Läs och begrunda.....
Jag såg dem komma till lekplatsen tillsammans, den lilla flickan och pojken.
Han satte iväg till sandlådan.
Men stor noggrannhet placerade han ut sina sandlådesaker till en liten mur som mutade in hans lilla område i sanden. Nöjd betraktade han sitt verk och började gräva.
Flickan rusade fram till regnbågsrutchkanan. Glatt klättrade hon upp. Håret fladdrade i fartvinden och hon skrattade.
Hon åkte gång på gång. Varje gång en ny upplevelse.
Visst fick hon lämna plats åt andra som ville åka ibland, och visst åkte hon på ändan ett par gånger, men för henne var det värt det.
Han grävde lugnt vidare. Hon fortsatte åka.
Båda var lyckliga, men hennes själ flög fritt.
Han satte iväg till sandlådan.
Men stor noggrannhet placerade han ut sina sandlådesaker till en liten mur som mutade in hans lilla område i sanden. Nöjd betraktade han sitt verk och började gräva.
Flickan rusade fram till regnbågsrutchkanan. Glatt klättrade hon upp. Håret fladdrade i fartvinden och hon skrattade.
Hon åkte gång på gång. Varje gång en ny upplevelse.
Visst fick hon lämna plats åt andra som ville åka ibland, och visst åkte hon på ändan ett par gånger, men för henne var det värt det.
Han grävde lugnt vidare. Hon fortsatte åka.
Båda var lyckliga, men hennes själ flög fritt.
Att ta vara på en sekund
Ofta säger människor till mig att jag verkar göra så mycket roligt med mina barn. Att vi har så mysigt tillsammans.
Men ska man inte det då?
Ska man inte ta vara på varje liten sekund av sin tid med barnen?
Ska man inte strunta i dammråttorna under soffan och fönsterrutorna som borde tvättas och boken man hade tänkt läsa och istället njuta av att få vara tillsammans med det finaste man har?
För det är skillnad på att vara där och att vara närvarande. Är du där, men dina tankar på annat håll känner dina barn det. Du måste vara där i nuet med din kropp och själ. Du måste verkligen titta på nyckelpigan och själv fascineras av hur en droppe faller från en istapp. Då finns du och fyller dina barn med trygghet.
Det handlar inte om storslagna resor till fjärran länder eller inköp av de dyraste leksakerna.
Det handlar om känslan av en liten hand i din och hur någon verkligen njuter av att få vara med dig. Det är villkorslös kärlek.
Den kan inte betalas i pengar och missar du sekunden är den förbi.
Gör inte det. Grip den i luften och njut av den!
Men ska man inte det då?
Ska man inte ta vara på varje liten sekund av sin tid med barnen?
Ska man inte strunta i dammråttorna under soffan och fönsterrutorna som borde tvättas och boken man hade tänkt läsa och istället njuta av att få vara tillsammans med det finaste man har?
För det är skillnad på att vara där och att vara närvarande. Är du där, men dina tankar på annat håll känner dina barn det. Du måste vara där i nuet med din kropp och själ. Du måste verkligen titta på nyckelpigan och själv fascineras av hur en droppe faller från en istapp. Då finns du och fyller dina barn med trygghet.
Det handlar inte om storslagna resor till fjärran länder eller inköp av de dyraste leksakerna.
Det handlar om känslan av en liten hand i din och hur någon verkligen njuter av att få vara med dig. Det är villkorslös kärlek.
Den kan inte betalas i pengar och missar du sekunden är den förbi.
Gör inte det. Grip den i luften och njut av den!
Midsommar
Ljuvlig midsommar firade vi hos vänner med god mat, trevligt sällskap och barn som lekte som små änglar hela kvällen.
Ibland blir det bara fel
Ibland har jag dagar när jag känner sig som världens sämsta förälder. Dagar när jag tycker att jag inte gjort något annat än skrikit på barnen, fått omotiverade raseriutbrott och bara gjort allt fel.
Dagar när glädjen försvann och ersattes av en spiral av dåligt humör, mer trots, skrik, gråt och ilska.
Jag hatar de dagarna. Jag vill ha lugn, glädje, mys och tålamod. Ibland blir det inte så.
Det är nog lite stökigt på dagis just nu, med vikarier, många nya och små barn som skolats in och det påverkar oss så mycket hemma. Hemma kommer raseriutbrott, trots och osäkerhet.
Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska hantera allt. Kanske måste man börja med att sätta sig ner och bara kramas jättemycket.
För när mina barn kommer och frågar mig
-Älskar du oss mamma?
-Är du arg på oss mamma?
Då skäms jag.
Dagar när glädjen försvann och ersattes av en spiral av dåligt humör, mer trots, skrik, gråt och ilska.
Jag hatar de dagarna. Jag vill ha lugn, glädje, mys och tålamod. Ibland blir det inte så.
