Ska det vara så svårt med svenskan?
Igår när vi gick hem såg jag att kommunen har en ny drive. I ett försök att minska antalet högar med hundbajs har man satt upp små stationer där man pedagogiskt talar om att det inte är trevligt att låta hundbajs ligga på marken. Till dessa små stationer hör också en rulle med svarta påsar. Jodå, man kan säkert ha jättekul med den rullen om man är femton, det är lördagnatt och man är på väg hem från lokala dansstället.....
Hur som helst; till saken
Rubriken på pedagogiska skylten löd så här:
Hjälp oss att minska nedskräpningen. Tag gärna en påse till din hund.
Jag kollade in påsarna. Inte en chans att man får ner en Grand Danois i en så'n!
Hur som helst; till saken
Rubriken på pedagogiska skylten löd så här:
Hjälp oss att minska nedskräpningen. Tag gärna en påse till din hund.
Jag kollade in påsarna. Inte en chans att man får ner en Grand Danois i en så'n!
Bad Hairday!
Man kan ju undra hur det kunde bli så här. Fast om man vet hur vi sover just nu så förstår man.
I vår säng huserar två vuxna, två ungar och en katt. Tack och lov är det den mindre av katterna som tränger in sig vid mina fötter. Ja, ni som träffat Göran vet vad jag pratar om......
Jag skulle på en höft sådär uppskatta att jag har ungefär tio centimeter av sängen.
Hanna är expert på att trängas. NÄRA mamma ska man vara. Det går alltid att komma en aning närmre även om det är fysiskt omöjligt.
Dessutom ligger aldrig lillebror där vi lade honom på kvällen, vilket är mycket mystiskt då han inte ens är tre månader och knappast kan krypa eller vända sig. Jag har kommit fram till att det måste vara mammas tuttar som fungerar som något slags magnet. En tuttmagnet, det är vad jag är.
När jag då vaknar vid tretiden, jättekissnödig och helt stel av att ligga i någon slags avancerad gymnastisk ställning mellan en kattsvans, en snuttefilt , en bebis, en treåring och en smutsig liten gosesäl vänder jag mig om och inser att det är MIG hela världen trängs med. Maken ligger utfläkt på rygg och snarkar i gott och väl halva sängen.
Själv påstår han att han knappt får plats. Han vet inte vad han talar om.
I vår säng huserar två vuxna, två ungar och en katt. Tack och lov är det den mindre av katterna som tränger in sig vid mina fötter. Ja, ni som träffat Göran vet vad jag pratar om......
Jag skulle på en höft sådär uppskatta att jag har ungefär tio centimeter av sängen.
Hanna är expert på att trängas. NÄRA mamma ska man vara. Det går alltid att komma en aning närmre även om det är fysiskt omöjligt.
Dessutom ligger aldrig lillebror där vi lade honom på kvällen, vilket är mycket mystiskt då han inte ens är tre månader och knappast kan krypa eller vända sig. Jag har kommit fram till att det måste vara mammas tuttar som fungerar som något slags magnet. En tuttmagnet, det är vad jag är.
När jag då vaknar vid tretiden, jättekissnödig och helt stel av att ligga i någon slags avancerad gymnastisk ställning mellan en kattsvans, en snuttefilt , en bebis, en treåring och en smutsig liten gosesäl vänder jag mig om och inser att det är MIG hela världen trängs med. Maken ligger utfläkt på rygg och snarkar i gott och väl halva sängen.
Själv påstår han att han knappt får plats. Han vet inte vad han talar om.
Att sitta på en bänk
Vi gick till lekplatsen. Solen sken och det var sådär ljuvligt vår överallt.
Hanna lekte i sanden och sedan blåste vi såpbubblor.
Anton var på strålande humör och log med hela ansiktet så fort man tittade på honom.
Vi såg en pappa som satt nere vid bäcken med sina två pojkar. De småpratade och hade det skönt och kastade pinnar i vattnet.
Så gick vi och satte oss och tittade på grävskopan som gräver bakom vårt hus. Det finns en bänk där. Den satt vi på, Hanna och jag. Vi satt alldeles tysta en stund, nära intill varandra.
Jag älskar dig Hanna ,sade jag
Det är en stor grävskopa mamma, sade hon.
Det var en fin utflykt.
Hanna lekte i sanden och sedan blåste vi såpbubblor.
Anton var på strålande humör och log med hela ansiktet så fort man tittade på honom.
Vi såg en pappa som satt nere vid bäcken med sina två pojkar. De småpratade och hade det skönt och kastade pinnar i vattnet.
Så gick vi och satte oss och tittade på grävskopan som gräver bakom vårt hus. Det finns en bänk där. Den satt vi på, Hanna och jag. Vi satt alldeles tysta en stund, nära intill varandra.
Jag älskar dig Hanna ,sade jag
Det är en stor grävskopa mamma, sade hon.
Det var en fin utflykt.
Om att ta ansvar
Jag kom att tänka på det här när jag läste ett inlägg i Saras blogg härom dagen. Hela helgen har jag gått och grunnat och blivit sur. Så här är det:
Mina syskon är mycket äldre än mig. Alltså kan man säga att jag mer eller mindre växte upp som ensambarn. Inte för att jag hade nå't problem med det alltså. Iallafall så är det ju så att när man är enda barnet hemma och en blomkruka åker i golvet så är det inte så mycket vits att skylla på någon annan. Man får ta det på sig helt enkelt.
