Ensamdagar
Idag är en ensamdag. Det är dagar när jag önskar att jag hade någon att ringa, en mamma som bjöd på kaffe eller en pappa som kom och fixade min cykel och kollade så allt var OK. En dag när jag önskar att någon helt apropå bara brydde sig om sådär utan anledning men med en självklarhet som föräldrar eller riktigt nära vänner ger.
Ibland sitter jag med telefonen i handen och mammas kortnummer fortfarande kvar och jag vill trycka på den där knappen och jag vill att hon svarar och så vill jag berätta att jag gjorde en bra sak på jobbet, eller att Hanna klarade mattetestet eller något annat fånigt som bara mammor är intresserade av. Så då sitter jag där med den dumma telefonen och tårarna rinner och den känslan av ensamhet är något man inte kan förklara om man inte upplevt den.
En gång när Anton var nyfödd tog jag med barnen till minneslunden för att jag ville visa min pappa hur fina barn jag hade. Titta, ville jag säga, hur underbara de är. Ser du.....Men det fanns ju ingen där. Vattnet rann långsamt ner i dammen och lågorna fladdrade i alla ljusen medan jag väntade på något, jag vet inte vad. Jag satt där tills jag inte orkade längre och det var så tyst, så tyst.
Ensamdag.
Det är dagar som kommer och går. Imorgon är en annan dag som inte är en ensamdag. Ikväll är jag inte tuffast i världen.....men kanske imorgon.
