Let it go
Så var de sista paketen inslagna och sista raderna på sista listan överstrukna och jag kan bara luta mig tillbaka och lämna över till min underbara svägerska som har julen i år. Släppa kontrollen alltså.....
Hanna går omkring och nynnar på "Let it go" från Frost och jag tänker att jag borde göra det. Släppa kontrollen och bara åka med.
Jag har alltid stenkoll på allt. I min hjärna är allt sorterat och organiserat så att jag hinner med konståkningsavslutningar, körkonserter, fixar blommor och presenter till fröknar, gör julgodis, hämtar och lämnar barn här och där i tid, styker Lucialinnen och kommer ihåg att kompisen har namnsdag. Plus att jag har stenkoll på det mesta på jobbet. Det är inte helt nyttigt tror jag. Att vara duktig flicka alltid menar jag.
Idag ville jag ringa till jobbet och kolla så allt funkade OK. Och då ska vi ändå komma ihåg att jag tack och lov har förmånen att ha högst kompetenta kollegor som utan tvekan klarar ruljansen fastän jag är ledig, men det är ju det här med att släppa taget. Jag ringde inte. Good for me.
Jag vill alltid så mycket. Jag har tusen visioner, tusen planer, tusen saker jag bara ska göra och så måste jag prova. Jag måste tänja på mina gränser, lämna min trygga zon och utmana mig själv att göra något nytt, något läskigt, något jag absolut inte vågar, fast ändå måste göra.
Jag har alltid varit så när det gäller vissa saker, likaväl som hur blyg som helst när det gäller annat. Jag kommer ihåg hur jag tio år gammal stod bakom scenen och skakade av skräck när jag skulle ut på scen och spela huvudrollen i sagan om den övergivna dockan. Ett djupt andetag och så ett steg ut och så var det som om jag aldrig gjort annat. Man måste ha ett driv och man måste våga, men kanske måste man också våga ta ett steg bakåt och låta någon annan ta kontrollen.
Nej, fy så otäckt!
Det får jag nog fundera lite till på.......
Att lägga bort fördomar
-Jag tycker alla sverigedemokrater är idioter!
Ett utalande som inte är förvånande i dessa tider. Jag skulle kunnat säga det själv, men nu var det min sexårige son som uttalade orden över en leverpastejsmörgås och ett glas apelsinjuice i morse.
Genast blev det mer problematiskt, av många anledningar. Dels gick det upp för mig att vi diskuterar vuxet här hemma och han hör och påverkas och dels så insåg jag att jag måste ge honom verktyg att kunna sortera. Annars ger jag honom grogrunden för fördomar.
Vi började prata om att man kan tycka att de saker som sverigedemokraterna står för är idiotiska och fel, men att man inte kan säga så om människor. Att alla har rätt till sin åsikt, hur fel vi än tycker att den är och att om vi ska kunna göra något åt åsikter vi tycker är hemska så måste vi hålla oss till fakta istället för att anklaga människor. Svåra saker att greppa för en sexåring, men viktiga. Han nickade och förstod faktiskt.
Vi började prata om att man kan tycka att de saker som sverigedemokraterna står för är idiotiska och fel, men att man inte kan säga så om människor. Att alla har rätt till sin åsikt, hur fel vi än tycker att den är och att om vi ska kunna göra något åt åsikter vi tycker är hemska så måste vi hålla oss till fakta istället för att anklaga människor. Svåra saker att greppa för en sexåring, men viktiga. Han nickade och förstod faktiskt.
-Jag kan inte säga att någon är dum för att dom tycker om raketer, men jag kan tycka att raketer är dumma mot djur konstaterade han och jag kände mig stolt.
Hela diskussionen fick mig att fundera på det där med fördomar. Vi bär alla på dem i olika grad. Själv har jag svårt att acceptera lite korkade människor. Jag får jobba med det eftersom det gärna får mig att bli överlägsen och dryg. Och vem är föresten jag att bestämma vem som är lite korkad? Men du ser, det är inte så enkelt.
Fördomar bär vi med oss från barndom och uppväxt. Från de gånger när någon inte förklarade skillnaden mellan att tycka att sverigedemokrater är idioter och att deras åsikter är det.