När jag började skolan upptäckte jag att andra barn ägnar sig åt ett fantastiskt fenomen kallat "Skylla från sig på andra". Jag var väl inte dummare än att jag också tog till mig denna nya lärdom som kan vara nog så praktisk i många lägen.
MEN jag har alltid haft ett stort tråkigt samvete på ena axeln som har gjort att jag skäms nå't grymt när jag skyller från mig. Det kommer sig inte naturligt helt enkelt.
Ju äldre jag blir desto mer retar jag mig på detta fenomen i samhället. Det här att det alltid är någon annans fel.
Alla människor är offer. Offer för könspolitik, offer för rasism, offer för oförstående myndigheter, lärare och arbetsgivare, offer helt enkelt. På detta sätt avsäger man sig effektivt sitt eget ansvar och kan luta sig tillbaks i den fasta förvissningen om att det är synd om en.
Vad är det för jäkla inställning????
Du och bara du har det yttersta anvaret för ditt liv! Punkt slut! Har du fått loppor i pälsen får du se till att göra dig av med dem! Ska vi kunna fungera som samhälle måste alla ta sitt ansvar. För visst har vi rättigheter, men med dem kommer också skyldigheter.
Så tycker jag. Men tyvärr verkar världen vara full av människor som inte resonerar så.
Men så tittade jag på morgonTV. Det var en intervju med en kvinna som heter Ann Heberlein. Och vet ni vad?
Hon tycker precis som jag. Faktiskt tycker hon det så mycket att hon har skrivit en bok i ämnet.
Det var inte mitt fel, heter den. LÄS DEN!
Så du som sitter där och tycker att världen behandlar dig orättvist och känner en stark lust att försvara dig och skylla från dig på nå'n annan;
Väx upp och ta ditt förbannade ansvar för ditt eget liv! För nu är vi åtminstone två som är trötta på att göra det åt dig!
Mina syskon är mycket äldre än mig. Alltså kan man säga att jag mer eller mindre växte upp som ensambarn. Inte för att jag hade nå't problem med det alltså. Iallafall så är det ju så att när man är enda barnet hemma och en blomkruka åker i golvet så är det inte så mycket vits att skylla på någon annan. Man får ta det på sig helt enkelt.
När jag började skolan upptäckte jag att andra barn ägnar sig åt ett fantastiskt fenomen kallat "Skylla från sig på andra". Jag var väl inte dummare än att jag också tog till mig denna nya lärdom som kan vara nog så praktisk i många lägen.
MEN jag har alltid haft ett stort tråkigt samvete på ena axeln som har gjort att jag skäms nå't grymt när jag skyller från mig. Det kommer sig inte naturligt helt enkelt.
Ju äldre jag blir desto mer retar jag mig på detta fenomen i samhället. Det här att det alltid är någon annans fel.
Alla människor är offer. Offer för könspolitik, offer för rasism, offer för oförstående myndigheter, lärare och arbetsgivare, offer helt enkelt. På detta sätt avsäger man sig effektivt sitt eget ansvar och kan luta sig tillbaks i den fasta förvissningen om att det är synd om en.
Vad är det för jäkla inställning????
Du och bara du har det yttersta anvaret för ditt liv! Punkt slut! Har du fått loppor i pälsen får du se till att göra dig av med dem! Ska vi kunna fungera som samhälle måste alla ta sitt ansvar. För visst har vi rättigheter, men med dem kommer också skyldigheter.
Så tycker jag. Men tyvärr verkar världen vara full av människor som inte resonerar så.
Men så tittade jag på morgonTV. Det var en intervju med en kvinna som heter Ann Heberlein. Och vet ni vad?
Hon tycker precis som jag. Faktiskt tycker hon det så mycket att hon har skrivit en bok i ämnet.
Det var inte mitt fel, heter den. LÄS DEN!
Så du som sitter där och tycker att världen behandlar dig orättvist och känner en stark lust att försvara dig och skylla från dig på nå'n annan;
Väx upp och ta ditt förbannade ansvar för ditt eget liv! För nu är vi åtminstone två som är trötta på att göra det åt dig!
Jag borde ha sett det komma!
Vi ska snart ha dop för Anton. Idag på morgonen tog jag fram dopklänningen för den ska på kemtvätt.
Hanna tyckte det var mycket spännande och lite smålustigt att lillebror ska ha klänning. Hon frågade mycket och jag berättade att prästen tar vatten på huvudet på bebisen när han eller hon döper den.
När vi badade Anton fick Hanna prova att ta vatten på Antons huvud och det tyckte hon var jättekul. Jag kände mig hur pedagogisk som helst liksom. Jag borde ha sett det komma......
Anton sov snällt i soffan, Hanna lekte med sin docka. Allt var fridfullt. Jag passade på att gå och duscha.
Hanna kommer in när jag håller på att torka mig.
Mamma, säger hon med en aning osäker röst, Jag dopade Anton.
Jaha, säger jag och fortsätter torka mig. Korkat!
Jag dopade dockan också. Alltså hon säger detta med en röst som tyder på att hon liksom vet att det hon gjort inte kommer att gillas fullt ut av föräldrarna. Jag känner igen tonen direkt.
Nu vaknar mammaradarn.
Vad gjorde du sade du, frågar jag.
Dopade Anton.
Full av farhågor skyndar jag in i vardagsrummet. Där ligger Anton och dockan bredvid varandra i soffan.
Anton sover fortfarande, men är blöt i håret ,och bredvid ligger en drypande våt handduk.
Hanna, säger jag med en hemsk misstanke i huvudet, var fick du vatten?