Det är nog lite stökigt på dagis just nu, med vikarier, många nya och små barn som skolats in och det påverkar oss så mycket hemma. Hemma kommer raseriutbrott, trots och osäkerhet.
Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska hantera allt. Kanske måste man börja med att sätta sig ner och bara kramas jättemycket.
För när mina barn kommer och frågar mig
-Älskar du oss mamma?
-Är du arg på oss mamma?
Då skäms jag.
Aviga människor!
Varför är vissa människor så aviga? Alltså, jag menar varför saknar vissa människor avgörande bitar i det sociala pusslet? Dålig uppfostran? Eller är de bara självupptagna?
Jag ska förklara.
När jag är ute och går på en ganska smal gångväg så går jag vid ena sidan. varför? Jo, för om någon annan ska gå där också så finns det plats.
Om jag åker buss med vagn så ställer jag min vagn så att det finns plats att sätta en vagn till bredvid.
Om jag simmar och någon annan uppenbart simmar snabbare än jag så håller jag mig in till kanten så att den personen kan simma i mitten.
Om jag har 100 varor i min vagn, det är lunchtid och någon annan bara ska ha en macka och en dricka att äta på lunchen så låter jag den personen gå före i kassan.
Om jag stannar och pratar med någon på gatan så ställer jag mig in till kanten och drar in vagnar och barn så att det fortfarande går att passera.
Om mina barn bär sig illa åt mot mig eller andra när vi är på lekplatsen och tillsägning inte hjälper så går vi hem.
ALLA GÖR INTE SÅ DÅ VA!!!!
Jag tycker det handlar om vanligt folkvett, den mest basala formen av uppfostran och baskunskaper i social kompetens. Men nej. Det är tydligen jättekomplicerade saker vi pratar om!
Det är tydligen helt OK för väldigt många människor att ta upp hela gångbanor, knuffas, ställa väskor på lediga säten på tåget så att andra får stå, låta sina barn hälla sand på mina utan att ens höja på ögonbrynen, sparka sig fram i bassängen på badet och ogenerat prata högt och ljudligt i mobil medan en stackars kassörska försöker ta betalt i kassan på Konsum.
NEWSFLASH! Det är INTE OK!! Du bär dig åt som en ouppfostrad treåring! Har inte dina föräldrar lärt dig någon hyfs alls eller?
Du är inte den enda människan som räknas! Du och din kropp upptar en viss yta i världen. Den ytan är ganska liten. Större är du inte! Alla andra ska också få plats!
Ditt ego ska inte vara större än att du kan hålla det för dig själv! Vi andra är inte intresserade!!!
Lär dig lite folkvett istället och bli som en människa!
Jag ska förklara.
När jag är ute och går på en ganska smal gångväg så går jag vid ena sidan. varför? Jo, för om någon annan ska gå där också så finns det plats.
Om jag åker buss med vagn så ställer jag min vagn så att det finns plats att sätta en vagn till bredvid.
Om jag simmar och någon annan uppenbart simmar snabbare än jag så håller jag mig in till kanten så att den personen kan simma i mitten.
Om jag har 100 varor i min vagn, det är lunchtid och någon annan bara ska ha en macka och en dricka att äta på lunchen så låter jag den personen gå före i kassan.
Om jag stannar och pratar med någon på gatan så ställer jag mig in till kanten och drar in vagnar och barn så att det fortfarande går att passera.
Om mina barn bär sig illa åt mot mig eller andra när vi är på lekplatsen och tillsägning inte hjälper så går vi hem.
ALLA GÖR INTE SÅ DÅ VA!!!!
Jag tycker det handlar om vanligt folkvett, den mest basala formen av uppfostran och baskunskaper i social kompetens. Men nej. Det är tydligen jättekomplicerade saker vi pratar om!
Det är tydligen helt OK för väldigt många människor att ta upp hela gångbanor, knuffas, ställa väskor på lediga säten på tåget så att andra får stå, låta sina barn hälla sand på mina utan att ens höja på ögonbrynen, sparka sig fram i bassängen på badet och ogenerat prata högt och ljudligt i mobil medan en stackars kassörska försöker ta betalt i kassan på Konsum.
NEWSFLASH! Det är INTE OK!! Du bär dig åt som en ouppfostrad treåring! Har inte dina föräldrar lärt dig någon hyfs alls eller?
Du är inte den enda människan som räknas! Du och din kropp upptar en viss yta i världen. Den ytan är ganska liten. Större är du inte! Alla andra ska också få plats!
Ditt ego ska inte vara större än att du kan hålla det för dig själv! Vi andra är inte intresserade!!!
Lär dig lite folkvett istället och bli som en människa!
Transor on tour
Idag var vi inne på macken. Plötsligt öppnades dörren och in kom två dragqueens, transor, kalla det vad du vill. Det var fjäderboa, stora hår,paljetter, bara ben(tämligen snygga också föresten) och kort kort.
Mina barn betraktade dessa oerhört fascinerade.
Min egen lille dragqueen-son var rätt sugen på den där fjäderboan, det såg man på blänket i ögonen.
