Gilla läget
Idag har jag reflekterat över ett fenomen som väldigt ofta uppträder i livet. När det inte blev som man tänkt.
Det kan handla om stora livsavgörande beslut och det kan som i mitt fall handla om ett par försvunna strumpbyxor.
Låt mig ta det från början.
Hanna hade fått nya kläder. Dessa ville hon ha på i skolan. Så jag letade fram den svarta kjolen, strök tröjan, hängde fram jackan och frågade Anton var han hade gjort av de nya strumpbyxorna som jag hade bett honom flytta från vardagsrumssoffan eftersom hunden har en förkärlek för att äta strumpor och jag tänkte att ett par svarta i storlek 146 nog var ganska svårsmälta. Anton visste inte. Han mindes inte några strumpbyxor överhuvudtaget. Faktiskt hade han nog aldrig sett ett par svarta strumpbyxor alls. Så vi började leta. Och det är här som det blir galet. För jag kunde inte sluta leta efter de förbannade strumpbyxorna. Jag skulle till varje pris hitta dem. Jag blev mer och mer upprörd över att de inte fanns någonstans. Till slut var jag i totalt upplösningstillstånd. Över ett par strumpbyxor då alltså. Jag tvingades slutligen ge upp, men upplevde tämligen svår ångest över saken.
Vilken annan människa som helst vid sina sinnes fulla bruk hade ganska snabbt gett upp, tänkt att strumpbyxorna dyker väl upp och letat fram ett par jeans till ungen istället.
Jodå, det fattar jag väl att det är helt skruvat att inte kunna släppa saker som inte blir som man tänkt. Jag fattar ju att det bara är att gilla läget och ta saker som de kommer. Jag begriper mycket väl att allt inte kan bli precis som jag har planerat. Men det IRRITERAR mig. Jag blir liksom tokig när jag har tänkt en grej och så blir det inte så. Det kan handla om att någon hinner före med att göra något jag hade tänkt göra på ett lite annat sätt, att människor gör i mina ögon tokigt när de ska lösa en uppgift eller att små irriterande omständigheter sätter käppar i hjulet för det jag planerat.
Det är ju inget stort och allvarligt. Jag har lärt mig rent mekaniskt att det finns lika bra och bättre sätt att göra saker på än mitt sätt. Jag har lärt mig att lita på att andra gör saker lika bra som jag. Jag har lärt mig att släppa på kontrollen, för det handlar ju om rädsla att tappa kontrollen. Att inte ha koll. Jag vet ju det. Jag vet en väldig massa saker om mig själv och mina nojjor och fobier och konstigheter. Det är bra på så sätt att jag förmår hålla allt på en vettig nivå. Jag mår alltså inte dåligt på allvar när ett par strumpbyxor kommer bort men det IRRITERAR mig.
Jag beundrar människor som bara rycker på axlarna och gillar läget. Jag önskar att jag kunde göra det oftare . Jag KAN göra det om jag anstränger mig, men det kommer då verkligen inte naturligt.
Nu kom jag till exempel på ett ställe där strumpbyxorna kan vara........... Jag ska inte gå upp och titta. Jag ska verkligen inte göra det..........men det IRRITERAR mig.
.
Hjälp!
-Behöver du hjälp eller?
Han såg uppriktigt bekymrad ut när han betraktade mig vid cykelstället utanför Konsum. Jag försökte med en lindad hand baxa upp två kassar med mat på cykelstyret, och samtidigt lirka ut samma cykel från cykelstället. Klart som fasen jag behövde hjälp! Ändå hörde jag mig själv med käck stämma säga.
-Nej tack, det går bra, men tack ändå.
....................?
Alltså, det är så oerhört korkat. Ändå är det min omedelbara reaktion att tacka nej till hjälp. Man ska inte ta emot hjälp, för då erkänner man att man inte kan själv. Eller jag vet inte. Någon mekanism är det ju som gör det.
Att behöva be om hjälp får det att krypa i kroppen på mig. Jag gör nästan vad som helst för att slippa. Det känns förnedrande på något sätt att behöva be. Att inte reda ut själv. Att inte kunna klara ut sin vardag på egen hand.
Jag vet ju att det är dumt. Jag vet ju att jag mycket väl kan ta emot ganska mycket hjälp utan att anses icke kapabel att ta hand om mig själv och min familj. Det vet jag ju på ett intellektuellt plan. Känslomässigt är jag fullständigt usel på att hantera fenomenet. Jag lider av alla olika nojjiga fobier.
1: Jag vill inte att folk ska tro att jag är svag/dålig/ inkompetent på olika saker
2: Jag vill inte att folk ska tycka att jag är jobbig som ber om saker.
3:Jag vill inte känna mig utsatt.
Det mest förnedrande jag kan tänka mig är att be om hjälp och få nej. Det är ju också hur dumt som helst. För det handlar ju oftast inte om att personen inte VILL hjälpa mig utan kanske om att personen inte KAN just då. Det vet jag ju. På ett intellektuellt plan då alltså........
