Att inte våga
Hanna pratar om att hon vill bjuda hem en kompis. Jag blir jätteglad att hon vill och får samtidigt panik. För då måste jag ringa. Jag HATAR att ringa! Jag tycker det är såååå pinsamt om den man ringer till inte vill. Fånigt? Oh yes! Det vet jag väl. Jag klarar bara inte av det.
Jag är så förbannat blyg när det kommer till sådana saker att jag aldrig får tummen ur att faktiskt säga en så enkel sak som -Du kan väl komma över på en kopp kaffe i eftermiddag? fast jag så gärna vill.
Jag menar, hur svårt är det egentligen? Antingen vill personen och blir glad, eller så vill den inte och då vet man ju det. Och ändå är det oöverstigligt svårt. Därför att jag riskerar att bli ratad, bortvald, nekad.
Jag kan inte räkna hur många chanser att skaffa nya vänner jag har blåst på det sättet. Jag vågar inte säga något av rädsla för att personen i fråga inte ska vilja och han eller hon kanske sitter där och tror att jag inte vill, är ointresserad och avig....FAN
Man blir ensam på det sättet....det blir man....
Min önskadröm skulle ju då vara att någon annan tog initiativet, började prata, ringde, bjöd hem på en fika. För då skulle jag ju veta att den personen gärna ville. Och så kan jag inte göra samma sak själv. Det är ju helt löjligt det inser jag samtidigt som jag skriver det. Hjärnspöken är svåra att vräka när de väl flyttat in!
Nu har det alltså gått så långt att jag riskerar att låta detta påverka mitt barn. Då får det banne mig vara nog! Så kan jag ju inte göra.......och ändå är det svårt.....så svårt.....
Jag är så förbannat blyg när det kommer till sådana saker att jag aldrig får tummen ur att faktiskt säga en så enkel sak som -Du kan väl komma över på en kopp kaffe i eftermiddag? fast jag så gärna vill.
Jag menar, hur svårt är det egentligen? Antingen vill personen och blir glad, eller så vill den inte och då vet man ju det. Och ändå är det oöverstigligt svårt. Därför att jag riskerar att bli ratad, bortvald, nekad.
Jag kan inte räkna hur många chanser att skaffa nya vänner jag har blåst på det sättet. Jag vågar inte säga något av rädsla för att personen i fråga inte ska vilja och han eller hon kanske sitter där och tror att jag inte vill, är ointresserad och avig....FAN
Man blir ensam på det sättet....det blir man....
Min önskadröm skulle ju då vara att någon annan tog initiativet, började prata, ringde, bjöd hem på en fika. För då skulle jag ju veta att den personen gärna ville. Och så kan jag inte göra samma sak själv. Det är ju helt löjligt det inser jag samtidigt som jag skriver det. Hjärnspöken är svåra att vräka när de väl flyttat in!
Nu har det alltså gått så långt att jag riskerar att låta detta påverka mitt barn. Då får det banne mig vara nog! Så kan jag ju inte göra.......och ändå är det svårt.....så svårt.....