I toaletten ,svarar hon och betraktar mig noga för att förutse ett eventuellt utbrott.
Jodå, det kommer ett utbrott. Jag tar handduken och går in i badrummet. När jag skrattat klart och kan titta på ungen utan att bryta ihop går jag ut igen och talar om att det inte är trevligt att blöta ner sin bror med toalettvatten. Att det inte är trevligt att blöta ner någonting alls med toalettvatten faktiskt.
Sedan badade vi lillebror igen.
Hanna tyckte det var mycket spännande och lite smålustigt att lillebror ska ha klänning. Hon frågade mycket och jag berättade att prästen tar vatten på huvudet på bebisen när han eller hon döper den.
När vi badade Anton fick Hanna prova att ta vatten på Antons huvud och det tyckte hon var jättekul. Jag kände mig hur pedagogisk som helst liksom. Jag borde ha sett det komma......
Anton sov snällt i soffan, Hanna lekte med sin docka. Allt var fridfullt. Jag passade på att gå och duscha.
Hanna kommer in när jag håller på att torka mig.
Mamma, säger hon med en aning osäker röst, Jag dopade Anton.
Jaha, säger jag och fortsätter torka mig. Korkat!
Jag dopade dockan också. Alltså hon säger detta med en röst som tyder på att hon liksom vet att det hon gjort inte kommer att gillas fullt ut av föräldrarna. Jag känner igen tonen direkt.
Nu vaknar mammaradarn.
Vad gjorde du sade du, frågar jag.
Dopade Anton.
Full av farhågor skyndar jag in i vardagsrummet. Där ligger Anton och dockan bredvid varandra i soffan.
Anton sover fortfarande, men är blöt i håret ,och bredvid ligger en drypande våt handduk.
Hanna, säger jag med en hemsk misstanke i huvudet, var fick du vatten?
I toaletten ,svarar hon och betraktar mig noga för att förutse ett eventuellt utbrott.
Jodå, det kommer ett utbrott. Jag tar handduken och går in i badrummet. När jag skrattat klart och kan titta på ungen utan att bryta ihop går jag ut igen och talar om att det inte är trevligt att blöta ner sin bror med toalettvatten. Att det inte är trevligt att blöta ner någonting alls med toalettvatten faktiskt.
Sedan badade vi lillebror igen.
Husmorstips
Är jag den enda i hela världen som bara inte står ut med när min bebis har snorbobbor i nosen?
Alltså jag blir galen när Anton har det. Dessutom är det ju synd om honom för det sätter ju stopp.
Problemet är ju bara hur man får ut dom. Det går ju knappast att säga till ungen att fräsa. Inte ens lillfingret går ju att peta in och dessutom, hur trevligt är det....?
Men NU har jag kommit på en alldeles underbar lösning! *Känner mig som den där tanten som fixar en massa pyssel och mat, väldigt Amerikanskt typ...Martha nånting*
Ni vet den där lilla plasttråden som prislappen sitter fast med på kläder? Om man tar den och viker dubbel liksom och gör en ögla får man ut den mest envisa snorbobba. Dessutom är den ju mjuk och gör inte minsta skada!!
OK, jag inser att ETT: Du är nog inte intresserad av min unges snor och TVÅ: Förmodligen är detta ett välkänt och vedertaget sätt, men för det första så är det en nyhet för mig och för det andra så är detta min blogg och jag får skriva om precis vad jag vill!!
Alltså jag blir galen när Anton har det. Dessutom är det ju synd om honom för det sätter ju stopp.
Problemet är ju bara hur man får ut dom. Det går ju knappast att säga till ungen att fräsa. Inte ens lillfingret går ju att peta in och dessutom, hur trevligt är det....?
Men NU har jag kommit på en alldeles underbar lösning! *Känner mig som den där tanten som fixar en massa pyssel och mat, väldigt Amerikanskt typ...Martha nånting*
Ni vet den där lilla plasttråden som prislappen sitter fast med på kläder? Om man tar den och viker dubbel liksom och gör en ögla får man ut den mest envisa snorbobba. Dessutom är den ju mjuk och gör inte minsta skada!!
OK, jag inser att ETT: Du är nog inte intresserad av min unges snor och TVÅ: Förmodligen är detta ett välkänt och vedertaget sätt, men för det första så är det en nyhet för mig och för det andra så är detta min blogg och jag får skriva om precis vad jag vill!!
Att fånga en känsla
Jag lyssnade på musik idag. Det vackraste jag vet. Adagio ur concierto de Aranjuez av Rodrigo.
Den musiken berör något i mitt innersta på ett sätt jag knappt kan förklara. Det finns en passage som kommer efter en lång, lång upptakt. Ett fantastiskt crecendo som går rakt in i hjärtat och får mig att dra ett darrande djupt andetag fyllt av tårar. Det är mäktigt, stort och samtidigt mjukt och får mig att tänka på de där dyrbara, sällsynta ögonblicken i livet. När man i en stund av klarhet inser den fulla och nästan smärtsamma vidden av kärleken till sina barn. När man ser skönheten i en solstråles lek med en droppe vatten på en gren. När man känner den ljuvliga glädjen i att leva precis här och nu.
Jag beundrar människor som har orden och tonerna i sin makt. Som kan förmedla en känsla så att jag kan se, känna och ta på den. Att fånga en känsla är stort.
Jag skrev en dikt till Hanna en gång. Den förmedlar för mig en unik känsla av kärlek som jag bara kan förstå fullt ut nu när jag har fått barn.