Jag tycker att jag är ganska fördomsfri och ändå går jag runt och tycker en massa om en massa saker. Vissa av dem är jag inte ens medveten om. Borde jag jobba med mina fördomar? Förmodligen.Det borde nog alla, för det är lite lurigt. Det finns nämligen grader av fördomar. Du kan till exempel tycka att det är OK att kommunen tar emot invandrare, så länge de inte flyttar in granne med dig. Du kan tycka att alla får älska precis vem de vill, ända till det är din son som kommer hem med en pojkvän och du kan tycka att den nära vännen är världens bästa tills du får veta att hon i sin ungdom suttit i fängelse för bedrägeri.
Så vad är det egentligen som förändras när man får veta?
Det är ju ingenting förutom rädsla och det faktum att det inte blev precis som du hade tänkt dig. Det låter hur enkelt som helst, men det är så svårt. Alla har en gräns när det börjar bli jobbigt. Låt oss ta ett hypotetiskt(?) exempel. Jag har nog de allra flesta med mig när jag säger att alla har rätt att älska vem de vill så länge den kärleken är ömsesidig och jämlik. När jag säger att jag i min närmaste krets har människor som lever med någon av samma kön så är det inte så konstigt. Men om jag skulle säga att jag själv alltid har blivit förälskad i person och inte kön så blir det lite värre va? Och om jag skulle säga att jag lika väl skulle kunna vara gift med en kvinna som en man så blir det helkonstigt. För det blir inte som du hade trott.
Är det så då? Tja, spelar det någon roll? Egentligen? För du känner ju mig....eller?
Fördomar är svårt. Jag tror man måste utmana sina egna. Prova att tänka en sväng till. Ifrågasätta var det man tycker kommer ifrån och våga lägga invanda tankar åt sidan. Hur enkelt som helst. Eller?
Funderar du fortfarande på om jag lika gärna skulle kunna ha en fru?
Bara lite blyg
Ibland händer det något som triggar ett minne man nästan glömt bort. Idag satt vi i soffan och tittade på TV och så var det en barnfilm som handlade om en flicka som hade låtsasvänner. Hon satt vid en julgran med sina dockor och gosedjur och var lite ledsen och plötsligt kom jag ihåg något som hände när jag kanske var åtta år.
Jag har nog alltid varit blyg. Eller försiktig i min kontakt med andra kanske man kan säga. Hur som helst så har jag alltid beskrivits som lite blyg. Det blir en identitet det också, även om den med stor möda jobbas bort i vuxen ålder. Jag tror vi säger det ofta om försiktiga barn, utan att lägga så stor vikt vid det. "hon är bara lite blyg".
Jag hade en mamma som var hemma, så jag var inte på förskola och mina syskon var redan nästan vuxna när jag föddes, så jag hade inte heller någon att träna sociala färdigheter på förutom vuxna. Det blir lite speciellt. Vuxna är så hänsynsfulla och man missar ren övning i att ta plats, överleva, ta för sig och stå upp för sig själv. Man blir försiktig helt enkelt.
När jag började skolan hade jag ingen riktig koll på hur man gör för att skaffa vänner. Jag stod och tittade och väntade. Väntade på att någon skulle komma fram, säga hej och dra med. Jag minns den längtan jag kände när jag stod där på skolgården och tittade på de andra som lekte. Det såg så roligt ut. Jag ville så innerligt gärna vara med, men det var ett stort steg. Hur ska man bara helt plötsligt våga gå fram, ta plats, kräva sin rätt om man aldrig har försökt? Hur ska man kunna lita på att man är välkommen om inte någon räcker ut handen? Så jag stod där, alltid vid samma grind och alltid med samma känsla av att gå miste om något viktigt. Jag stod där i regn och solsken och ibland fick jag vara med. Ibland kom någon ihåg att jag fanns och tog mig med. Det blev mina glada dagar.
Efter hand blev det bättre. Jag lekte, hade vänner och fick vara med, ibland, men inte alltid.
