Att sluta en cirkel
Min morfar var en speciell man. Han arbetade på Carlsbergbryggeriet det mesta av sitt liv. Det fanns aldrig möjlighet för honom att studera och ändå var han en person som älskade kunskap mer än någon annan jag träffat. Han slutade aldrig lära. Han läste, besökte museer, reste, studerade på egen hand och åkte som åttioåring fortfarande på sommarskola för att lära mer. Han var också konstnär. Inte så att han någonsin tjänade pengar på det, men han skapade fantastiska ting.
När jag var liten tog han irriterat ifrån mig målarboken och kritorna min mor hade gett mig och plockade fram akvarellpapper och dyra penslar som han satte i mina fyraåriga händer.
-Hur ska hon lära om hon inte har bra saker, sade han.
-Du måste se, sade han och tog mina händer och lade dem på det jag målade av. Känn, känner du? Ser du?
Han lade sin hand över min som höll i en penna och visade hur den skulle röra sig. Titta på det du ritar av, ser du bågen? Så känns den, sade han och förde min hand över pappret. Och jag lärde. Jag lärde mig känslan av olika papper och hur ett kolstift kan skugga mjukt eller hårt. Jag lärde mig att se, känna och hur min hand skulle forma.
Han älskade det vackra och han älskade historia. Gång på gång tog han med mig på museet och visade mig fantastiska ting.
Jag har ett starkt minne av hur han visade mig ekkistegraven med flickan vars kläder och hår har bevarats för eftervärlden. Jag stod där vid montern och tittade och förundrades. Han nästan viskade;
-Ser du? Hennes hår är mjukt som ditt. Hon sover där för alltid.
Jag tror det var just då min fascination för det flöde i tiden som vi kallar historia skapades. Jag kände en djup känsla av samhörighet med henne som låg där, som törnrosa i sin grav. Jag kände att jag nästan kunde känna hennes själ där jag stod bredvid henne och jag lade min hand mot glasmontern fast jag egentligen inte fick och han lät mig och strök mitt hår.
Idag åkte jag dit med Hanna. Jag visade henne fantastiska ting och svarade på allt hon frågade.
När vi till slut stod framför samma monter där jag en gång stod vågade jag nästan inte andas.
Hon stod där länge. Förundrad och helt tyst. Så lade hon sig ner på knä och satte sin hand mot glaset och jag kan svära på att medan jag stod där med tårar i ögonen av alla känslor så kunde jag höra ett svag ljud långt borta. Det svaga knäppet när en cirkel slöts och gick i lås.
Bara säg hej
Vi skulle gå från fritids härom dagen och en flicka stod precis vid dörren. Jag sade till Hanna att säga hej då till henne. Jag vet att hon är så blyg att hon inte gör det om man inte säger till och jag tycker det är viktigt att man förstår sig på det sociala samspelet vi har med våra medmänniskor. Hon sade hejdå och så var det inte mer med det. Jag skänkte det inte en tanke förrän det plötsligt fick en helt ny innebörd i snålblåsten och mörkret utanför Konsum en fredagkväll.
Jag har haft lite problem med mig själv och fenomenet tiggare på byn. Det faller under kategorin jobbiga saker jag inte vill befatta mig med. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Det skär i hjärtat att se en medmänniska i en sådan situation samtidigt som andras åsikter och teorier om organiserade ligor och nya mobiltelefoner tränger sig på. Jag VILL inte se tiggare på min shoppingrunda. Det stör mig för att jag blir så förbannat illa till mods. Jag ser till att prata i telefon eller med barnen när jag går förbi så att jag helt fegt kan låtsas att jag inte ser eller har tid eller något annan dålig ursäkt. Då kommer jag undan. Jag måste inte ta in, känna, sätta mig in i och hantera.
Så då var jag på väg in på Konsum med mina två ungar som jag försöker lära hur man uppför sig i världen och jag visste ju att han satt där och att jag måste gå förbi honom och jag var på väg att börja prata med Hanna. Och då var det som om någon slog till mig riktigt hårt mitt i ansiktet för plötsligt vågade jag känna efter på ett sätt jag hade värjt mig mot tidigare. Jag tog ett djupt andetag och tänkte tanken ytterligare en gång. Jag var på väg in på Konsum med mina två ungar som jag försöker lära hur man uppför sig i världen och jag hade inte ens modet att möta en blick eller säga hej.
Vad är det jag lär mina barn? Att vissa människor inte ens är värda en blick eller ett ord? Att vissa saker man möter behöver man inte befatta sig med? Att jag har rätt att sätta mig till doms över en annan människa som jag inte vet något om? Att jag är bättre än den som sitter på marken med en trasig pappmugg och säger hej.
Skammen jag kände var total. Jag gör så mot en annan människa. En annan med lika rätt och värde som jag.
Så jag mötte den där blicken. Jag sade hej och jag fick ett leende. Och mina barn såg.
Jag säger inte att du ska ge ens en krona om du inte vill, men våga möt en annans ögon. Ge en annan människa det erkännande hon har lika stor rätt till som du och bara säg hej.