Den musiken berör något i mitt innersta på ett sätt jag knappt kan förklara. Det finns en passage som kommer efter en lång, lång upptakt. Ett fantastiskt crecendo som går rakt in i hjärtat och får mig att dra ett darrande djupt andetag fyllt av tårar. Det är mäktigt, stort och samtidigt mjukt och får mig att tänka på de där dyrbara, sällsynta ögonblicken i livet. När man i en stund av klarhet inser den fulla och nästan smärtsamma vidden av kärleken till sina barn. När man ser skönheten i en solstråles lek med en droppe vatten på en gren. När man känner den ljuvliga glädjen i att leva precis här och nu.
Jag beundrar människor som har orden och tonerna i sin makt. Som kan förmedla en känsla så att jag kan se, känna och ta på den. Att fånga en känsla är stort.
Jag skrev en dikt till Hanna en gång. Den förmedlar för mig en unik känsla av kärlek som jag bara kan förstå fullt ut nu när jag har fått barn.
Så somnar du till slut
Din lilla hand i min
Nyss var du ledsen
en tår glittrar ännu
på din kind
Jag drar in din doft
och hela min själ
fylls av dig
Just i denna sekund
är mitt liv fullkomligt
med din lilla hand
i min
Din lilla hand i min
Nyss var du ledsen
en tår glittrar ännu
på din kind
Jag drar in din doft
och hela min själ
fylls av dig
Just i denna sekund
är mitt liv fullkomligt
med din lilla hand
i min
Hur tänkte jag egentligen?
Maken har byggt ett förråd till sin motorcykel. Jodå, det blev faktiskt helt OK alltså.
Mest förvånad över detta faktum verkar han själv.
Hur som helst så har ju detta projekt slukat den mesta av makens lediga tid de senaste veckorna.
Nu är det klart och i helgen skulle vi måla.
Medan vi satt och åt middag i fredags kväll hör jag mig själv säga till Hanna att hon ju kan få hjälpa till att måla.
Nu stannar vi upp ett slag och funderar på detta:
Ett: Vem med alla själsliga förmågor i behåll föreslår för en treåring att hon ska få måla med oljefärg?
Två: När orden väl var sagda, och jag ska villigt erkänna att jag kunde ha bitit av mig tungan i samma sekund
som de slank ut, hur tar man tillbaka från en treåring utsikten att få måla med oljefärg?
Tre: Hur minimerar man skadan så mycket som möjligt?
OK. Nästa dag var det dags. Dottern var kvittrande glad och tjatade oupphörligt om att jag skulle ge henne en pensel. Jag hade i ett försök att skadereglera letat upp ett par gamla byxor och en alldeles för liten jacka som fick ungen att likna ett polskt barnhemsbarn. Mycket klädsamt!
Hon fick sin pensel och satte igång. Jag målade också och betraktade eländet som var i tilltagande. För det är ju så här med oljefärg att den rinner. Ner över penselskaftet, ner på lilla handen, ner för armen. Det kröp i kroppen på mig när jag ville slita penseln ur handen på henne och SANERA! Men hon hade ju kul. Oj, där åkte lilla handen upp i håret ja........Jaha, där tappade hon penseln i gruset. Den kan man plocka upp med lilla kletiga handen. Fastnar mycket grus....
Plötsligt tröttnar hon. Slänger penseln burken och rusar iväg till vaddå tror ni? Jodå, sandlådan. Här fick jag nog, hivade tag i en hyggligt ren del av ungen och tog in henne i tvättstugan för att sanera henne.
Jag satte ner henne på golvet och vände mig om för att plocka fram lacknafta. Då piper ungen in i vardagsrummet. Med fasa ser jag spåren på golvet. HON HAR FÄRG UNDER SKON!
Med ett avgrundsvrål kastar jag mig efter henne och gör någon slags glidtackling där jag får ner henne på golvet och sliter av ena skon i fallet. Ungen fnissar hysteriskt och tycker det är jättekul.
Här säger jag möjligen några ord jag väljer att utelämna.
En halvtimme och en halv flaska lacknafta senare har jag äntligen avslutat äventyret Hanna hjälper till att måla. Men kul hade hon!
Nästa gång målar vi själva!
Mest förvånad över detta faktum verkar han själv.
Hur som helst så har ju detta projekt slukat den mesta av makens lediga tid de senaste veckorna.
Nu är det klart och i helgen skulle vi måla.
Medan vi satt och åt middag i fredags kväll hör jag mig själv säga till Hanna att hon ju kan få hjälpa till att måla.
Nu stannar vi upp ett slag och funderar på detta:
Ett: Vem med alla själsliga förmågor i behåll föreslår för en treåring att hon ska få måla med oljefärg?
Två: När orden väl var sagda, och jag ska villigt erkänna att jag kunde ha bitit av mig tungan i samma sekund
som de slank ut, hur tar man tillbaka från en treåring utsikten att få måla med oljefärg?
Tre: Hur minimerar man skadan så mycket som möjligt?
OK. Nästa dag var det dags. Dottern var kvittrande glad och tjatade oupphörligt om att jag skulle ge henne en pensel. Jag hade i ett försök att skadereglera letat upp ett par gamla byxor och en alldeles för liten jacka som fick ungen att likna ett polskt barnhemsbarn. Mycket klädsamt!
