Systerskap
Idag har jag och dottern varit på utflykt själva. Det är mysigt och så hinner man prata mycket. Idag har vi pratat om hur tjejerna i klassen är mot varandra och jag blir både arg och ledsen över dessa små knivhugg som delas ut till höger och vänster. Skickligt dolda bakom frågor som "Varför köper ni alltid likadana presenter till alla kalas" Hade du inte dom byxorna igår också? eller Hur ofta duschar du? För då kan man ju alltid skylla på att man bara undrade, inte sant? Ren elakhet. "Skämt" som inte alls är så roliga, pikar som vet var det svider värst.
Jag minns allt för väl dessa sofistikerade elakheterna. Så mycket värre än raka elakheter som att man är dum i huvudet eller ful. Det kan man försvara sig mot eller åtminstone hantera. Jag minns speciellt en gång när jag gick på högstadiet. Vi var några stycken som spelade teater tillsammans. Varje jul brukade vi köpa små julklappar till varandra. Jag minns att jag lade ner mycket tid på att hitta små saker som passade var och en. Jag slog in dem fint och ville så gärna att de andra skulle tycka om dem. Jag ville så gärna vara med i deras lilla gäng. Jag fick också en present. Jag fick schampo. För fett hår. Jo, jag förstod piken. Jag förstod hur det inköpet hade gått till. Jag förstod leendena när jag öppnade den presenten. Det är så många år sedan, men det svider än.
Tjejer gör så mot varandra. Kvinnor gör det också. Så fort någon inte passar in, tar för mycket plats, utmanar eller får för mycket uppmärksamhet ska hon hackas sönder och samman.
Den perfekta väninnan är stöpt i samma form, tar inte från dig din plats i strålkastarljuset och är aningen mindre attraktiv än du. Ja, vi vill ju inte att hon ska vara ett hot.....
Kvinnor bekymrar sig mycket mer om vad alla andra ska tycka. Jag tror egentligen inte att de bekymrar sig så mycket om vad män ska tycka. Snarare andra kvinnor. Om det finns risk att någon ska tro eller tycka något är kvinnor nog betydligt mer benägna att sälja ut vänner eller sin gamla mor för att ingen ska ha något att säga.
Varför är det så?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag har så svårt att förlika mig med det. Kanske beror det på att jag mest lekte med killar hemma på gatan under hela uppväxten. Jag har mycket lättare att förstå raka rör än skickligt förklädda pikar. Jag har en dotter som heller inte förstår sig på detta spel. Hon kan inte riktigt försvara sig. Hon står bara där när någon får en pik att låta som ett skämt men hon vet med hela sin själ att det där var inget skämt. Det gör bara ont.
Det gör mig förbannad. Systerskap? Vilket skitsnack!
Är vi så programmerade att behaga att vi är beredda att gå över varandras lik för att vara den populäraste av alla? Är andras tyckande så viktigt att vi förtränger hur det gör ont?
Jag vet inte ens vad jag ska säga till min dotter. Vad säger man? Bry dig inte? Du är så mycket bättre? Det är hon som det är mest synd om egentligen? Visst, det kan jag säga. Men ändå.....Jag vet ju hur det svider.
Systerskap..........
och så var det det där med tiggeriet igen......
Vi var på utflykt idag och på tåget hem satt jag bredvid två damer 60+ som tydligen hade varit på shoppingtur i Malmö. Dagens fynd avhandlades först och sedan kom de in på tiggare. Sedvanliga trista argument haglade och dumheten förtätade luften i kupén. Uttjatade fraser och konspirationsteorier följde. Tack och lov skulle vi gå av just då för vid detta laget hade damerna eldat upp sig rejält. Dottern himlade med ögonen. Vi har diskuterat ämnet tillräckligt många gånger för att hon ska ha en helt klar bild av vad hon hörde. Själv kände jag bara trötthet. Man skulle kunna börja diskutera, men det skulle inte leda till något. Ignorans och enfald låter sig sällan påverkas av fakta.
Jag har hört det så många gånger att jag inte borde gå igång på det, men för helsike. Det finns en sak jag inte kan förstå i hela debatten:
När det sitter en människa och tigger utanför Konsum så kan du göra två saker; Du kan ge personen i fråga pengar eller så kan du inte ge personen i fråga pengar. Detta är fakta och fullt logiskt. Alla kan förstå att det är så. Då tar vi nästa steg. Har du gett personen i fråga pengar så är det ditt val. Har du inte gett är det också ditt val. Alla med så långt? OK, nu blir det lite trixigare, men försöka hänga med.