När vi kom ut frågade Hanna
-Mamma, varför hade pojken kjol?
-Men han tycker väl det är fint att ha kjol. Det kan han väl få, fastän han är pojke började jag förklara.
Här stannade jag upp eftersom Hannas helt oförstående ansiktsuttryck talade om för mig att hon var inne på en helt annan tankebana.
-Hur menar du egentligen frågade jag.
-Ja, varför har han kjol? Det är ju så kallt ute!
Då kände jag mig rätt stolt som mamma. Logik och inte fördom hade talat!
Vår alldeles egna lille dragqueen.
Måtte han alltid få klä sig efter sitt hjärta!
Mina barn betraktade dessa oerhört fascinerade.
Min egen lille dragqueen-son var rätt sugen på den där fjäderboan, det såg man på blänket i ögonen.
När vi kom ut frågade Hanna
-Mamma, varför hade pojken kjol?
-Men han tycker väl det är fint att ha kjol. Det kan han väl få, fastän han är pojke började jag förklara.
Här stannade jag upp eftersom Hannas helt oförstående ansiktsuttryck talade om för mig att hon var inne på en helt annan tankebana.
-Hur menar du egentligen frågade jag.
-Ja, varför har han kjol? Det är ju så kallt ute!
Då kände jag mig rätt stolt som mamma. Logik och inte fördom hade talat!
Vår alldeles egna lille dragqueen.
Måtte han alltid få klä sig efter sitt hjärta!
Ren ljuvlighet
Igår gjorde vi en utflykt till skogen. Vi hade packat fika i ryggsäcken och solen sken
Bakom vårt hus går det en stig in i grönskan. Först kommer man till en myrstack. Myrorna
hade vaknat ur vinterdvalan och kilade omkring. Vi tittade på dem och funderade på vad olika myror höll på med.
Så fortsatte vi stigen fram. Vi kom till en äng med vitsippor och mina barn kastade sig ner mitt i den vita ljuvligheten och plockade stora buketter. Det doftade vår.
En bit längre fram på stigen finns det ett berg. Stenar har lossnat och bildar små mossövertäckta grottor. Där bor det älvor. Jag berättade om älvorna och vi tittade in i deras hus. Ett halvt hasselnötskal var en skål och alla vitsippor hade älvorna planterat i sin trädgård. Alla älvor var iväg och startade våren så vi såg inte till dem, men Hanna lämnade lite kex och vindruvor i deras hus så att de skulle ha något gott att mumsa på när de kom hem och var trötta.
Solen sken på oss och fåglarna rusade runt i träden. Vi åt smörgås mitt bland alla blommorna och Anton fick en chokladmjölksmustasch.
På vägen hem hittade vi fjädrar som nog kom från en kråka. Vi tittade på dem och diskuterade var fjädrarna hade suttit.
Det var lycka. Att få dela en stund med sina barn är ren lycka.
Att se nyfikenhet och förundran i ett barns ögon gör att man plötsligt inser vidden av meningen med livet. Meningen med livet fanns precis där. Mitt bland vitsipporna.
Jag är så tacksam att jag fick uppleva det.
Bakom vårt hus går det en stig in i grönskan. Först kommer man till en myrstack. Myrorna
hade vaknat ur vinterdvalan och kilade omkring. Vi tittade på dem och funderade på vad olika myror höll på med.
Så fortsatte vi stigen fram. Vi kom till en äng med vitsippor och mina barn kastade sig ner mitt i den vita ljuvligheten och plockade stora buketter. Det doftade vår.
En bit längre fram på stigen finns det ett berg. Stenar har lossnat och bildar små mossövertäckta grottor. Där bor det älvor. Jag berättade om älvorna och vi tittade in i deras hus. Ett halvt hasselnötskal var en skål och alla vitsippor hade älvorna planterat i sin trädgård. Alla älvor var iväg och startade våren så vi såg inte till dem, men Hanna lämnade lite kex och vindruvor i deras hus så att de skulle ha något gott att mumsa på när de kom hem och var trötta.
Solen sken på oss och fåglarna rusade runt i träden. Vi åt smörgås mitt bland alla blommorna och Anton fick en chokladmjölksmustasch.
På vägen hem hittade vi fjädrar som nog kom från en kråka. Vi tittade på dem och diskuterade var fjädrarna hade suttit.
Det var lycka. Att få dela en stund med sina barn är ren lycka.
Att se nyfikenhet och förundran i ett barns ögon gör att man plötsligt inser vidden av meningen med livet. Meningen med livet fanns precis där. Mitt bland vitsipporna.
Jag är så tacksam att jag fick uppleva det.
Konflikthantering á la Anton
Mamma läser tidning.
Anton kommer bärande på sina leriga stövlar.
-Mamma hjälpa på Anton tövlar.
-Men vi ska inte gå ut.
-Hjälpa maj!
-Men du får inte ha smutsiga stövlar inne.
