Skitdagar
Vissa dagar är bara skit rent ut sagt. Igår var en sådan dag. En dag när jag kände mig som världens sämsta mamma som bara skrek åt mina barn och inte orkade vara så konsekvent som jag borde och började gråta för att jag bara inte orkade bråka mer.
Så var ju förutsättningarna för dagen redan satta. Vad sjutton gör man åt en dag som kollapsar redan vid niotiden på morgonen?
Vad gör man när dagar inte blir sådär glamorösa och lyckliga som alla andras på facebook? Jo, jag veeet att alla andras inte heller är så glamorösa, men att tänka sig tanken att någon annan också blir helt tokig på sina ungar eller bara inte orkar ta disken fastän det är ett berg i köket eller inte orkar upprätthålla en glad fasad alla dagar känns avlägset. Man får helt enkelt inte vara misslyckad.
Så då sitter man där inne på toa och gråter för att en sexåring driver en så till vansinne att man skulle kunna kasta ut honom eller alternativt sälja honom mycket billigt på loppis och känner sig ensammast i världen. För vad händer om man berättar? Man får goda råd. Men har du försökt med? Men prova att, eller jag brukar..... Jaha, men om jag inte vill ha goda råd? Om jag bara vill att någon ska säga, ta en kopp kaffe, jag vet hur det känns. Vi kan göra ett paketpris med mina ungar.......
Nej, man måste vara den perfekta föräldern. Alltid välbalanserad, aldrig höja rösten, aldrig tappa fattningen, aldrig skrika, panga i dörrar eller komma med ogenomtänka hot som ändå inte funkar. Jo tjena.
Likadant är det med förhållanden. Allvarligt talat så är det ju trevligt att man har människor i sin omgivning som är sådär pussinuttigt lyckliga tillsammans jämt. Fast bara när man är rätt lycklig själv. Annars är det bara IRRITERANDE. Hos oss är vi vänner oftast, låtsas att den andre inte finns vissa dagar och bråkar en del. Helt normalt tycker jag då, men dock inte pussinuttigt.
Och så jobbet. Ja, det hade ju varit kul att alltid ha en euforisk känsla inför sitt jobb. Jag älskar mitt jobb och skulle inte kunna tänka mig något annat, men inte fasen är det alltid så att jag cyklar hem leende. Vissa dagar är skit helt enkelt. Mina är det iallafall.
Vissa dagar är man småförkyld och har ont i hela kroppen. Vissa dagar orkar man inte bjuda hem folk på middag, vissa dagar börjar man gråta för ingenting.
Men om man berättar om det så är man trist och drar ner stämningen. Om man svarar ärligt på frågan hur är det, blir det jobbigt. Om man säger att nu behöver jag lite hjälp här får det väldigt många att dra sig undan. För herregud, vem vill ta i andras skit? Man har väl nog med sitt eget eller?
Missförstå mig inte nu. Jag ber inte om hjälp här. Jag har det inte så jobbigt alls. Jag har förmånen att bara ha enstaka skitdagar som jag skakar av mig till nästa dag. Vad som intresserar mig är hela fenomenet med bilden av allas lyckliga liv. Varför postar man inte skitdagar på sociala medier? Eller, jo, vissa gör ju det, men hur ser man på dem? Varför är det så viktigt att alltid visa fram den glada fasaden?
Så ja, jag hade iallafall en skitdag igår. Jag kom dock över det och sålde inte sexåringen på loppis. Idag har det varit en betydligt bättre dag!
Jag vill bara säga en sak
I vår familj berättar vi. Alltså, alla håller långa omständiga monologer om saker och vi andra lyssnar, kommer med följdfrågor och kommenterar. När man inte riktigt orkar lyssna längre hummar man iallafall lite så att den andra vet att man fortfarande är med på tåget.
Man avbryter inte, man låter prata klart och så kommenterar man. Jag är uppväxt med det. Det, och så förmågan att ha sex olika samtalsämnen gång samtidigt vid matbordet utan att tappa tråden. För min man som inte riktigt hade upplevt detta tidigare var de första familjemiddagarna högst förvirrande. Numera hanterar han med bravur att kasta sig mellan ämnen som kommunalpolitik, fiske och kommande barnafödslar.