Hon fick sin pensel och satte igång. Jag målade också och betraktade eländet som var i tilltagande. För det är ju så här med oljefärg att den rinner. Ner över penselskaftet, ner på lilla handen, ner för armen. Det kröp i kroppen på mig när jag ville slita penseln ur handen på henne och SANERA! Men hon hade ju kul. Oj, där åkte lilla handen upp i håret ja........Jaha, där tappade hon penseln i gruset. Den kan man plocka upp med lilla kletiga handen. Fastnar mycket grus....
Plötsligt tröttnar hon. Slänger penseln burken och rusar iväg till vaddå tror ni? Jodå, sandlådan. Här fick jag nog, hivade tag i en hyggligt ren del av ungen och tog in henne i tvättstugan för att sanera henne.
Jag satte ner henne på golvet och vände mig om för att plocka fram lacknafta. Då piper ungen in i vardagsrummet. Med fasa ser jag spåren på golvet. HON HAR FÄRG UNDER SKON!
Med ett avgrundsvrål kastar jag mig efter henne och gör någon slags glidtackling där jag får ner henne på golvet och sliter av ena skon i fallet. Ungen fnissar hysteriskt och tycker det är jättekul.
Här säger jag möjligen några ord jag väljer att utelämna.
En halvtimme och en halv flaska lacknafta senare har jag äntligen avslutat äventyret Hanna hjälper till att måla. Men kul hade hon!
Nästa gång målar vi själva!
Totalt samförstånd
I helgen ville inte Hanna gå och lägga sig. Vi hade gäster så det var ju lite spännande. Vi lät henne vara uppe. Det var ju ändå sovmorgon nästa dag.
När våra gäster hade åkt hem gick jag omkring och plockade undan lite. Plötsligt insåg jag att jag inte hade sett den unga damen på ett tag.
Jag började leta och hittade henne till slut.
Hon satt på golvet bakom köksbordet med sin docka i famnen, så slut att ögonen gick i kors på henne.
Men Hanna vad gör du, frågade jag.
Ammar, svarade hon med trött och uppgiven stämma.
I det ögonblicket visste jag exakt hur hon kände sig!
När våra gäster hade åkt hem gick jag omkring och plockade undan lite. Plötsligt insåg jag att jag inte hade sett den unga damen på ett tag.
Jag började leta och hittade henne till slut.
Hon satt på golvet bakom köksbordet med sin docka i famnen, så slut att ögonen gick i kors på henne.
Men Hanna vad gör du, frågade jag.
Ammar, svarade hon med trött och uppgiven stämma.
I det ögonblicket visste jag exakt hur hon kände sig!
Hatar sälen!!
Dottern har en säl. En liten skitig, illaluktande sak som hon älskar till vanvett.
Den inköptes efter ett besök på Skånes Djurpark och lystrar till namnet Säl.
OK, kanske inte så innovativt va, men vad förväntar ni er av en tvååring....
Säl släpas med överallt och detta leder ju ofelbart till att säl försvinner....ofta....
Med fördel också ungefär en kvart innan sänggåendet....
Hela familjen engageras nu i detta med att hitta säl. eller nej, det är inte riktigt sant heller därför att en av orsakerna till att jag hatar säl är att Hanna helt enkelt räknar kallt med att mamma ska hitta säl. Mamma är bättre på det än pappa. Mamma hittar oftast säl. Inkörd under bobbycaren, instoppad i grytskåpet, Nedpetad bakom TV:n. Listan kan göras oändlig. Under tiden sätter sig Hanna lugnt i soffan och väntar. Påtryckningar från föräldrarna att hon kanske ska hjälpa till att leta efter säl gör inget intryck på henne. Hon sitter bra där helt enkelt.
Igår fick jag nog. Jag var trött, ryggen värkte, lillebror skrek och säl var borta. Efter en halvtimmes fruktlösa försök att återfinna säl väste jag irriterat till dottern att hon minsann fick gå och lägga sig utan säl.
Nej, svarade hon. I detta enda ord låg all den envishet en treåring kan uppbringa. Det var slutgiltigt, end of discussion. Det var Nej helt enkelt.
Så vad gör man då? Alla som har barn vet vad man gör. Man böjer ryggen och börjar gräva i leksakslådan för 57:e gången i ett fåfängt hopp att säl av någon mystisk anledning ska ha gömt sig bakom en Duplokloss de andra gångerna man letade.
Slutligen fångades mitt öga av en liten smutsig stjärtfena som stack ut ur ett fönster i dockhuset.
Lugnet lade sig över hemmet.
Säl var återfunnen.
Den inköptes efter ett besök på Skånes Djurpark och lystrar till namnet Säl.
OK, kanske inte så innovativt va, men vad förväntar ni er av en tvååring....
Säl släpas med överallt och detta leder ju ofelbart till att säl försvinner....ofta....
Med fördel också ungefär en kvart innan sänggåendet....
Hela familjen engageras nu i detta med att hitta säl. eller nej, det är inte riktigt sant heller därför att en av orsakerna till att jag hatar säl är att Hanna helt enkelt räknar kallt med att mamma ska hitta säl. Mamma är bättre på det än pappa. Mamma hittar oftast säl. Inkörd under bobbycaren, instoppad i grytskåpet, Nedpetad bakom TV:n. Listan kan göras oändlig. Under tiden sätter sig Hanna lugnt i soffan och väntar. Påtryckningar från föräldrarna att hon kanske ska hjälpa till att leta efter säl gör inget intryck på henne. Hon sitter bra där helt enkelt.
Igår fick jag nog. Jag var trött, ryggen värkte, lillebror skrek och säl var borta. Efter en halvtimmes fruktlösa försök att återfinna säl väste jag irriterat till dottern att hon minsann fick gå och lägga sig utan säl.