Omedelbart vrål, skrik, kasta sig på golvet, bita i sin tröja, dra i mammas ben samt producerande av en imponerande mängd krokodiltårar.
Mamma läser vidare i tidning.
Anton reser sig upp och konstaterar värdigt och samlat.
-Ta på tövlar imorron!
På en enda sekund
Min lilla tös skulle kunnat drunkna igår. Det låter helt vansinnigt och jag känner hur mitt hjärta hoppar över ett slag varje gång jag påminns.
Vi var på badhuset och badade i träningsbassängen. Jag var i vattnet och hade båda två i famnen och allt var helt lugnt. Så skulle vi gå upp och jag tar Anton i handen och börjar gå upp för trappan. Hanna följer med. Jag går upp för trappan och lyfter upp Anton i famnen och tappar koncentrationen för ett ögonblick. På detta ögonblick har Hanna vänt om, slängt sig ut för att hämta en badleksak, tappat taget om ledstången och sjunkit som en sten.
När jag vänder mig om ser jag hennes skräckslagna lilla ansikte under vattnet. Munnen är öppen, ögonen uppspärrade och hon skulle verkligen kunna drunkna. Det är bara några sekunder, och egentligen inte någon större fara, men det är fasansfullt att se skräcken som inte ska finnas i ett barns ögon. Aldrig ska finnas!
Jag rusar ner i vattnet men på vägen ser jag hennes lilla hand som är på väg mot ledstången. Hon är kanske tre centimeter ifrån och utan att förstå riktigt varför låter jag henne klara av det själv. Jag ger henne en extra sekund och hon hittar ledstångens trygghet och får huvudet över ytan. Jag tar henne i famnen och håller henne hårt, hårt. Hon gråter, jag gråter och så tystnar hon och säger
-Mamma, jag kunde själv. Jag klarade det själv! Jag kramar henne och svarar, ja, min vän, du kunde själv!
Och då förstår jag varför jag gav henne chansen. Därför att om det någonsin skulle hända igen och jag inte är där, då minns hennes kropp att hon en gång klarade det själv och börjar kämpa!
Vi var på badhuset och badade i träningsbassängen. Jag var i vattnet och hade båda två i famnen och allt var helt lugnt. Så skulle vi gå upp och jag tar Anton i handen och börjar gå upp för trappan. Hanna följer med. Jag går upp för trappan och lyfter upp Anton i famnen och tappar koncentrationen för ett ögonblick. På detta ögonblick har Hanna vänt om, slängt sig ut för att hämta en badleksak, tappat taget om ledstången och sjunkit som en sten.
När jag vänder mig om ser jag hennes skräckslagna lilla ansikte under vattnet. Munnen är öppen, ögonen uppspärrade och hon skulle verkligen kunna drunkna. Det är bara några sekunder, och egentligen inte någon större fara, men det är fasansfullt att se skräcken som inte ska finnas i ett barns ögon. Aldrig ska finnas!
Jag rusar ner i vattnet men på vägen ser jag hennes lilla hand som är på väg mot ledstången. Hon är kanske tre centimeter ifrån och utan att förstå riktigt varför låter jag henne klara av det själv. Jag ger henne en extra sekund och hon hittar ledstångens trygghet och får huvudet över ytan. Jag tar henne i famnen och håller henne hårt, hårt. Hon gråter, jag gråter och så tystnar hon och säger
-Mamma, jag kunde själv. Jag klarade det själv! Jag kramar henne och svarar, ja, min vän, du kunde själv!
Och då förstår jag varför jag gav henne chansen. Därför att om det någonsin skulle hända igen och jag inte är där, då minns hennes kropp att hon en gång klarade det själv och börjar kämpa!
Min familj!
OK, jag erkänner. Jag har haft tråkigt idag! Men det är ganska kul.....
Och vi veeet att man inte får räcka ut tungan men det skiter vi i!
Och vi veeet att man inte får räcka ut tungan men det skiter vi i!
VAB igen....
Vi har kräksjuka. Kul ju!
Det slår banne mig aldrig fel. Går det kräksjuka så SKA vi tydligen ha den! Kan
det vara någon som skickar kräksjuka till oss med posten tro?
Tycker icke om denna person i så fall!!
Fast Anton har bara kräkt en gång och nu äter han och dricker och är sitt vanliga arga jag.
Nyss blev han urförbannad när han inte fick äta den ostskivan som katten hade slickat på.
Hur kan man bli så arg att man kastar sig ner på golvet och vrider sig som en mask medan
man utstöter de mest imponerande vrål över en så'n sak??? Borde jag ha gett honom osten?
Det kanske är bra för magsjuka?
Det slår banne mig aldrig fel. Går det kräksjuka så SKA vi tydligen ha den! Kan
det vara någon som skickar kräksjuka till oss med posten tro?
Tycker icke om denna person i så fall!!
Fast Anton har bara kräkt en gång och nu äter han och dricker och är sitt vanliga arga jag.
