Den vita klänningen
I den vackraste av årstider med varma ljusa kvällar, blomsterprakt och en känsla av högtidlig förväntan hägrar morgondagens skolavslutning. Den vita klänningen hänger på sin galge. Skorna står nedanför. Välstruket, nytt, frasigt prasslande lyxigt. Känslan av att få låta den vita spetsen falla ner över kroppen. Att vara nyduschad, fräsch, lukta gott. Håret uppsatt i lockar, den första solbrännan som gör sig bra mot det vita, svagt elfenbenstonade. Mamman som följer med, finns där och tar med på Boijertz efteråt för den obligatoriska räckmackan. Ett måste. En tradition. Skolavslutning.
Verkligheten för mina priviligierade barn. I deras småborgerliga villaverklighet är det vardag. Något som förväntas, något självklart.
Jag vill ge dem det och samtidigt vill jag skrika högt. Skrika att det inte är självklart. Skrika att det inte är verkligheten för många barn. Att det finns en svartare värld där ett rent klädesplagg och en nykter förälder är den högsta önskan på skolavslutningen. En verklighet där alla skolavslutningens krav på kläder, blomsterinsamlingar och fikor sätter sina spår i en redan till bristningsgränsen ansträngd ekonomi. En verklighet, där det mina barn tar för givet, är en utopi.
Verkligheten för mina priviligierade barn. I deras småborgerliga villaverklighet är det vardag. Något som förväntas, något självklart.
Jag vill ge dem det och samtidigt vill jag skrika högt. Skrika att det inte är självklart. Skrika att det inte är verkligheten för många barn. Att det finns en svartare värld där ett rent klädesplagg och en nykter förälder är den högsta önskan på skolavslutningen. En verklighet där alla skolavslutningens krav på kläder, blomsterinsamlingar och fikor sätter sina spår i en redan till bristningsgränsen ansträngd ekonomi. En verklighet, där det mina barn tar för givet, är en utopi.
Mina barn kan inte hjälpa det. De vet inget annat än den trygga bubblan vi omger dem med, men det gör mig rädd att denna självklarhet ska ta ifrån dem förståelsen för andra människors verklighet.
Hur kan man förstå det man aldrig möter? Hur kan man i grunden förstå att inget är självklart. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag tittar på den där klänningen som hänger där så är det inte helt enkelt. Den har en udd av något jag inte vill kännas vid att jag står för. Och ändå vill jag inget hellre än att ge min dotter den ljuva känslan av en vit klänning.
Hur kan man förstå det man aldrig möter? Hur kan man i grunden förstå att inget är självklart. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag tittar på den där klänningen som hänger där så är det inte helt enkelt. Den har en udd av något jag inte vill kännas vid att jag står för. Och ändå vill jag inget hellre än att ge min dotter den ljuva känslan av en vit klänning.