Det värsta jag vet är människor som avbryter och människor som inte lyssnar när andra försöker berätta något. Det kryper i mig när man sitter några stycken i fikarummet och någon försöker berätta något och ingen lyssnar. Ännu värre är det att själv råka ut för det. Det är ju förnedrande. Eller när man vill berätta något och någon avbryter och säger "-jag måste bara säga detta" och sedan återgår till -Förlåt, du höll på att säga något. JA; MEN DÅ ÄR DET FÖR SENT! Idiot! Om du inte har vett att lyssna första gången jag säger något så har du försuttit din chans! Vem gillar att få en nådig tillåtelse att säga något när någon annan, tydligen viktigare, har pratat klart.
Det är respektlöst och ouppfostrat. Att avbryta är samma sak som att säga till mig att du, det du har att säga är inte så viktigt, för nu kom jag på något jag måste delge världen. Att inte lyssna är lika ouppfostrat. Du kanske inte tycker att det jag har att säga är så spännande, men det spelar ingen roll. Jag tycker ju att det är viktigt, och om du vill att jag ska lyssna på dig när du gnäller om hur jobbigt det är på jobbet, eller hur dum tanten i växeln på försäkringskassan var, så får du bjuda till. För jag kan försäkra dig om att varken ditt jobb eller försäkringskassan tillhör mina favoritämnen att diskutera, men jag gör det gärna eftersom jag förstår att det är viktigt för dig.
Samvetsfråga: Lyssnar du lika gärna som du pratar? Samvetsfråga, sade jag.......
Kommer du ihåg vad människor berättar för dig? Hur mycket av ett samtal med en vän består av lyssnade och hur mycket består av berättande?
Det är svårt det där. Ibland pratar jag för mycket och ibland lyssnar jag för mycket och ibland, och det är då jag går hem och känner mig glad, så har jag en levande, givande och utmanande diskussion med någon som både ger och tar. Det är mina favoritstunder. Ett par glas vin, spännande samtalsämnen om allt mellan himmel och jord, ingen tid att passa och det enkla samtalet i fokus. Det behöver ju inte vara svårare än så. Ändå är det en konst.
Valen vi gör
Sonen vill spela fotboll. Han vill vidare spela handboll, innebandy, schack och tennis. Dessutom vill han gå på friidrott. Nu känner jag ju att det kanske blir lite mycket så han får nöja sig med fotbollen.
Hela diskussionen vi har haft fick mig att fundera på en sak. Valen vi gör. Både de vi gör åt våra barn och åt oss själva.
Alla val handlar om att väga för- och nackdelar mot varandra baserade på mer eller mindre välgrundade fakta. Valen baserar sig också på tidigare erfarenheter, allt bagage vi bär med oss och omgivningens förväntningar.
Att säga att vi kan välja fritt är en ren lögn.
Jag kan säga att mina barn får välja vilken fritidsaktivitet de vill syssla med, men ska jag vara ärlig så är det inte riktigt sant. Jag påverkar. Mina barn kommer med högsta sannolikhet aldrig att ägna sig åt boxning eller kampsport. Det finns en orsak till att min dotter vill spela tvärflöjt och inte trummor. Subtilt påverkar jag genom att prata om, berätta vad jag gjorde som liten, välja att inte nämna osv.
Visst kan barnen påverkas av kompisar, men då är det ju också påverkan, inte fritt val.
I bästa fall finns det en medveten tanke med det jag väljer att lyfta fram. Till exempel att jag känner mitt barn och tror att t.ex handboll hade passat. Ofta tror jag att det bottnar i att man vill att barnet ska göra något man själv gjorde som liten, alternativt hade velat göra som liten. Om man själv spelade handboll är det förknippat med positiva minnen och det är också en värld man känner till och "kan". Om det är en aktivitet man önskar att man hade fått göra försöker man förverkliga sina grusade drömmar genom sina barn.