Nyss blev han urförbannad när han inte fick äta den ostskivan som katten hade slickat på.
Hur kan man bli så arg att man kastar sig ner på golvet och vrider sig som en mask medan
man utstöter de mest imponerande vrål över en så'n sak??? Borde jag ha gett honom osten?
Det kanske är bra för magsjuka?
Den perfekta mamman
Alla vet känslan. Det har varit en jobbig dag på jobbet, ungarna har trilskats i affären och den stora fick ett utbrott i hallen över precis ingenting. Och så hör du ljudet. Ljudet av ALLA legoklossarna som kastas ut på golvet fastän ni har kommit överens 100 gånger om att man inte kastar ut alla klossarna utan leker och bygger på ett vettigt sätt.
Det är den där droppen som alla pratar om.
Den perfekta mamman reser sig med ett balanserat och neutralt ansiktsuttryck och går in i lekrummet och sätter sig ner på barnens nivå och talar om att vi kastar inte saker och nu hjälps vi alla åt att plocka undan och så tar vi lite fika efteråt. Jodå, så att.....
Jasså, inte du heller? Nej, för denna icke så perfekta mamma blir högst förmodligen galen som en tiger, rusar upp från soffan, vräker upp dörren till lekrummet och SKRIKER att nu får det vara nog och nu plockar ni upp legoklossarna ögonblickligen för annars så...och så något lämpligt hot som varierar från dag till dag. Sedan klampar hon iväg med en puls på 200 och flämtande andhämtning och nåde den unge som inte plockar legoklossar!
Herregud, får man göra så???? Har jag förstört mina barns liv? Kommer de att bli rädda traumatiserade vrak som hankar sig fram i någon skuggversion av ett liv?
Jag tror faktiskt inte det. Mina barn vet att mamma kan bli arg. De vet att det går över och de vet att det finns gränser. I vårt hem har vi liksom högt i tak. Man får bli arg. Man får bli ledsen. Alla får det. Det är OK att mina barn höjer rösten i ilska och hävdar sin rätt, likaväl som att jag gör det. Det är ömsesidig respekt som gäller. Man kallar inte varandra saker, man tar inte till handgripligheter, men man får lov att stå upp för sin sak.
För när legoklossarna är uppplockade och mammas puls är nere på normal så kommer barnen och kryper upp i soffan till mig.
Ni vet att mamma älskar er fastän jag blir jättearg va, frågar jag.
Såklart, svarar dom. Kan vi få titta på en film?
Jag hade helt glömt känslan
Igår insåg jag på väg från jobbet att jag helt hade glömt känslan
när jag har varit hemma med Anton.
Känslan av förväntan och otålighet kryddad med en liten aning oro.
Denna längtan som finns där som en ständig påminnelse.
Att komma fram till dörren och gå in. Söka med blicken och så plötsligt finns dom där.
Strålande ögon. Armar som sträcks mot en, kramar och håller hårt, hårt, aldrig vill släppa.
Mamma jag har haft roligt, vi har lekt, vi har busat. Jag hoppade i lekhallen.
Jag lyssnar, kramar, håller och finns där. Alltid där.
Jag sätter mig ner och fyller min famn och min själ
och jag känner hur mitt hjärta hittar sin plats och lägger sig till ro.
när jag har varit hemma med Anton.
Känslan av förväntan och otålighet kryddad med en liten aning oro.
Denna längtan som finns där som en ständig påminnelse.
Att komma fram till dörren och gå in. Söka med blicken och så plötsligt finns dom där.
Strålande ögon. Armar som sträcks mot en, kramar och håller hårt, hårt, aldrig vill släppa.
Mamma jag har haft roligt, vi har lekt, vi har busat. Jag hoppade i lekhallen.
Jag lyssnar, kramar, håller och finns där. Alltid där.
Jag sätter mig ner och fyller min famn och min själ
och jag känner hur mitt hjärta hittar sin plats och lägger sig till ro.
Ett stort steg i ett litet liv
Idag helt utan förvarning tog min lille pojke sina allra första steg på egen hand.
Plötsligt släppte han taget och vandrade iväg på små rultiga ben. Hans ögon lyste av lycka och ropade ut Titta mamma, jag kan !
I det ögonblicket tänkte jag allt och ingenting. En så stor stolthet fyllde mitt hjärta, men samtidigt kom en sekundsnabb vass smärta av vetskapen att detta alldeles unika ögonblick kom och försvann för alltid och de första stegen på egen hand är de första stegen mot frihet, mot självständighet. De första stegen bort.
Och jag lyfte upp honom och höll honom hårt mot mitt hjärta. Han andades snabbt av glädje och kanske lite rädsla. Att man kan älska så.
Ännu en stund går vi hand i hand men jag fick en föraning av frihetens pris och mitt i all glädje gör det en liten ,liten aning ont.