Nej, svarade hon. I detta enda ord låg all den envishet en treåring kan uppbringa. Det var slutgiltigt, end of discussion. Det var Nej helt enkelt.
Så vad gör man då? Alla som har barn vet vad man gör. Man böjer ryggen och börjar gräva i leksakslådan för 57:e gången i ett fåfängt hopp att säl av någon mystisk anledning ska ha gömt sig bakom en Duplokloss de andra gångerna man letade.
Slutligen fångades mitt öga av en liten smutsig stjärtfena som stack ut ur ett fönster i dockhuset.
Lugnet lade sig över hemmet.
Säl var återfunnen.
I den värld där jag vill leva
I den värld jag vill leva i finns inte ondskan som ett mörkt moln i horisonten.
I min värld är varje barn tryggt, orörbart, heligt.
I min värld kan en liten flicka cykla hem till sin mamma utan att möta ondskans
fula ansikte.
Jag håller mina små i min famn och känner en udd av smärtan hon måste känna. Hon som aldrig mer
får hålla sin finaste, dyrbaraste, mot sitt hjärta.
Mina tankar finns hos henne och hos en liten flicka som aldrig kom hem.
I min värld är varje barn tryggt, orörbart, heligt.
I min värld kan en liten flicka cykla hem till sin mamma utan att möta ondskans
fula ansikte.
Jag håller mina små i min famn och känner en udd av smärtan hon måste känna. Hon som aldrig mer
får hålla sin finaste, dyrbaraste, mot sitt hjärta.
Mina tankar finns hos henne och hos en liten flicka som aldrig kom hem.
Lille Prinsen har gjort sitt val!
Anton ska döpas på midsommardagen. Länge och väl har vi funderat på fadder åt honom.
Helst vill jag ju att alla ska vara fadder åt honom, men det blir ju också lite märkligt....
Så då började vi med att sortera bort alla som redan var gudmor/far åt någon.
I min familj är alla gudmor och far åt varandra på det mest invecklade sätt så det var inte så lätt att reda ut.
Till slut kom vi fram till att han ju har fem kusiner som är lite äldre och klokare än han. Därför kunde det ju vara mysigt att välja två av dem. Men hur ska man välja. Alla är lika underbara och vi älskar dem allihop.
Det fanns bara en sak att göra. Anton fick välja själv.
Idag skrev jag alla namnen på lappar, lade dem i en skål och ställde den framför den unge herren.
Nu visade det sig vara en bra tanke i teorin. Dessvärre tog det en mindre evighet innan han blev intresserad av lapparna eftersom den eländiga katten envisades med att flanera förbi och pocka på uppmärksamhet.
Men till slut, Just när mamma nästan hade gett upp idén grabbade han tag i en lapp.
Och på den lappen stod det..................
Nästa lapp gick nu snabbt och smidigt. Så snabbt att mamma med kameran inte hann med.
Lappen åkte in i munnen och han såg mycket fundersam ut över denna märkliga smak. När jag fångat in den och torkat bort dregglet stod det...........
Alltså har Anton nu fått två faddrar. Christina och Carolina.
Själv är han jättenöjd säger han. Det är vi också!
Helst vill jag ju att alla ska vara fadder åt honom, men det blir ju också lite märkligt....
Så då började vi med att sortera bort alla som redan var gudmor/far åt någon.
I min familj är alla gudmor och far åt varandra på det mest invecklade sätt så det var inte så lätt att reda ut.
Till slut kom vi fram till att han ju har fem kusiner som är lite äldre och klokare än han. Därför kunde det ju vara mysigt att välja två av dem. Men hur ska man välja. Alla är lika underbara och vi älskar dem allihop.
Det fanns bara en sak att göra. Anton fick välja själv.
Idag skrev jag alla namnen på lappar, lade dem i en skål och ställde den framför den unge herren.
Nu visade det sig vara en bra tanke i teorin. Dessvärre tog det en mindre evighet innan han blev intresserad av lapparna eftersom den eländiga katten envisades med att flanera förbi och pocka på uppmärksamhet.
Men till slut, Just när mamma nästan hade gett upp idén grabbade han tag i en lapp.
Och på den lappen stod det..................
Nästa lapp gick nu snabbt och smidigt. Så snabbt att mamma med kameran inte hann med.
Lappen åkte in i munnen och han såg mycket fundersam ut över denna märkliga smak. När jag fångat in den och torkat bort dregglet stod det...........
Alltså har Anton nu fått två faddrar. Christina och Carolina.
Själv är han jättenöjd säger han. Det är vi också!
Förtjusande Barn!
Folk tycker ofta dottern är förtjusande. Speciellt är det gamla damer som tjusas av de äppelröda kinderna och de blonda lockarna över himmelsblå ögon.
Idag var vi i butiken. Vi stannade vid frukten. Där stod en liten tant. Hon tyckte Hanna var förtjusande. Jodå, man ser det på dem.
Hon log så rart mot dottern som satt och nynnade för sig själv.
Visst är hon förtjusande ungen. Ljuv som en nyponros, men ungefär lika pålitlig som en kobra.
Vad sjunger du lilla vän sade den rara tanten.
Då klämde Hanna i högt och ljudligt
- Bä bä vita bajs, har du något kiss!! Dagishumor tydligen för hon fnissade sedan hysteriskt.
Lilla tanten såg nu förvirrad ut och funderade på om hon hört rätt eller om batteriet i hörapparaten möjligen behövde en översyn.
