få veta att det är de små gula fluffiga sakerna vi serverar vid middagsbordet!!
Döden, döden
Det handlar mycket om döden hemma hos oss nu.
Hanna undrar mycket när man dör, vad som händer då och när olika vänner och bekanta ska lämna oss och jordelivet för fortsatt färd någon annanstans
Morfar är intressant, därför att i Hannas värld har han varit död alltid liksom.
Dör man när man är gammal frågar hon. Dör man om man blir sjuk? Dör man om man får ett hus på sig?
Kommer man till himlen när man dör? Jo, för det har vi hört på öppna förskolan vid något tillfälle och det har fastnat. Kommer katter också till himlen då tro?
Och mitt i denna storm av tankar och funderingar står jag. Mamman. Den som ska ha alla svaren.
Jag tycker man ska vara ärlig om döden. Det är inte något att ljuga om eller göra till något konstigt.
Jag svarar på hennes frågor så gott jag kan och så får det vara bra med det. Vill hon veta mer får hon fråga vidare helt enkelt.
Vi pratar om att de flesta människor blir ganska gamla och när man har levt färdigt så dör man.
Vi pratar om att det nog inte är sorgligt i sig att dö, men att man kan tycka att man vill leva lite till, eller att man har fler saker kvar att göra.
Vi pratar om att det kan vara jobbigt när någon dör, därför att man inte kan träffa den personen mer.
Vi pratar om vart man tar vägen när man dör. Jag har sagt att det får man bestämma helt själv vart man tror att den som dör tar vägen. Hanna tror man kommer upp i himlen och blir en stjärna. Det får hon gärna tro. Det är en fin tanke.
I helgen lekte hon med sina dockor och en bil.
Plötsligt kom hon fram till mig och sade
Mamma, den här dockan blev påkörd av en bil och den DOOOG!
Sedan tittade hon noga på mig för att avläsa reaktionen.
Jaha, dog hon tyckte jag. Det var ju trist.
Ja, hon blev helt påkörd liksom....väntan på en ny reaktion från mig.
Men vad hände se'n då frågade jag.
Se'n tog hon en Alvedon så blev hon bra igen!
Lilla hjärtevännen, som jag älskar henne!!
Hanna undrar mycket när man dör, vad som händer då och när olika vänner och bekanta ska lämna oss och jordelivet för fortsatt färd någon annanstans
Morfar är intressant, därför att i Hannas värld har han varit död alltid liksom.
Dör man när man är gammal frågar hon. Dör man om man blir sjuk? Dör man om man får ett hus på sig?
Kommer man till himlen när man dör? Jo, för det har vi hört på öppna förskolan vid något tillfälle och det har fastnat. Kommer katter också till himlen då tro?
Och mitt i denna storm av tankar och funderingar står jag. Mamman. Den som ska ha alla svaren.
Jag tycker man ska vara ärlig om döden. Det är inte något att ljuga om eller göra till något konstigt.
Jag svarar på hennes frågor så gott jag kan och så får det vara bra med det. Vill hon veta mer får hon fråga vidare helt enkelt.
Vi pratar om att de flesta människor blir ganska gamla och när man har levt färdigt så dör man.
Vi pratar om att det nog inte är sorgligt i sig att dö, men att man kan tycka att man vill leva lite till, eller att man har fler saker kvar att göra.
Vi pratar om att det kan vara jobbigt när någon dör, därför att man inte kan träffa den personen mer.
Vi pratar om vart man tar vägen när man dör. Jag har sagt att det får man bestämma helt själv vart man tror att den som dör tar vägen. Hanna tror man kommer upp i himlen och blir en stjärna. Det får hon gärna tro. Det är en fin tanke.
I helgen lekte hon med sina dockor och en bil.
Plötsligt kom hon fram till mig och sade
Mamma, den här dockan blev påkörd av en bil och den DOOOG!
Sedan tittade hon noga på mig för att avläsa reaktionen.
Jaha, dog hon tyckte jag. Det var ju trist.
Ja, hon blev helt påkörd liksom....väntan på en ny reaktion från mig.
Men vad hände se'n då frågade jag.
Se'n tog hon en Alvedon så blev hon bra igen!
Lilla hjärtevännen, som jag älskar henne!!