Plötsligt släppte han taget och vandrade iväg på små rultiga ben. Hans ögon lyste av lycka och ropade ut Titta mamma, jag kan !
I det ögonblicket tänkte jag allt och ingenting. En så stor stolthet fyllde mitt hjärta, men samtidigt kom en sekundsnabb vass smärta av vetskapen att detta alldeles unika ögonblick kom och försvann för alltid och de första stegen på egen hand är de första stegen mot frihet, mot självständighet. De första stegen bort.
Och jag lyfte upp honom och höll honom hårt mot mitt hjärta. Han andades snabbt av glädje och kanske lite rädsla. Att man kan älska så.
Ännu en stund går vi hand i hand men jag fick en föraning av frihetens pris och mitt i all glädje gör det en liten ,liten aning ont.
Det kom bloood!!!
Igår var en tokdag! En så'n där dag när man önskar sig själv någon helt annanstans.
Den började för all del helt OK. Vi steg upp, gjorde oss i ordning och klädde på oss. Sedan skulle vi cykla till Öppna Förskolan. Det regnade. Mycket!
Men det gjorde inte något tänkte jag, för barnen sitter i cykelvagnen och den har ju tak så dom sitter torrt iallafall.
Fast nej. För det regnar in i cykelvagnen. Mycket!
Nu såg jag ju inte det utan satte Anton i en vattenpöl. något vi inte upptäckte förrän vi kom fram. Visserligen grymtade han missbelåtet, men allting som inte är hysteriska vrål från Anton får bedömas som helt OK så jag cyklade glatt iväg. Eller glatt och glatt...Det regnade som sagt ganska häftigt så man såg inte så mycket....
Väl framme på öppna förskolan upptäckte vi att Anton var blöt. Mycket!
Anton fick helt enkelt ta av sina byxor och visa upp sina rultiga lår.
Overallen var ett problem. Den var dyngsur. Men som tur är så finns det en liten hörna med begagnade kläder man kan inhandla för en human peng. Där hittade vi en overall som dög att cykla hem i. Men den var ful. Mycket!
Själva aktiviteterna gick bra. Ungarna hade kul. Jag fick mitt kaffe. Mycket!
Det var precis när vi skulle hem som allt liksom sket sig.
Jag vände bort uppmärksamheten en sekund för att slänga ett bananskal och en tom barnmatsburk.
När jag vänder mig om igen ser jag en annan mamma komma bärande på Hanna och det är blod precis överallt.
Det rinner blod ur munnen på henne. Det ska inte rinna blod från ens unge för då får man spel!
Det tog ett tag innan jag ens hade fått klart för mig var allt kom ifrån. Men efter ett tag och diverse rapporter från andra som sett vad som hände så insåg jag att hon ramlat och slagit hakan i en tröskel så hårt att en hörntand trängt genom hela läppen. Det var alltså hål rakt genom! Det ska inte vara hål rakt genom nå'nting på ens unge!!!
Jag har sällan känt mig så ensam som jag gjorde just då. Där satt jag med två skrikande ungar och bara en cykel och det ösregnade. Jag skänker här en tacksamhetens tanke till alla underbara människor som erbjöd sin hjälp!
Men ansvaret var mitt och jag ville bara ha lugn och ro och få mina tankar att klarna en smula. Så vi väntade helt enkelt till alla hade gått och sedan tog jag ett djupt andetag och började fungera igen.
Jag insåg att vi måste hem först. Klockan var mycket och båda var jättehungriga och aströtta. Vi måste alltså hem. Äta. Sova och kontrollera hur det egentligen såg ut i den lilla munnen.
Så på med kläder, ut i cykelvagnen. Ett snabbstopp i affären för inköp av glass. Där stod vi genomvåta, nedblodade och Anton somnade hela tiden i sitsen på kundvagnen i sin skitfula overall och Hanna gnällde att hon var hungrig och jag själv önskade hett att jag vore någon annanstans. På cykeln igen. Hem. Mata Anton. In med Anton i sängen. Anton tvärsomnade för han var trött. Mycket!
Sedan kunde jag äntligen ägna all tid åt Hanna. Det såg OK ut i munnen. Visst är det ett djupt hack, men det kommer att läka fint. Tanden blödde inte, satt inte löst och hade inte rört sig ur sin position. Skönt det!
Så då bäddade vi ner oss i soffan med täcke och kudde och kramades massor. Sedan var Hanna trött och somnade en stund.
Själv tog jag en kopp kaffe bröt ihop lite.
Den började för all del helt OK. Vi steg upp, gjorde oss i ordning och klädde på oss. Sedan skulle vi cykla till Öppna Förskolan. Det regnade. Mycket!
Men det gjorde inte något tänkte jag, för barnen sitter i cykelvagnen och den har ju tak så dom sitter torrt iallafall.
Fast nej. För det regnar in i cykelvagnen. Mycket!