Själv tog jag ett stadigt tag i handen på dottern och gick snabbt vidare mot mjölkavdelningen medan jag förtvivlat försökte låta bli att dö av undertryckt skratt.
Idag var vi i butiken. Vi stannade vid frukten. Där stod en liten tant. Hon tyckte Hanna var förtjusande. Jodå, man ser det på dem.
Hon log så rart mot dottern som satt och nynnade för sig själv.
Visst är hon förtjusande ungen. Ljuv som en nyponros, men ungefär lika pålitlig som en kobra.
Vad sjunger du lilla vän sade den rara tanten.
Då klämde Hanna i högt och ljudligt
- Bä bä vita bajs, har du något kiss!! Dagishumor tydligen för hon fnissade sedan hysteriskt.
Lilla tanten såg nu förvirrad ut och funderade på om hon hört rätt eller om batteriet i hörapparaten möjligen behövde en översyn.
Själv tog jag ett stadigt tag i handen på dottern och gick snabbt vidare mot mjölkavdelningen medan jag förtvivlat försökte låta bli att dö av undertryckt skratt.
Den är besatt!!!
Igår skulle Jörgen åka till Stockholm. Tidigt skulle han åka. Närmare bestämt strax efter fem, vilket innebar att han skulle upp vid halv fem. Då ville inte jag stiga upp så jag bad honom enträget att inte väcka oss......
Klockan halv fem ringer klockan. Jörgen fumlar lite på knapparna, kommer åt fel knapp och startar klockradion.
Förtvivlat hyssjar han på radion, men utan resultat. Han trycker nu i panik på alla knappar men inget händer. Radion spelar glatt vidare.
Jag hör hur han kastar sig ner på golvet och sliter ut sladden. Även detta resultatlöst då vi har batteribackup.
I detta läget är stackars maken i upplösningstillstånd och muttrar den ena svordomen värre än den andra. Klockradion låter sig inte skrämmas och vägrar fortfarande samarbeta. I ett slutligt försök att lösa problemet sliter han loss klockradion och rusar med håret på ända och galen blick ut ur rummet för att ösa ut eländet genom altandörren ut på trädäcket.
Lugnet härskar åter. Jag hör hur maken går in i duschen och startar vattnet. Då börjar klockan ringa igen.....ute på altanen då alltså.... Nu är det en så'n där klocka där signalen blir starkare och starkare om man ignorerar den.
Jag gör ett tappert försök iallafall och bestämmer mig för att INTE yra ut halvnaken för att försöka stänga av signalen.
När maken åter träder ut från duschen är signalen tämligen hög. Kan nog mycket väl väcka grannar och så.
Jag vet inte hur han gör, men på något vis lyckas han till slut på stopp på eländet. jag misstänker att han har sålt sin själ till mörka makter i utbyte och går nu och glor misstänksamt på denna apparat som åter pryder sin plats i vårt sovrum.
Fast nu provisoriskt lagad med brun pakettejp efter flygturen ut på altanen.
Klockan halv fem ringer klockan. Jörgen fumlar lite på knapparna, kommer åt fel knapp och startar klockradion.
Förtvivlat hyssjar han på radion, men utan resultat. Han trycker nu i panik på alla knappar men inget händer. Radion spelar glatt vidare.
Jag hör hur han kastar sig ner på golvet och sliter ut sladden. Även detta resultatlöst då vi har batteribackup.
I detta läget är stackars maken i upplösningstillstånd och muttrar den ena svordomen värre än den andra. Klockradion låter sig inte skrämmas och vägrar fortfarande samarbeta. I ett slutligt försök att lösa problemet sliter han loss klockradion och rusar med håret på ända och galen blick ut ur rummet för att ösa ut eländet genom altandörren ut på trädäcket.
Lugnet härskar åter. Jag hör hur maken går in i duschen och startar vattnet. Då börjar klockan ringa igen.....ute på altanen då alltså.... Nu är det en så'n där klocka där signalen blir starkare och starkare om man ignorerar den.
Jag gör ett tappert försök iallafall och bestämmer mig för att INTE yra ut halvnaken för att försöka stänga av signalen.
När maken åter träder ut från duschen är signalen tämligen hög. Kan nog mycket väl väcka grannar och så.
Jag vet inte hur han gör, men på något vis lyckas han till slut på stopp på eländet. jag misstänker att han har sålt sin själ till mörka makter i utbyte och går nu och glor misstänksamt på denna apparat som åter pryder sin plats i vårt sovrum.
Fast nu provisoriskt lagad med brun pakettejp efter flygturen ut på altanen.
Toalettbarn
Hanna håller på att lära sig gå på toa. Just nu är detta väldigt intressant. Allting som har med kiss, bajs och toalettbestyr att göra då.
Idag bytte jag blöja på lillebror, något Hanna finner oerhört fascinerande eftersom lillebrors bajs är gult och inte brunt. Vi pratade om detta fenomen. Jag har också utvecklat ett verkligt intresse eftersom det är lika bra. Annars skulle man gå under av tristess här för tillfället. Jag berättade att Hanna hade haft likadant bajs när hon var bebis. Stort intresse för detta. Sedan pratade vi om blöjor och jag sade någonting om att lillebror är ett blöjbarn. Hanna tog denna tanke med sig och gick till sin stol och satt och funderade ett tag.
Plötsligt kommer hon skuttande helt överlycklig och ropar
-Mamma, mamma! Jag är ett toalettbarn!!!!