Idag kom jag ihåg något som hände några dagar innan jul. Vi hade ett klassrum på översta våningen i skolan och på rasten skulle man gå ner på skolgården. Den här dagen snöade det och jag ville inte gå ut, så jag klädde på mig långsamt för att göra rasten kort. På vägen ner passerade jag tre flickor i klassen. Populära flickor. Jag fick tränga mig förbi i trappan och råkade stöta till en av dem. Jag sade förlåt och gick vidare. Jag kunde höra hur de viskade bakom mig.
-Du, sade en av dem. Vill du komma hem till mig nån dag på jullovet?
Jag vände mig om, osäker på om hon menade mig.
-Ja, vill du det, frågade en annan?
-Ja, svarade jag och kände en stilla glädje. Det ville jag ju gärna. Jag visste att flickan som frågat hade en hund och den ville jag gärna träffa.
-Men det får du inte, sade hon. För jag vill inte leka med dig! Och så sprang de skrattande förbi mig ut på trappan och jag stod kvar och försökte förstå vad som hänt. Jag minns att jag satte mig i hallen vid en julgran. Jag vet att jag hade en röd klänning och gröna strumpbyxor. Jag fokuserade hårt på foten på mina strumpbyxor för att tränga bort tårar av skam. Det är skam att bli bortvald. Det är skam att inte vara någons självklara val. Ett par tårar jag inte lyckades stoppa färgade tyget på min klänning mörkt. Jag svalde och svalde och så reste jag mig, tog på mina kläder och gick ut till min grind. Det snöade och stora flingor föll på mina heta kinder. Som jag skämdes. För att ingen ville leka med mig, för att någon sade orden jag fasade för rakt ut till mig. Så att det blev säkert att jag inte var välkommen. Så att jag inte ens kunde låtsas att de nog visst ville vara med mig.
Tänk vad ett sådant litet minne kan sitta hårt.
Så när man säger om ett barn att hon bara är lite blyg, då ska man komma ihåg att bara lite blyg är något man kan behöva lite hjälp med. Om du har möjligheten att plocka upp en blyg viol, gör det gärna och få henne att känna sig speciell. Hon förtjänar det och behöver bara lite hjälp på vägen.
I ett fritt land
Hon var 17 år. Precis på väg att bli vuxen. Hon älskade musik och teater och en ung man som höll hennes hand på promenader. Han gav henne en blomma han plockade från en rabatt de passerade. Hon lade den blomman under kudden och somnade med ett leende. Hon var sjutton, vacker som en sommardag och lycklig.
På morgonen när hon vaknade stod hennes far i fönstret. Han räckte henne sin hand med tårar rinnande nerför kinderna. Himlen var mörk av ondska. Flygplan efter flygplan vällde in i vågor. På undersidan av vingarna fanns hakkorsen. Hennes liv skulle aldrig mer bli som det en gång varit.
Hon tvingades se otänkbara ting. Hon såg en man bli skjuten därför att han skyddade och gömde människor som annars skulle skickats till koncentrationsläger. Hon satt i skyddsrum skild från sin familj i dygn och sprang hem genom tomma gator på darrande ben när faran var över utan att veta vilken syn som skulle möta henne. Hon såg människor hon älskade fly för sina liv därför att de tillhörde de oönskade, de som skulle utrotas. Hon lärde sig att ondska finns hos dem som inte ser allas lika värde. Hon lärde sig att allt liv är okränkbart och att ingen, ingen har rätt att ta det från någon annan. Hon lärde sig att kämpa emot, stilla, men utan en sekunds tvekan. Hon lärde sig att aldrig knäckas utan att stå emot. Hon var där mitt under brinnande krig och hon överlevde.
Hon är min mamma.
Idag läste jag med fasa om hur SD vill registrera människor efter etnisk bakgrund. Vilka spelar ingen roll. Bara att tänka tanken säger allt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell. Min mamma har upplevt registrering. Min mamma har upplevt hur människor bedöms efter religion, hudfärg och sexuell läggning. Hon har verkligen sett bilarna som fraktade bort dem som inte passade in till eliminering. Hon berättade om blicken hon mötte hos en ung kvinna på en sådan lastbil. En blick som visste. Ett fasansfullt minne att bära.
