kissekatts

Alla vet känslan. Det har varit en jobbig dag på jobbet, ungarna har trilskats i affären och den stora fick ett utbrott i hallen över precis ingenting. Och så hör du ljudet. Ljudet av ALLA legoklossarna som kastas ut på golvet fastän ni har kommit överens 100 gånger om att man inte kastar ut alla klossarna utan leker och bygger på ett vettigt sätt. 
Det är den där droppen som alla pratar om.
Den perfekta mamman reser sig med ett balanserat och neutralt ansiktsuttryck och går in i lekrummet och sätter sig ner på barnens nivå och talar om att vi kastar inte saker och nu hjälps vi alla åt att plocka undan och så tar vi lite fika efteråt. Jodå, så att.....
Jasså, inte du heller? Nej, för denna icke så perfekta mamma blir högst förmodligen galen som en tiger, rusar upp från soffan, vräker upp dörren till lekrummet och SKRIKER att nu får det vara nog och nu plockar ni upp legoklossarna ögonblickligen för annars så...och så något lämpligt hot som varierar från dag till dag. Sedan klampar hon iväg med en puls på 200 och flämtande andhämtning och nåde den unge som inte plockar legoklossar!
Herregud, får man göra så???? Har jag förstört mina barns liv? Kommer de att bli rädda traumatiserade vrak som hankar sig fram i någon skuggversion av ett liv?

Jag tror faktiskt inte det. Mina barn vet att mamma kan bli arg. De vet att det går över och de vet att det finns gränser. I vårt hem har vi liksom högt i tak. Man får bli arg. Man får bli ledsen. Alla får det. Det är OK att mina barn höjer rösten i ilska och hävdar sin rätt, likaväl som att jag gör det. Det är ömsesidig respekt som gäller. Man kallar inte varandra saker, man tar inte till handgripligheter, men man får lov att stå upp för sin sak.

För när legoklossarna är uppplockade och mammas puls är nere på normal så kommer barnen och kryper upp i soffan till mig.
Ni vet att mamma älskar er fastän jag blir jättearg va, frågar jag.
Såklart, svarar dom. Kan vi få titta på en film?