Kanske väljer man helt enkelt praktiskt för att träningsdagen passar eller för att barnens vänner tränar och då kan man samåka. Kanske vill man fika med sin kompis vars son också tränar på tisdagkvällar........orsakerna kan vara oändliga.
Så det där fria valet. Jag vet inte. Existerar det ens?
Jag kan välja att söka ett jobb, men jag gör det alltid på vissa grunder. Kanske behöver jag högre lön. Kanske trivs jag inte. Kanske fungerar det inte i livspusslet att pendla. Är det ett fritt val då?
Om jag av någon anledning väljer att göra ett val beroende på någon förutsättning som jag inte själv styr över, är valet fritt då? Eller om man ska dra det till ännu en ytterlighet. Vi gör många val i livet. Om jag för fem år sedan valde en väg. Är de valen jag gör idag då fria eller beroende på de förutsättningarna som skapades när jag valde för fem år sedan? Visst, valet är ju fritt så till vida att jag kan välja antingen eller, men de plussen som överväger baseras ju på något, till exempel våra tidigare val.
Hänger du med?
Vi väljer alltid baserat på tidigare erfarenheter. Ur ett rent överlevnadsperspektiv vore allt annat oerhört dumt. Det heter att lära av sina misstag. Vissa av oss är bättre på det än andra. Vissa är rent av usla på det, men vi gör det alla på ett eller annat sätt.
Som förskollärare diskuterar man ofta etiska frågor som barns val. Är man delaktig i en demokratisk process om man får välja mellan äpple eller päron på fruktstunden? Vi ler och säger att nej, vi har väl kommit lite längre i tanken än så, men hur långt har vi kommit? Det finns, om man tänker närmare på det, fortfarande inte ett fritt val. Bara det faktum att barnet måste vara på förskolan är en begränsning. Vem jag är som pedagog och vilka erfarenheter jag har begränsar. Det jag erbjuder baseras på de val jag har gjort i livet. Jag kan påstå att jag är öppen för barnens egna val, men måste samtidigt vara medveten om att även deras val baseras på deras erfarenhetsvärld. Det man inte känner till kan man inte heller välja på. Om man frågar ett barn hur de vill att något ska se ut kommer barnets svar att baseras på de färger och former de kommit i kontakt med, precis som våra val baseras på allt vi har mött i livet.
Tycker du det känns rörigt? Tja, det är ju ett fritt val att läsa eller inte. Eller föresten, det är det ju inte, för har du kommit så här långt så har jag redan påverkat ditt fria val.
Ansvar
Vi pratar just nu mycket om att ta ansvar hemma. Att själv ta ansvar för att stoppa ner en frukt, komma ihåg gympakläder och matteläxan. Jag är helt för att alla måste lära sig att ta ansvar för sina handlingar och att man måste lära sig att allt man gör ger konsekvenser. Alltså måste jag, mamman som måste ha superkoll på allt, låta min unge gå till skolan utan att ha gjort matteläxan. Jag måste låta bli att påminna och låta mitt barn sitta där i skolan och förklara varför läxan inte är gjord. Eller det ska jag kanske inte? Jag kanske ska se till att hon gör den? Eller? När ska man överlåta det ansvaret? Är det jag som förälder som ska sopa framför min unge så att hon bara kan glida, eller? För det är ju förälderns ansvar att ungen gör läxan. Eller är det inte det? Kanske inte alltid, eller? Är man en dålig förälder om ens barn inte har gjort läxan?
Det är jättesvårt. Jo, jag vill egentligen att mitt barn ska lära sig att om man inte tar sitt ansvar så blir det pinsamt. Man får sitta där och skämmas med sig att man inte har gjort det man ska. Jag vill att mitt barn ska ha i ryggmärgen att man slutför sina åtaganden och gör det man har lovat och tagit på sig. Vem vill jobba med en människa som undermedvetet förväntar sig att mamma fortfarande håller koll på allt och ser till att det blir gjort om man inte orkar själv?