Efter kriget fick min mamma chansen att komma till Sverige. Ett fritt land där ondskan inte fanns. Ett land där hon var trygg. Ett land som öppnade sina dörrar och släppte in henne. Det land där hon ville skapa och värna om sin familj.
Det landet står idag inför ett val. Ska vi låta himlen färgas mörk av ondska eller ska vi säga nej.
Så du som tycker att det är en bra idé att registrera mäniskor som jag, du ska veta en sak.
Jag kommer också att kämpa emot. Stilla, men utan en sekunds tvekan!
Toner av en känsla
Idag lyssnade vi på musik när vi pysslade och bakade. Jag satt och rev apelsinskal och kände hur tårarna bara började rinna helt utan att jag kunde göra något åt det. Inte för att jag var ledsen just då, utan för att musik får mig att känna. Kanske är det så att musiken jag väljer berättar vem jag är.
Jag har olika musik för olika sinnesstämningar. Behöver jag ta ett djupt andetag och våga lyssnar jag alltid på Vangelis Conquest of paradise. Den betyder mycket för mig. Hanna föddes till den musiken. I rummet fanns bara tystnad. Jag hade kämpat så länge och hon satt fast. Hennes hjärtljud gick ner. Rummet var fyllt av människor som gjorde försök efter försök medan jag kunde känna hur allt upphörde att existera. Så kom han in. Överläkaren. Han tog över och sade, nu tar vi ut det här barnet och med sin blotta närvaro skapade han hopp. Han skruvade upp radion som om han förstod att tystanden skrämde mig mest. Jag kunde känna hur alla tog ett djupt andetag och från en urkälla jag aldrig någonsin varit nära igen fanns plötsligt kraften. Hon kom ut, andades först inte, men tog till slut ett första trevande andetag som växte till ett skrik av livskraft. Aldrig har jag varit så modig som då och aldrig så levande.
När jag är ledsen och behöver gråta lite brukar jag lyssna på You raise me up . Den får mig på samma gång att tänka på min mamma, mina barn och en nära vän. På hur vi lyfter de vi älskar och får dem att nå högre än de annars skulle. Att ta ett steg och göra något man annars inte skulle våga är så mycket enklare i famnen på någon älskad. Den får mig att minnas en vän som inte finns kvar. Hon var min andra hälft, mitt stöd, den jag alltid, alltid kunde lita på. Smärtan finns fastän det är länge sedan. Den sitter djupt. Jag vill gärna , men tror aldrig att jag kommer att vara så nära någon vän igen. Jag saknar.
Viss musik rör något djupt inom mig med en ton som får det att vibrera av känslor. Jag kan själv känna hur det nästan går att ta på den aura som skapas runt mig när jag lyssnar på Rodrigo. Det finns ett parti, ett mäktigt crescendo som känns som gråt inuti. Jag kan nästan inte andas, det är så vackert.
När jag inte riktigt vet vilken väg jag ska gå brukar jag lyssna på Gabriellas sång därför att den påminner mig om att jag måste leva mitt liv. Jag måste leva så att jag en dag när allt är sagt och gjort kan luta mig bakåt och känna att jag har levt fullt ut. Att jag har vågat, lagt tid på det som var viktigt och inte lämnat saker oavslutade. Att jag har haft människor som får mig att må bra i min närhet och inte släppt taget om någon därför att jag inte vågade hålla fast. Att jag har vänt ryggen åt det som får mig att må dåligt, stoppar mig eller gör mig svag.
Och så kärlek. Musik som handlar om kärlek är nästan en kliché. Miljoner sånger har skrivits om kärlek. Jag faller sällan för dem, men den här är kärlek för mig. Naken och avskalad ger den en äkta känsla.
Just nu är jag inne i en period av känslor på utsidan. Många tårar blir det. Tårar som rinner som en översvämningsbarriär så att det blir lite tomt ett tag. Det gör inte så mycket, jag fungerar så. Gråter när jag läser, tittar på film, lyssnar på musik och ser mina barn göra fantastiska saker.
Mycket känslor blir det. På gott och ont, men jag betalar gärna det priset. Jag lever och känner.