Nu såg jag ju inte det utan satte Anton i en vattenpöl. något vi inte upptäckte förrän vi kom fram. Visserligen grymtade han missbelåtet, men allting som inte är hysteriska vrål från Anton får bedömas som helt OK så jag cyklade glatt iväg. Eller glatt och glatt...Det regnade som sagt ganska häftigt så man såg inte så mycket....
Väl framme på öppna förskolan upptäckte vi att Anton var blöt. Mycket!
Anton fick helt enkelt ta av sina byxor och visa upp sina rultiga lår.
Overallen var ett problem. Den var dyngsur. Men som tur är så finns det en liten hörna med begagnade kläder man kan inhandla för en human peng. Där hittade vi en overall som dög att cykla hem i. Men den var ful. Mycket!
Själva aktiviteterna gick bra. Ungarna hade kul. Jag fick mitt kaffe. Mycket!
Det var precis när vi skulle hem som allt liksom sket sig.
Jag vände bort uppmärksamheten en sekund för att slänga ett bananskal och en tom barnmatsburk.
När jag vänder mig om igen ser jag en annan mamma komma bärande på Hanna och det är blod precis överallt.
Det rinner blod ur munnen på henne. Det ska inte rinna blod från ens unge för då får man spel!
Det tog ett tag innan jag ens hade fått klart för mig var allt kom ifrån. Men efter ett tag och diverse rapporter från andra som sett vad som hände så insåg jag att hon ramlat och slagit hakan i en tröskel så hårt att en hörntand trängt genom hela läppen. Det var alltså hål rakt genom! Det ska inte vara hål rakt genom nå'nting på ens unge!!!
Jag har sällan känt mig så ensam som jag gjorde just då. Där satt jag med två skrikande ungar och bara en cykel och det ösregnade. Jag skänker här en tacksamhetens tanke till alla underbara människor som erbjöd sin hjälp!
Men ansvaret var mitt och jag ville bara ha lugn och ro och få mina tankar att klarna en smula. Så vi väntade helt enkelt till alla hade gått och sedan tog jag ett djupt andetag och började fungera igen.
Jag insåg att vi måste hem först. Klockan var mycket och båda var jättehungriga och aströtta. Vi måste alltså hem. Äta. Sova och kontrollera hur det egentligen såg ut i den lilla munnen.
Så på med kläder, ut i cykelvagnen. Ett snabbstopp i affären för inköp av glass. Där stod vi genomvåta, nedblodade och Anton somnade hela tiden i sitsen på kundvagnen i sin skitfula overall och Hanna gnällde att hon var hungrig och jag själv önskade hett att jag vore någon annanstans. På cykeln igen. Hem. Mata Anton. In med Anton i sängen. Anton tvärsomnade för han var trött. Mycket!
Sedan kunde jag äntligen ägna all tid åt Hanna. Det såg OK ut i munnen. Visst är det ett djupt hack, men det kommer att läka fint. Tanden blödde inte, satt inte löst och hade inte rört sig ur sin position. Skönt det!
Så då bäddade vi ner oss i soffan med täcke och kudde och kramades massor. Sedan var Hanna trött och somnade en stund.
Själv tog jag en kopp kaffe bröt ihop lite.
Ett halvt år Ett helt liv.
Idag fyller Anton ett halvt år. För sex månader sedan fick jag för allra första gången se honom, hålla honom, älska honom. Jag hade undrat så hur det skulle finnas mer kärlek kvar åt honom när jag redan älskade Hanna så mycket.
Nu vet jag att han hade nyckeln till ett nytt rum i mitt hjärta med sig när han kom. Ett rum fyllt av oändlig kärlek.
Han är mitt solsken, min lille prins, mitt ljuvligt vackra barn.
Så grattis på din halvårsdag mitt hjärta.
Mamma älskar dig!
Nu vet jag att han hade nyckeln till ett nytt rum i mitt hjärta med sig när han kom. Ett rum fyllt av oändlig kärlek.
Han är mitt solsken, min lille prins, mitt ljuvligt vackra barn.
Så grattis på din halvårsdag mitt hjärta.
Mamma älskar dig!
Snabbspolad Semester
Jaha, så var semestern över då. Jag gör en sammanfattning....
Vi har:
Badat
softat:
gjort egen glass:
Ätit upp densamma:
Lärt lillbrorsan dricka öl:
Lånat Kerstin och Fernandos husbil:
Kollat om lillbrorsan var söt i tigeröron. Det var han . Rätt så iallafall
Åkt på utflykt med buss. Bara mamma och Hanna:
Köpt ny fin sjal till lillebror
Lagat mat till Anton. Hanna hjälper till och är sååå stolt när Anton äter maten hon gjort.
Lekt massor:
Ja, det var vad vi gjort. Det och tusen andra saker. Härlig semester har vi haft iallafall!