Om du tycker det är fel att ge tiggare pengar så tar du dina pengar som du tjänat ihop på ett eller annat sätt och ger inte bort dem. Om jag tycker det är rätt att ge tiggare pengar så tar jag mina pengar som jag tjänat ihop på ett eller annat sätt och ger bort dem. Är du med? Alltså du gör som du vill med dina pengar och jag gör vad jag vill med mina pengar.
Jag tar ju så klart inte dina pengar och ger dem till en tiggare. Det vore ju konstigt och liksom stöld. Jag tar MINA pengar. Och det är ju så enligt lag att mina pengar är mina att göra vad jag vill med. Jag kan elda upp dem, köpa oxfilé för dem eller ge dem till en tiggare. Du har precis samma val.
Så vad i hela friden är det som är så provocerande med tiggare undrar jag då. För det är ju bara att låta bli att ge pengar.
Vad skulle någonsin ge dig rätt att ha åsikter om var jag lägger min femma jag hade i fickan? DU behöver ju inte lägga din femma i en pappmugg. Du kan lägga den i din spargris, köpa en liten kexchoklad för den eller göra precis vad du vill. Jag kommer aldrig någonsin att hävda att du inte får göra det ena eller andra för dina egna pengar. Det är klart, jag skulle ju föredra at du lade dem på något annat än medlemsavgift i brunaktiga politiska partier eller cigaretter, men åter igen, dina pengar, ditt val......
Nej, försök inte gömma dig bakom teorier om organiserad brottslighet, mobiltelefoner och karteller. Vet du, jag har hört dina argument redan. Alla är lika ihåliga. Det handlar om din ovilja att se vidden av mänskligt lidande. Du VILL inte se tiggare för det är obehagligt. Du vill fredagshandla och intala dig att allt är fint och bra.
Jag kan se och förstå det. Det är mänskligt, men det ändrar inte på frågan vi diskuterar här. Varför i hela fridens namn går du igång på något du kan styra över?
Nej du, ska vi säga så här. Du tar din lilla femma och bestämmer helt själv över den. Så gör jag precis likadant.
Ska vi säga så, eller?
Att vara någon annan
När jag var liten önskade jag jämt att jag var någon annan. På väg hem från skolan kunde jag gå och dagdrömma ihop hela historier om hur jag var rik, vacker och populär. Mitt hår hade annan färg, jag var oemotståndligt, jag var så där framåt och modig som jag önskade att jag vågade vara. Den blyga, försynta och ibland ganska aviga ungen fanns inte i mina drömmar. Där var jag precis som jag ville vara. I mina drömmar var jag inte ensam. I mina drömmar var jag önskad. I mina drömmar var jag den som bestämde, valde, satte förutsättningarna. Där var jag alltid förstaval.
Att försvinna bort i dagdrömmar var ett sätt att skapa ett skydd. En fredad egen värld där jag hade kontrollen. I min egen värld styrde jag. Kejsarinnan av en drömvärld.
Ibland när det är jobbigt längtar jag tillbaka till min drömvärld. Jag önskar att jag bara kunde försvinna för en stund. Kunna hämta andan och hitta frid. Men det är en bedräglig drömvärld. Det är lätt att fastna i den. Att bli någon annan är allt för lätt. Du ser vad någon vill att du ska vara och så blir du den. Av rädsla att annars inte duga. Det blir lättare än att naket stå för den du verkligen är. Att forma sig för att behaga är lätt, men snart är du så många att du inte längre vet vem som verkligen är du. Så känner jag ibland.Ibland vet jag inte alls vem jag är. Jag är många olika. En hemma, en på mitt jobb, en mamma, flera olika slags vän.
Någonstans där på väg hem från skolan tappade jag kanske bort mig själv lite grann. Bara ibland hittar jag mig. Det är skönt, men samtidigt naket och sårbart utan alla lager av utanpåfasad.
Trots det tror jag nog ändå att jag mår bäst utan alla roller. Och så samtidigt är det så jäkla svårt, för om du inte gillar den som verkligen är jag....vad ska jag göra då? Då är det ju för sent att bli någon annan.
