På en svart dag
-Varför skjuter han barn?
Hon stod framför mig och spände sina blå ögon i mig. Blicken var orolig och krävde ett svar.
Hennes händer plockade på tröjans kant medan hon tyst väntade på svaret, på lösningen, på alltings förklaring.
Hjälplösheten drabbade mig som ett fysiskt slag. Jag hade ju inget svar att ge henne. Ingen förklaring på varför någon iskallt avrättar barn och ungdomar i en idyll. Jag fylldes av vrede över att hon skulle behöva ställa den frågan. Att det ska finnas sådant att fråga om.
Jag kunde se honom för mitt inre där han med ett overkligt lugn gick omkring som en hämdens demon och effektivt utraderade hela demokratins framtid. Lugnt, sakligt och med en djävulsk målmedvetenhet uträttade han sitt uppdrag inför sin egen Gud i tron att han gjorde en rensning som var nödvändig. Han hade noga förberett. Överallt fanns bilder, noggrannt poserade för att han skulle kunna få sin plats som en ikon, som den sanna bilden av den rena, den oblandade, den obesudlade. Han ville synas och varje gång hans bild visas i TV vill jag kräkas av att vi ger honom detta, den uppmärksamhet han eftersträvade. Hans dåd får aldrig glömmas bort, men han själv har förverkat sin rätt att minnas.
Jag frågar mig om och om igen var allt hat kommer ifrån? Var föds denna likgiltighet inför andras lika rätt att existera? Var börjar en sådan människa sin vandring mot förödelsen?
Hopplösheten är så stor, hjälplösheten så total. Vad kan jag göra?
Men så dras jag till blicken i dessa blå ögon som fortfarande vill ha ett svar och vet att det är där svaret finns. Det är i dessa ögon jag ser framtiden och i dessa ögon jag ser hoppet. Hon förstår inte. Hon vet att något är fel. Hon vill göra rätt, göra helt. Hon är framtiden. Om jag i henne kan tända det ljuset som gör att man aldrig någonsin tvivlar på att allt levande äger sin okränkbara rätt att finnas så har jag lämnat efter mig det viktigaste jag kan.
Vi glömmer inte och vi viker oss inte för ondskan. Vi är rädda och känner oss hjälplösa men vi står emot och vi är många.
Hon ska aldrig förstå.
-Varför skjuter han barn mamma, frågar hon igen.
-Jag vet inte min älskling säger jag.
Jag vet inte min vän.
Hon stod framför mig och spände sina blå ögon i mig. Blicken var orolig och krävde ett svar.
Hennes händer plockade på tröjans kant medan hon tyst väntade på svaret, på lösningen, på alltings förklaring.
Hjälplösheten drabbade mig som ett fysiskt slag. Jag hade ju inget svar att ge henne. Ingen förklaring på varför någon iskallt avrättar barn och ungdomar i en idyll. Jag fylldes av vrede över att hon skulle behöva ställa den frågan. Att det ska finnas sådant att fråga om.
Jag kunde se honom för mitt inre där han med ett overkligt lugn gick omkring som en hämdens demon och effektivt utraderade hela demokratins framtid. Lugnt, sakligt och med en djävulsk målmedvetenhet uträttade han sitt uppdrag inför sin egen Gud i tron att han gjorde en rensning som var nödvändig. Han hade noga förberett. Överallt fanns bilder, noggrannt poserade för att han skulle kunna få sin plats som en ikon, som den sanna bilden av den rena, den oblandade, den obesudlade. Han ville synas och varje gång hans bild visas i TV vill jag kräkas av att vi ger honom detta, den uppmärksamhet han eftersträvade. Hans dåd får aldrig glömmas bort, men han själv har förverkat sin rätt att minnas.
Jag frågar mig om och om igen var allt hat kommer ifrån? Var föds denna likgiltighet inför andras lika rätt att existera? Var börjar en sådan människa sin vandring mot förödelsen?
Hopplösheten är så stor, hjälplösheten så total. Vad kan jag göra?
Men så dras jag till blicken i dessa blå ögon som fortfarande vill ha ett svar och vet att det är där svaret finns. Det är i dessa ögon jag ser framtiden och i dessa ögon jag ser hoppet. Hon förstår inte. Hon vet att något är fel. Hon vill göra rätt, göra helt. Hon är framtiden. Om jag i henne kan tända det ljuset som gör att man aldrig någonsin tvivlar på att allt levande äger sin okränkbara rätt att finnas så har jag lämnat efter mig det viktigaste jag kan.
Vi glömmer inte och vi viker oss inte för ondskan. Vi är rädda och känner oss hjälplösa men vi står emot och vi är många.
Hon ska aldrig förstå.
-Varför skjuter han barn mamma, frågar hon igen.
-Jag vet inte min älskling säger jag.
Jag vet inte min vän.