Jag vet mycket väl att det inte är bra att alltid behöva vara stark. Att det är nyttigt att kunna erkänna att man behöver någon annan, men det tar emot. Att våga erkänna att man behöver kräver tillit. Tillit till att den personen hjälper och finns där utan någon baktanke. Att det inte är av pliktkänsla eller dåligt samvete eller krav. Att hjälpen är från hjärtat och av omtanke och inte med baktanke om egen vinning, eller krav på motprestation.
Så det är svårt.
Svårt att känna den tilliten. Svårt att be. Svårt att vara svag.
Jo, jag behöver nog lite hjälp ibland. Jag bara säger det inte.
Kärleken till is
Jag är hemma och läker en skadad hand. Jag är egentligen inte speciellt bra på att vara hemma. Särskilt inte om man inte kan göra så mycket. Så jag bestämde mig för att sortera lite i Hannas klädlåda. Det är alltid en resa i nostalgi där små hål på knäna och en färgfläck här och där påminner om det som skett.
Plötsligt hittade jag en kjol. En liten vit tyllkjol som jag blev sittande med i knät. Det var Hannas första skridskokjol. Bara ett enkelt litet plagg, men det står för något mer.
Hon är barnet som alltid skavt lite i mitt hjärta. Så blyg och försiktig. Så svårt att få vänner, så lätt att se förbi och missa. Hon är så fantastisk, bär på så mycket värme och klokskap och har ett inre ljus som är så vackert. Nästan ingen ser det. Hon blir lätt osynlig och glöms bort. Den som inte skriker högst, tar för sig, knuffar andra åt sidan och hävdar sin rätt hamnar lätt längst bak.
När hon började skolan kom hon från en annan förskola. Hon kände ingen, var liten och blyg. Ett lätt offer. Hon blev ensam. Hon klagade aldrig. Aldrig visade hon att hon var ledsen, men i hennes ögon fanns en sorg.
Hon kunde stå och titta på de andra som lekte med längtan i blicken. Jag visste ju.
Att inte kunna hjälpa är så smärtsamt. Att bara kunna stå bredvid och låta henne ta sina strider själv fick hjärtat att gå sönder.
Så en lördag när det var tufft, och för att få något annat att tänka på ett slag tog jag henne till ishallen.
Inte för att jag egentligen trodde att hon skulle gilla det. Cykla hade varit nästan omöjligt, balans var väl inte hennes grej, men jag tänkte att vi provar.
Så jag snörde på henne skridskorna och släppte ut henne på isen. Hon hade tårar i ögonen så rädd var hon, men hon gjorde det. Hon åkte ut en bit, stannade upp, åkte lite till, vände sig om och log mot mig och jag visste där och då att hon var fast.
Det händer något med henne på den där isen. Det är hennes element. Där blir hon någon annan. Någon som kan.
Hon började på skridskoskolan och lärde sig snabbt mer. Att få henne att hoppa över ett pass på isen finns inte. Hon älskar att vara där.
Jag vet varför.
På isen är hon en annan. Där vet ingen. Hon är fri. Hon kan, hon vågar. På isen är hon sig själv. Där brinner hennes ljus klart. Där kan alla se den hon verkligen är.
Ibland när hon åker till musiken utan någon annan tanke än att bli ett med den och isen är hon så vacker. Jag är tacksam att jag får se det.
Hon får så mycket där. Hon får en självkänsla och en stolthet. Hon får en kämparglöd som inte bara får henne att fortsätta försöka på isen utan alltid. Hon vet att vill man något är det inte gratis. Hon lär sig att få och ta konstruktiv kritik och hon lär sig att känslan när man övervinner hinder och lyckas till slut är så mycket mer värd. Hon lär sig att värna om andra och att visa hänsyn. Hon lär sig att ha mål och kämpa för dem. Hon lär sig att det finns vuxna där som hjälper, skäller, lyfter och gläds med henne när det lyckas. Hon finns med i ett sammanhang.
Hon får så mycket där. Hon får en självkänsla och en stolthet. Hon får en kämparglöd som inte bara får henne att fortsätta försöka på isen utan alltid. Hon vet att vill man något är det inte gratis. Hon lär sig att få och ta konstruktiv kritik och hon lär sig att känslan när man övervinner hinder och lyckas till slut är så mycket mer värd. Hon lär sig att värna om andra och att visa hänsyn. Hon lär sig att ha mål och kämpa för dem. Hon lär sig att det finns vuxna där som hjälper, skäller, lyfter och gläds med henne när det lyckas. Hon finns med i ett sammanhang.
Ja, jag är tacksam.
När jag står där och ser henne åka ut på isen inför en stor publik och äga den isen är jag tacksam. Där och då ser alla henne som hon verkligen är.
Jag lägger ner den lilla kjolen i lådan igen. Den får stanna där. Kläder bär på minnen. Detta sparar vi.
