Konflikthantering á la Anton
Mamma läser tidning.
Anton kommer bärande på sina leriga stövlar.
-Mamma hjälpa på Anton tövlar.
-Men vi ska inte gå ut.
-Hjälpa maj!
-Men du får inte ha smutsiga stövlar inne.
Omedelbart vrål, skrik, kasta sig på golvet, bita i sin tröja, dra i mammas ben samt producerande av en imponerande mängd krokodiltårar.
Mamma läser vidare i tidning.
Anton reser sig upp och konstaterar värdigt och samlat.
-Ta på tövlar imorron!
På en enda sekund
Min lilla tös skulle kunnat drunkna igår. Det låter helt vansinnigt och jag känner hur mitt hjärta hoppar över ett slag varje gång jag påminns.
Vi var på badhuset och badade i träningsbassängen. Jag var i vattnet och hade båda två i famnen och allt var helt lugnt. Så skulle vi gå upp och jag tar Anton i handen och börjar gå upp för trappan. Hanna följer med. Jag går upp för trappan och lyfter upp Anton i famnen och tappar koncentrationen för ett ögonblick. På detta ögonblick har Hanna vänt om, slängt sig ut för att hämta en badleksak, tappat taget om ledstången och sjunkit som en sten.
När jag vänder mig om ser jag hennes skräckslagna lilla ansikte under vattnet. Munnen är öppen, ögonen uppspärrade och hon skulle verkligen kunna drunkna. Det är bara några sekunder, och egentligen inte någon större fara, men det är fasansfullt att se skräcken som inte ska finnas i ett barns ögon. Aldrig ska finnas!
Jag rusar ner i vattnet men på vägen ser jag hennes lilla hand som är på väg mot ledstången. Hon är kanske tre centimeter ifrån och utan att förstå riktigt varför låter jag henne klara av det själv. Jag ger henne en extra sekund och hon hittar ledstångens trygghet och får huvudet över ytan. Jag tar henne i famnen och håller henne hårt, hårt. Hon gråter, jag gråter och så tystnar hon och säger
-Mamma, jag kunde själv. Jag klarade det själv! Jag kramar henne och svarar, ja, min vän, du kunde själv!
Och då förstår jag varför jag gav henne chansen. Därför att om det någonsin skulle hända igen och jag inte är där, då minns hennes kropp att hon en gång klarade det själv och börjar kämpa!
Vi var på badhuset och badade i träningsbassängen. Jag var i vattnet och hade båda två i famnen och allt var helt lugnt. Så skulle vi gå upp och jag tar Anton i handen och börjar gå upp för trappan. Hanna följer med. Jag går upp för trappan och lyfter upp Anton i famnen och tappar koncentrationen för ett ögonblick. På detta ögonblick har Hanna vänt om, slängt sig ut för att hämta en badleksak, tappat taget om ledstången och sjunkit som en sten.
När jag vänder mig om ser jag hennes skräckslagna lilla ansikte under vattnet. Munnen är öppen, ögonen uppspärrade och hon skulle verkligen kunna drunkna. Det är bara några sekunder, och egentligen inte någon större fara, men det är fasansfullt att se skräcken som inte ska finnas i ett barns ögon. Aldrig ska finnas!
Jag rusar ner i vattnet men på vägen ser jag hennes lilla hand som är på väg mot ledstången. Hon är kanske tre centimeter ifrån och utan att förstå riktigt varför låter jag henne klara av det själv. Jag ger henne en extra sekund och hon hittar ledstångens trygghet och får huvudet över ytan. Jag tar henne i famnen och håller henne hårt, hårt. Hon gråter, jag gråter och så tystnar hon och säger
-Mamma, jag kunde själv. Jag klarade det själv! Jag kramar henne och svarar, ja, min vän, du kunde själv!
Och då förstår jag varför jag gav henne chansen. Därför att om det någonsin skulle hända igen och jag inte är där, då minns hennes kropp att hon en gång klarade det själv och börjar kämpa!
måtte hon aldrig få veta......
Häromdagen när vi åkte till dagis sade Hanna
-Mamma, det finns två sorters kyckling!
-Hur då menar du, frågade jag
-Ja, en liten fågel och så mat man äter.
Måtte hon aldrig få veta att det är de små gula fluffiga sakerna vi serverar vid middagsbordet!!
-Mamma, det finns två sorters kyckling!
-Hur då menar du, frågade jag
-Ja, en liten fågel och så mat man äter.
Måtte hon aldrig få veta att det är de små gula fluffiga sakerna vi serverar vid middagsbordet!!
Min familj!
OK, jag erkänner. Jag har haft tråkigt idag! Men det är ganska kul.....
Och vi veeet att man inte får räcka ut tungan men det skiter vi i!
Och vi veeet att man inte får räcka ut tungan men det skiter vi i!
VAB igen....
Vi har kräksjuka. Kul ju!
Det slår banne mig aldrig fel. Går det kräksjuka så SKA vi tydligen ha den! Kan
det vara någon som skickar kräksjuka till oss med posten tro?
Tycker icke om denna person i så fall!!
Fast Anton har bara kräkt en gång och nu äter han och dricker och är sitt vanliga arga jag.
