kissekatts

Ibland läser jag saker som jag har svårt att släppa. Igår var det Saras inlägg på hennes blogg  om barnen som var elaka mot hennes lille kille. Jag tänker och funderar och blir mer och mer arg och nu måste jag skriva om det.
För det finns inte många saker som gör mig så heligt förbannad som när barn är elaka mot andra barn. Därför att det är så onödigt.
Så det här är till alla föräldrar som inte har pratat ordentligt med sina barn om hur man behandlar andra människor!
När mina barn föddes och jag fick dem i min famn för allra första gången, då gav jag ett löfte. Ett heligt löfte fyllt av en kärlek större än något jag upplevt tidigare. Jag lovade att alltid finnas, att alltid skydda och att alltid låta dem vara det viktigaste i mitt liv.
Jag älskar mina barn med en smärtsam skärpa och med hela min själ.
Tanken på att någon då ska ta det finaste, mest dyrbara i mitt liv och behandla det illa gör mer ont än någon kan förstå.....eller nej, du som också har ett barnhjärta nära ditt vet precis hur ont det gör.
Jag lär mina barn att alla människor har ett lika stort värde. Det gör jag genom att berätta, men mest av allt genom mitt sätt att själv bemöta andra. För barn ser. Ser och lär. Och du är den viktigaste i ditt barns liv. Då lär det av dig. Behandlar du andra respektlöst gör ditt barn det samma.

Vi har lärt vår lilla tjej att dela med sig. Hon gör det gärna. Därför skär det i mitt hjärta när vi är ute och leker och barn hela tiden rycker saker ur händerna på henne. Hon förstår ju inte. Hade de frågat hade hon gärna delat med sig. I hennes ögon finns en förvirring och en sorgsenhet som gör så ont, så ont.
När hon är fökyld dreglar hon lite. Hon är en stor tjej och ska ju inte göra det, men hon kan inte hjälpa det. När hon då kommer hem och berättar att någon kallat henne saker och sagt att det var äckligt fylls jag av en sådan vrede. Vad har dessa barn för rätt att göra henne ledsen? Med vilken rätt tittar de på henne och bestämmer sig för att säga saker som sårar, som gör ont. Vilken rätt har de att släcka ljuset i ett par barnögon som bara ville leka och ha roligt på sin dagisdag? En liten tjej som var sprudlande glad och hade en ny fin tröja på sig när hon gick på morgonen och som sedan satt i min famn i soffan hela eftermiddagen och inte ville göra något alls.
Min finaste tjej satt där. Det dyrbaraste i mitt liv. Den som jag alltid lovat att finnas där för.
I helvete heller att det är OK!!
Så gör man inte mot mitt barn! Så gör man inte mot något barn alls!
Det är varje vuxen människas förbannade skyldighet att visa andra respekt. När du är förälder har du ett ansvar. Ett ansvar att lära ditt barn samma respekt!
Jag skiter i att du inte orkar. Jag skiter i att du  säger att du inte kan. Jag skiter i alla dina ursäkter faktiskt.
Har du barn så SKA du!!

Dagens utflykt gick till Bauhaus. Jodå, för vi skulle ju köpa lekstuga.
I min fantasi såg jag för mig hur vi skulle åka dit, titta på en färdigbygd stuga för att visa Hanna vilken fin present hon skulle få och sedan skulle vi köpa färgen till stugan, lasta in alltihop i släpet och skratta och ha trevligt tillsammans hela familjen och vara så där reklamfilmsäckliga.
Men nu lever vi ju då inte i min fantasivärld utan i den bistra verkligheten.
Lillebror hade en av sina sämre dagar. På det stora hela är lillebror en sur jäkel som tycker att det här med gott humör är starkt överskattat. Hans humör pendlar mellan småtjurig och fullständigt bindgalen av ilska.
När lillebror nedlades i nya svindyra vagnen köpt för surt förvärvade pengar av modern och fadern började lillebror omedelbart vråla av ilska. Han trängde även fram en och annan tår som fick förbipasserande att upprört betrakta oss dåliga föräldrar för att se OM VI VERKLIGEN INTE SKULLE TA UPP DET STACKARS BARNET???
Självklart skäms ju modern och tar upp barnet. Modern kan svära på att lillebror fnissade tyst mot moderns krage.
Så går vi till färgavdelningen. Beställandet av färg samt tillblandningen fortlöper utan större problem.
Jag kör vagnen. Fadern kör kundvagn innehållande en treårig storasyster samt fyra färgburkar. Han balanserar även en för stunden tyst lillebror på ena axeln.
Jag går kanske tio meter före då jag plötsligt hör maken ge upp ett djuriskt läte.
Jag vänder mig om och ser följande scenario;
Ur vår kundvagn rinner det cirka en liter starkt kornblå lackfärg.  I samma kundvagn står en treåring som vrålar i panik och har blå färg ungefär överallt. Strax bakom kundvagnen står maken med vild blick utstötande frasen Det får inte vara sant!!! om och om igen samtidigt som han ser ut som om han letar efter en flyktväg. Jag inser snabbt att det inte är en flyktväg han letar efter. Han letar någonstans att lägga lillebror.
Till slut gör han det enda han kommer på just då; Han slänger ner lillebror på betonggolvet och rusar fram för att skadereglera i kundvagnen. Storasystern åker ur vagnen och står brölande på golvet medan färgen bara rinner och rinner och rinner och...ja ni förstår bilden va?
Se'n åkte vi hem.....

Nu ska det ju till storasysters försvar sägas att locket inte satt på ordentligt på burken. annars hade hon aldrig fått av det, men på vägen hem var jag och maken rörande överens att det egentligen inte finns någon som helst anledning att ta med storasyster och lillebror i en affär igen......nå'nsin......