Vi har:
Badat
softat:
gjort egen glass:
Ätit upp densamma:
Lärt lillbrorsan dricka öl:
Lånat Kerstin och Fernandos husbil:
Kollat om lillbrorsan var söt i tigeröron. Det var han . Rätt så iallafall
Åkt på utflykt med buss. Bara mamma och Hanna:
Köpt ny fin sjal till lillebror
Lagat mat till Anton. Hanna hjälper till och är sååå stolt när Anton äter maten hon gjort.
Lekt massor:
Ja, det var vad vi gjort. Det och tusen andra saker. Härlig semester har vi haft iallafall!
Lycka är....
Tänk när den största lyckan i livet var att få gunga!!
Jag älskar att vara tillsammans med mina barn och få chansen att uppleva saker för allra första gången genom deras ögon. Det är som en gåva, en bonus livet bjuder mig på och jag kan bara tacksamt ta vara på varje ögonblick.
Jag blir glad ända in i själen av att höra Antons kvillrande skratt varje gång gungan åker mot mig och han kommer nära mamma. Nära, och så bort igen, och så nära. Upprepningen tilltalar honom och han kan hålla på i timmar.
Ren glädje när den är som bäst!
Jag älskar att vara tillsammans med mina barn och få chansen att uppleva saker för allra första gången genom deras ögon. Det är som en gåva, en bonus livet bjuder mig på och jag kan bara tacksamt ta vara på varje ögonblick.
Jag blir glad ända in i själen av att höra Antons kvillrande skratt varje gång gungan åker mot mig och han kommer nära mamma. Nära, och så bort igen, och så nära. Upprepningen tilltalar honom och han kan hålla på i timmar.
Ren glädje när den är som bäst!
Att alltid förstå dig!
Att vara tre år är jobbigt. Så väldigt jobbigt!
Jag ser kampen som pågår inne i henne. Hon vill så mycket. Mycket mer än hon klarar.
Hon kan själv, ska själv, måste själv. Ibland går det inte. Då rasar en strid inom henne. Hon är arg, frustrerad, besviken. Det finns en sorg i hennes ögon ibland. Hon kryper upp i soffan med sin napp. Då är hon liten, så liten och mitt hjärta gråter med henne.
När man är tre har man en själ som håller på att växa sig stor i en allt för liten kropp.
Jag kan bara stå bredvid och se på. Detta är en kamp hon måste gå genom själv. Hon måste få växa, komma i fatt, göra sig fri.
Allt jag kan ge är en famn att krypa upp i när det är tufft och ett löfte att alltid, alltid förstå.
Jag ser kampen som pågår inne i henne. Hon vill så mycket. Mycket mer än hon klarar.
Hon kan själv, ska själv, måste själv. Ibland går det inte. Då rasar en strid inom henne. Hon är arg, frustrerad, besviken. Det finns en sorg i hennes ögon ibland. Hon kryper upp i soffan med sin napp. Då är hon liten, så liten och mitt hjärta gråter med henne.
När man är tre har man en själ som håller på att växa sig stor i en allt för liten kropp.
Jag kan bara stå bredvid och se på. Detta är en kamp hon måste gå genom själv. Hon måste få växa, komma i fatt, göra sig fri.
Allt jag kan ge är en famn att krypa upp i när det är tufft och ett löfte att alltid, alltid förstå.
Så sant!
Hanna är inne i allra värsta trotsåldern just nu.
Jobbigt är det för oss och jobbigt är det för henne.
Vissa dagar är värre än andra och härom dagen hade vi en
så'n där hemsk dag.
Jag vet inte hur många gånger vi hade varit ovänner redan innan frukost.
Alla var trötta på varandra, men vi skulle hämta mormor så vi fick tränga
ihop oss i bilen och glo surt.
Väl framme hos mormor hoppade modern ut för att gå och meddela vår ankomst medan
fadern och barnen skulle vända bilen. Självklart var detta att modern lämnade bilen nog för ett
vredesutbrott från dottern som skrek och vrålade som om hon blivit lämnad mitt på Stilla havet
under full storm.
Någonstans mitt i detta vrålande rinner bägaren över för fadern. Han spänner ilsket ögonen i
ungen och ryter till det första som faller honom in:
Nu skärper du dig! Du beter dig som en treåring!!
He he..........
Jobbigt är det för oss och jobbigt är det för henne.
Vissa dagar är värre än andra och härom dagen hade vi en
så'n där hemsk dag.
Jag vet inte hur många gånger vi hade varit ovänner redan innan frukost.
Alla var trötta på varandra, men vi skulle hämta mormor så vi fick tränga
ihop oss i bilen och glo surt.
Väl framme hos mormor hoppade modern ut för att gå och meddela vår ankomst medan
fadern och barnen skulle vända bilen. Självklart var detta att modern lämnade bilen nog för ett
vredesutbrott från dottern som skrek och vrålade som om hon blivit lämnad mitt på Stilla havet
under full storm.
Någonstans mitt i detta vrålande rinner bägaren över för fadern. Han spänner ilsket ögonen i
ungen och ryter till det första som faller honom in:
Nu skärper du dig! Du beter dig som en treåring!!
He he..........