Nyss blev han urförbannad när han inte fick äta den ostskivan som katten hade slickat på.
Hur kan man bli så arg att man kastar sig ner på golvet och vrider sig som en mask medan
man utstöter de mest imponerande vrål över en så'n sak??? Borde jag ha gett honom osten?
Det kanske är bra för magsjuka?
Det slår banne mig aldrig fel. Går det kräksjuka så SKA vi tydligen ha den! Kan
det vara någon som skickar kräksjuka till oss med posten tro?
Tycker icke om denna person i så fall!!
Fast Anton har bara kräkt en gång och nu äter han och dricker och är sitt vanliga arga jag.
Nyss blev han urförbannad när han inte fick äta den ostskivan som katten hade slickat på.
Hur kan man bli så arg att man kastar sig ner på golvet och vrider sig som en mask medan
man utstöter de mest imponerande vrål över en så'n sak??? Borde jag ha gett honom osten?
Det kanske är bra för magsjuka?
Döden, döden
Det handlar mycket om döden hemma hos oss nu.
Hanna undrar mycket när man dör, vad som händer då och när olika vänner och bekanta ska lämna oss och jordelivet för fortsatt färd någon annanstans
Morfar är intressant, därför att i Hannas värld har han varit död alltid liksom.
Dör man när man är gammal frågar hon. Dör man om man blir sjuk? Dör man om man får ett hus på sig?
Kommer man till himlen när man dör? Jo, för det har vi hört på öppna förskolan vid något tillfälle och det har fastnat. Kommer katter också till himlen då tro?
Och mitt i denna storm av tankar och funderingar står jag. Mamman. Den som ska ha alla svaren.
Jag tycker man ska vara ärlig om döden. Det är inte något att ljuga om eller göra till något konstigt.
Jag svarar på hennes frågor så gott jag kan och så får det vara bra med det. Vill hon veta mer får hon fråga vidare helt enkelt.
Vi pratar om att de flesta människor blir ganska gamla och när man har levt färdigt så dör man.
Vi pratar om att det nog inte är sorgligt i sig att dö, men att man kan tycka att man vill leva lite till, eller att man har fler saker kvar att göra.
Vi pratar om att det kan vara jobbigt när någon dör, därför att man inte kan träffa den personen mer.
Vi pratar om vart man tar vägen när man dör. Jag har sagt att det får man bestämma helt själv vart man tror att den som dör tar vägen. Hanna tror man kommer upp i himlen och blir en stjärna. Det får hon gärna tro. Det är en fin tanke.
I helgen lekte hon med sina dockor och en bil.
Plötsligt kom hon fram till mig och sade
Mamma, den här dockan blev påkörd av en bil och den DOOOG!
Sedan tittade hon noga på mig för att avläsa reaktionen.
Jaha, dog hon tyckte jag. Det var ju trist.
Ja, hon blev helt påkörd liksom....väntan på en ny reaktion från mig.
Men vad hände se'n då frågade jag.
Se'n tog hon en Alvedon så blev hon bra igen!
Lilla hjärtevännen, som jag älskar henne!!
Hanna undrar mycket när man dör, vad som händer då och när olika vänner och bekanta ska lämna oss och jordelivet för fortsatt färd någon annanstans
Morfar är intressant, därför att i Hannas värld har han varit död alltid liksom.
Dör man när man är gammal frågar hon. Dör man om man blir sjuk? Dör man om man får ett hus på sig?
Kommer man till himlen när man dör? Jo, för det har vi hört på öppna förskolan vid något tillfälle och det har fastnat. Kommer katter också till himlen då tro?
Och mitt i denna storm av tankar och funderingar står jag. Mamman. Den som ska ha alla svaren.
Jag tycker man ska vara ärlig om döden. Det är inte något att ljuga om eller göra till något konstigt.
Jag svarar på hennes frågor så gott jag kan och så får det vara bra med det. Vill hon veta mer får hon fråga vidare helt enkelt.
Vi pratar om att de flesta människor blir ganska gamla och när man har levt färdigt så dör man.
Vi pratar om att det nog inte är sorgligt i sig att dö, men att man kan tycka att man vill leva lite till, eller att man har fler saker kvar att göra.
Vi pratar om att det kan vara jobbigt när någon dör, därför att man inte kan träffa den personen mer.
Vi pratar om vart man tar vägen när man dör. Jag har sagt att det får man bestämma helt själv vart man tror att den som dör tar vägen. Hanna tror man kommer upp i himlen och blir en stjärna. Det får hon gärna tro. Det är en fin tanke.
I helgen lekte hon med sina dockor och en bil.
Plötsligt kom hon fram till mig och sade
Mamma, den här dockan blev påkörd av en bil och den DOOOG!
Sedan tittade hon noga på mig för att avläsa reaktionen.
Jaha, dog hon tyckte jag. Det var ju trist.
Ja, hon blev helt påkörd liksom....väntan på en ny reaktion från mig.
Men vad hände se'n då frågade jag.
Se'n tog hon en Alvedon så blev hon bra igen!
Lilla hjärtevännen, som jag älskar henne!!