Vem får vara ledsen?
-Du tycker inte om mig, vrålade han med all ilska en sexåring kan uppbringa när det går upp för honom att han nog inte kommer undan att städa upp tre kilo lego från golvet.
-Men det är ju inte sant , svarade jag. Så kan du ju inte säga, jag älskar ju dig.
-Men det känns så, skrek han igen, då ÄR det så!!
Jag har funderat mycket på det där idag. Får man egentligen vara ledsen över saker som inte är riktigt sanna?
Får jag vara ledsen över att jag känner att jag inte har några vänner om det sitter ett par stycken hemma på kammaren som visst vill vara vän med mig, men inte säger det?
Får jag vara ledsen om jag känner att min chef inte uppskattar mig? Hen kanske uppskattar mig jättemycket, men berättar det inte eftersom hen inte är en sådan person, eller är blyg?
Får jag vara ledsen för att min partner inte bekräftar mig som jag vill, fastän jag inte har sagt att jag behöver det?
Får jag vara ledsen för att jag inte är vacker om skönhet är något oerhört subjektivt och tolkningsbart?
Man kan hävda att jag alltid har rätt att känna det jag gör. Ingen kan ta ifrån mig rätten att känna, men om jag är ledsen över något som inte är sant startar jag en händelsekedja baserad på en lögn som i sin tur påverkar en rad skeenden.
Om jag alltså är ledsen för att jag inte har vänner och det sitter ett par stycken som faktiskt känner sig som mina vänner har då dessa personer rätt att bli ledsna för att jag inte ser dem som mina vänner fast de känner sig som det?
Snurra runt den tanken en stund....... :-)
Att vara snäll
Att vara snäll är inte ett karaktärsdrag jag eftersträvar. Snäll är lamt, lite småtrist och till och med lite lätt korkat. En människa man först och främst beskriver som snäll (om det nu inte är en treåring som gör det) är sällan speciellt fängslande.
Ändå är det ju så att man bör vara snäll. Man bör vara snäll mot djur, barn och sina medmänniskor i allmänhet. Man är till exempel snäll om man tar med fika till jobbet eller säger att någon har en snygg tröja. Är man kvinna är det där med tröjan extra viktigt. Det tillhör det sociala spelet att jag ska uppmärksamma att någon har en ny tröja. Och så ska man bli glad om någon säger att man är snygg i håret. Och tacksam ska man bli, för någon var ju snäll. Komplicerade saker verkligen. Jag blir bara illa till mods när någon säger att jag är snygg i håret. Mest för att jag liksom vet att jag inte är snygg på det sättet som man ska vara. Alltså, missförstå mig inte. Jag önskar inte heller vara snygg på det sättet. Jag är OK med mig själv, men jag lägger inte vikt vid och värderar utseende. Jag kan rent estetiskt notera att någon är vacker men det liger inte värdering i den skönheten. Jag föredrar tusen gånger om att någon säger, vad bra du förklarade det där, eller vilka kloka tankar du framförde eller jag uppskattar dig verkligen. Men var var vi nu....jo, snäll. Alltså ska man vara snäll.
Jag ska erkänna en sak. Snäll får det att krypa i mig. Ibland när jag sitter och hör en konversation som är så fruktansvärt inskränkt och korkad så vill jag inte alls sitta där och le snällt. Jag vill resa mig upp, säga -Är du helt jävla dum i huvet eller? Och gå. Så skönt och oerhört befriande det hade varit. Men OK, inte så snällt.
Genom andras ögon
Idag började jag fundera på hur man upplever sig själv ställt mot hur andra ser på en.
Jag tycker att jag har ganska god självkännedom. Jag vet mina styrkor och jag vet mina svagheter. Vad jag däremot är rätt usel på är att förstå att bilden jag har av mig själv inte alls stämmer överens med bilden andra har.
Jag antar att alla bär på en självbild med rötterna i barndomen och jag har t.ex. så svårt att tvätta bort bilden av mig själv som väldigt blyg och försiktig. Kanske för att jag i många situationer fortfarande måste jobba stenhårt med den biten. Däremot tror jag egentligen inte att jag upplevs som speciellt blyg och försiktig.....alls....
Jag tror att andra upplever mig som ganska ointressant. Som att jag inte har någonting som fångar. Jag tänker att jag är en liten grå mus som knappt syns och det är ju så dumt för samtidigt vet jag ju att jag ofta syns och hörs massor. Så dubbelbottnat och märkligt. Självbilden ställd mot bilden av mig genom en annans ögon.
Någon gång på vägen blev jag väl modig antar jag. Någon gång satte jag på mig ett skal och bakom det vågade jag. Någon gång lärde jag mig att använda mina styrkor. Någon gång lärde jag mig att hantera skit och göra det bästa av det och bara tillåta mig att vara ledsen och liten där jag är tryggast. Någon gång blev jag stor....och så ändå.... Vad är en sann bild? Finns det ens en sann bild? Finns vi mest i oss själva eller genom någon annans ögon?
