Det kom bloood!!!
Igår var en tokdag! En så'n där dag när man önskar sig själv någon helt annanstans.
Den började för all del helt OK. Vi steg upp, gjorde oss i ordning och klädde på oss. Sedan skulle vi cykla till Öppna Förskolan. Det regnade. Mycket!
Men det gjorde inte något tänkte jag, för barnen sitter i cykelvagnen och den har ju tak så dom sitter torrt iallafall.
Fast nej. För det regnar in i cykelvagnen. Mycket!
Nu såg jag ju inte det utan satte Anton i en vattenpöl. något vi inte upptäckte förrän vi kom fram. Visserligen grymtade han missbelåtet, men allting som inte är hysteriska vrål från Anton får bedömas som helt OK så jag cyklade glatt iväg. Eller glatt och glatt...Det regnade som sagt ganska häftigt så man såg inte så mycket....
Väl framme på öppna förskolan upptäckte vi att Anton var blöt. Mycket!
Anton fick helt enkelt ta av sina byxor och visa upp sina rultiga lår.
Overallen var ett problem. Den var dyngsur. Men som tur är så finns det en liten hörna med begagnade kläder man kan inhandla för en human peng. Där hittade vi en overall som dög att cykla hem i. Men den var ful. Mycket!
Själva aktiviteterna gick bra. Ungarna hade kul. Jag fick mitt kaffe. Mycket!
Det var precis när vi skulle hem som allt liksom sket sig.
Jag vände bort uppmärksamheten en sekund för att slänga ett bananskal och en tom barnmatsburk.
När jag vänder mig om igen ser jag en annan mamma komma bärande på Hanna och det är blod precis överallt.
Det rinner blod ur munnen på henne. Det ska inte rinna blod från ens unge för då får man spel!
Det tog ett tag innan jag ens hade fått klart för mig var allt kom ifrån. Men efter ett tag och diverse rapporter från andra som sett vad som hände så insåg jag att hon ramlat och slagit hakan i en tröskel så hårt att en hörntand trängt genom hela läppen. Det var alltså hål rakt genom! Det ska inte vara hål rakt genom nå'nting på ens unge!!!
Jag har sällan känt mig så ensam som jag gjorde just då. Där satt jag med två skrikande ungar och bara en cykel och det ösregnade. Jag skänker här en tacksamhetens tanke till alla underbara människor som erbjöd sin hjälp!
Men ansvaret var mitt och jag ville bara ha lugn och ro och få mina tankar att klarna en smula. Så vi väntade helt enkelt till alla hade gått och sedan tog jag ett djupt andetag och började fungera igen.
Jag insåg att vi måste hem först. Klockan var mycket och båda var jättehungriga och aströtta. Vi måste alltså hem. Äta. Sova och kontrollera hur det egentligen såg ut i den lilla munnen.
Så på med kläder, ut i cykelvagnen. Ett snabbstopp i affären för inköp av glass. Där stod vi genomvåta, nedblodade och Anton somnade hela tiden i sitsen på kundvagnen i sin skitfula overall och Hanna gnällde att hon var hungrig och jag själv önskade hett att jag vore någon annanstans. På cykeln igen. Hem. Mata Anton. In med Anton i sängen. Anton tvärsomnade för han var trött. Mycket!
Sedan kunde jag äntligen ägna all tid åt Hanna. Det såg OK ut i munnen. Visst är det ett djupt hack, men det kommer att läka fint. Tanden blödde inte, satt inte löst och hade inte rört sig ur sin position. Skönt det!
Så då bäddade vi ner oss i soffan med täcke och kudde och kramades massor. Sedan var Hanna trött och somnade en stund.
Själv tog jag en kopp kaffe bröt ihop lite.
Den började för all del helt OK. Vi steg upp, gjorde oss i ordning och klädde på oss. Sedan skulle vi cykla till Öppna Förskolan. Det regnade. Mycket!
Men det gjorde inte något tänkte jag, för barnen sitter i cykelvagnen och den har ju tak så dom sitter torrt iallafall.
Fast nej. För det regnar in i cykelvagnen. Mycket!
Nu såg jag ju inte det utan satte Anton i en vattenpöl. något vi inte upptäckte förrän vi kom fram. Visserligen grymtade han missbelåtet, men allting som inte är hysteriska vrål från Anton får bedömas som helt OK så jag cyklade glatt iväg. Eller glatt och glatt...Det regnade som sagt ganska häftigt så man såg inte så mycket....
Väl framme på öppna förskolan upptäckte vi att Anton var blöt. Mycket!
Anton fick helt enkelt ta av sina byxor och visa upp sina rultiga lår.
Overallen var ett problem. Den var dyngsur. Men som tur är så finns det en liten hörna med begagnade kläder man kan inhandla för en human peng. Där hittade vi en overall som dög att cykla hem i. Men den var ful. Mycket!
Själva aktiviteterna gick bra. Ungarna hade kul. Jag fick mitt kaffe. Mycket!
Det var precis när vi skulle hem som allt liksom sket sig.
Jag vände bort uppmärksamheten en sekund för att slänga ett bananskal och en tom barnmatsburk.
När jag vänder mig om igen ser jag en annan mamma komma bärande på Hanna och det är blod precis överallt.
Det rinner blod ur munnen på henne. Det ska inte rinna blod från ens unge för då får man spel!
Det tog ett tag innan jag ens hade fått klart för mig var allt kom ifrån. Men efter ett tag och diverse rapporter från andra som sett vad som hände så insåg jag att hon ramlat och slagit hakan i en tröskel så hårt att en hörntand trängt genom hela läppen. Det var alltså hål rakt genom! Det ska inte vara hål rakt genom nå'nting på ens unge!!!
Jag har sällan känt mig så ensam som jag gjorde just då. Där satt jag med två skrikande ungar och bara en cykel och det ösregnade. Jag skänker här en tacksamhetens tanke till alla underbara människor som erbjöd sin hjälp!
Men ansvaret var mitt och jag ville bara ha lugn och ro och få mina tankar att klarna en smula. Så vi väntade helt enkelt till alla hade gått och sedan tog jag ett djupt andetag och började fungera igen.
Jag insåg att vi måste hem först. Klockan var mycket och båda var jättehungriga och aströtta. Vi måste alltså hem. Äta. Sova och kontrollera hur det egentligen såg ut i den lilla munnen.
Så på med kläder, ut i cykelvagnen. Ett snabbstopp i affären för inköp av glass. Där stod vi genomvåta, nedblodade och Anton somnade hela tiden i sitsen på kundvagnen i sin skitfula overall och Hanna gnällde att hon var hungrig och jag själv önskade hett att jag vore någon annanstans. På cykeln igen. Hem. Mata Anton. In med Anton i sängen. Anton tvärsomnade för han var trött. Mycket!
Sedan kunde jag äntligen ägna all tid åt Hanna. Det såg OK ut i munnen. Visst är det ett djupt hack, men det kommer att läka fint. Tanden blödde inte, satt inte löst och hade inte rört sig ur sin position. Skönt det!
Så då bäddade vi ner oss i soffan med täcke och kudde och kramades massor. Sedan var Hanna trött och somnade en stund.
Själv tog jag en kopp kaffe bröt ihop lite.