Idag bytte jag blöja på lillebror, något Hanna finner oerhört fascinerande eftersom lillebrors bajs är gult och inte brunt. Vi pratade om detta fenomen. Jag har också utvecklat ett verkligt intresse eftersom det är lika bra. Annars skulle man gå under av tristess här för tillfället. Jag berättade att Hanna hade haft likadant bajs när hon var bebis. Stort intresse för detta. Sedan pratade vi om blöjor och jag sade någonting om att lillebror är ett blöjbarn. Hanna tog denna tanke med sig och gick till sin stol och satt och funderade ett tag.
Plötsligt kommer hon skuttande helt överlycklig och ropar
-Mamma, mamma! Jag är ett toalettbarn!!!!
Förlåt mig PeO!!
Du vet att jag har försökt. Jag har gjort mitt yttersta för din skull!! Jag tänker då bland annat på en viss videosnutt....
Jag är dock ledsen att behöva säga att jag lyckades bara rädda ett barn åt dig! Barnets fader kräver ett offer. Jag fick göra det!
Du får vara tacksam för Hanna.
Än en gång, jag beklagar!
Jag är dock ledsen att behöva säga att jag lyckades bara rädda ett barn åt dig! Barnets fader kräver ett offer. Jag fick göra det!
Du får vara tacksam för Hanna.
Än en gång, jag beklagar!
Öppna Förskolan
Idag var vi på öppna förskolan. Hanna skulle egentligen ha varit på dagis, men hon behövde nog lite mer tid med mamma och lillebror. På öppna förskolan kan man leka och busa och mamma kan fika och prata med andra vuxna människor (halleluja!)
Hanna leker med sin kompis Elvira. Vi är så glada att Hanna har hittat Elvira som är världens goaste tjej.
Lite försiktig precis som Hanna och glad och snäll. Tjejerna leker så fint tillsammans.
En liten fikapaus.
Hanna gillar kojor för tillfället. Hon bygger kojor överallt. Under paraplyer, i lillebrors babygym, i vår garderob.
På öppna förskolan finns det en färdig koja som är jättekul!
På eftermiddagen var det riktigt fint väder så vi tog en tur till lekplatsen. Här lagas det mat. Jag tror det var kyckling och pasta.....
Tittut!!!
Onsdag igen
På onsdagarna är Hanna på dagis. Då passar jag och Anton på att ta det lite lugnt på morgonen.
Vi städar lite, badar och pratar med varandra.
Klockan elva blir Hanna hemskjutsad av moster Liz. Det är något hon ser fram emot hela veckan och pratar mycket om.....Hanna då alltså....eller ja, kanske moster Liz också......
Hanna måste så klart visa sin nya lastbil som hon köpte på loppisen. Hon fick välja alldeles själv vad hon ville köpa och denna orangea (jaha, det där var ju ett intressant ord. hur stavar man till det tro?) lastbil fångade hennes intresse. Killen som sålde den hade nog inte tänkt sig att sälja sin lastbil till en liten tjej med flätor. Hans mamma fick säga till honom på skarpen att ta emot Hannas peng.
Det är så kul att Hanna har börjat leka mycket mer själv nu. Ibland sitter hon jättelänge på rummet och leker och pratar för sig själv. min gullunge!
Vi städar lite, badar och pratar med varandra.
Klockan elva blir Hanna hemskjutsad av moster Liz. Det är något hon ser fram emot hela veckan och pratar mycket om.....Hanna då alltså....eller ja, kanske moster Liz också......
Hanna måste så klart visa sin nya lastbil som hon köpte på loppisen. Hon fick välja alldeles själv vad hon ville köpa och denna orangea (jaha, det där var ju ett intressant ord. hur stavar man till det tro?) lastbil fångade hennes intresse. Killen som sålde den hade nog inte tänkt sig att sälja sin lastbil till en liten tjej med flätor. Hans mamma fick säga till honom på skarpen att ta emot Hannas peng.
Det är så kul att Hanna har börjat leka mycket mer själv nu. Ibland sitter hon jättelänge på rummet och leker och pratar för sig själv. min gullunge!
Han är min, bara min!
Igår var jag på uppföljningssamtal hos min barnmorska. Intressant att få läsa vad man har skrivit om själva förlossningen och små saker som jag inte vetat om, men jag känner mer och mer att jag liksom är färdig med den upplevelsen nu.
Vi har landat i tanken och förståelsen att det inte fanns något alternnativ. Han måste ut och det måste gå snabbt. Det är ingenting man önskar, men så här i efterhand spelar det inte någon roll. Han mådde bra och det är det enda som betyder något.
Jag har märkt att varje gång jag tittar på de första bilderna på Anton så söker jag mig tillbaks till de allra första fyra. Bilderna som vi inte kunde ta själva. Bilderna som en ängel i sjukhuskläder tog åt oss. Jag undrar om hon förstår vilken fantastisk sak hon gjorde för oss! Hon har gett mig den bästa gåva hon kunde. Hon har gett mig chansen att se hur han såg ut precis när han kom ut. Jag fick aldrig höra hans första skrik eller ha honom på min mage och det kommer alltid att vara en sorg för mig, men hon gjorde det bästa hon kunde för oss. Hon gav mig min bebis! Hon gjorde honom mer till min!
Så tack från djupet av mitt hjärta! Jag vet inte ens ditt namn. Det är synd. Du var en ängel som kom i min väg och jag är tacksam!
Det finns en bild på Anton, alldeles nyfödd och lite kletig, men jättefin. Bläddra ner om du vill se den.