Så, när ska man få börja ta det ansvaret då? För egentligen är det kanske så, att enda orsaken till att jag inte låter min unge sitta där och skämmas, är att det ger en dålig bild av mig. "Den där föräldern som inte bryr sig om sitt barns skolgång".
Det har blivit problematiskt att vi måste visa fram en så perfekt bild av oss själva som föräldrar att vi inte ens kan släppa kontrollen och låta barnen få försöka, misslyckas ibland och lära efter hand. För hur ska vi då framstå? Herregud,, tänk om ungen går till skolan med strumpor med hål på, eller glömmer frukt, eller matteläxan. Vilken bild visar det av oss som föräldrar?
Jag har jättesvårt att släppa den kontrollen. Jag stryker alla kläder, ser till att läxorna är gjorda, packar gympapåsar och stoppar ner frukt. Och så pratar jag med mina barn om att ta ansvar. Det är ju inte klokt egentligen, för hur kan jag ha en barnsyn som skriker ut att barn kan och i samma andetag inte ge mina egna barn möjligheten att ens få försöka? Det är ju JAG som inte kan släppa kontrollen och JAG som hela tiden måste se till att mina barn är så perfekta. Jag måste ju för sjutton sluta med det!
Om jag har gett mina barn redskapen att själva ta ansvar för sitt lärande, vilket jag tror att jag har, då kan jag ju lugnt luta mig tillbaka och lita på att mina barn kan.
Jodå, bara lugnt luta sig tillbaka.............släppa kontrollen........Hur lätt som helst........
Ditt allra finaste
Jag slutade tidigt igår och tog en runda inom Konsum på vägen hem. I kassan hamnade jag bakom en kvinna. Hennes mobiltelefon ringde och hon tittade på numret, stelnade till och svarade. Hela hennes kroppspråk talade om vad det var för samtal. Jag vet, för jag har både fått dem och ringt dem. Det var från förskolan.
Några korta frågor, ett djupt andetag och ett jag kommer. Hon bara satte korgen på golvet där i kön och gick. En man framför makade den lite lätt åt sidan och kommenterade. Det är inte lätt när ungarna skadar sig.
Jag har fått samtalen och jag har ringt dem. Jag har ställt och svarat på frågorna och jag har haft känslan. Känslan när det finaste och mest dyrbara man har inte mår bra, har skadat sig eller är ledsen. Den där känslan av att tiden är oändlig. Aldrig är fem minuters försening på ett tåg så förödande och aldrig blir allt annat oviktigt på en sekund som när ens barn har skadat sig.
Jag fick en gång vänta en timme innan nästa tåg skulle gå efter att ha fått veta att min son skadat sig och det ville inte sluta blöda. Känslan av vanmakt och frustration går inte att beskriva.
Jag vet hur det känns därför att jag har varit där och jag vill bara berätta en sak.
Varje dag lämnar du ditt allra vackraste och dyrbaraste i mitt ansvar. Jag vet vilken ära det är att få det ansvaret. Varje dag fyller ditt barn mina dagar med glädje och förundran. Varje dag tillbringar jag många timmar med ditt allra finaste. Jag finns där när ditt barn lär och utvecklas och ditt barn ger så oändligt mycket till mig. Ditt barn som jag får äran att tillbringa all den där tiden med är inte bara ett barn eller något jag jobbar med. Det är en person jag bryr mig oändligt mycket om och försöker ge det allra bästa varje dag. Det är en liten fantastisk person.
Jag glädjs åt framsteg och oroar mig när något är fel. Jag tröstar, lyfter, peppar, bråkar med och utmanar ditt barn. Framförallt finns jag där. Varje dag. När ditt barn är ledset håller jag om tills det känns bra igen. Ända tills det känns bra igen, även om det är en lång stund, för det spelar ingen roll. Jag torkar tårarna, håller om hårt och viskar att allt kommer att bli bra. Jag blåser på det onda, sätter på ett plåster och håller en liten hand i min. Jag lugnar och berättar att mamma kommer snart. Ibland berättar jag det oändliga gånger. Jag lägger en sval hand på en varm panna, hämtar en filt och bäddar ner. Jag oroar mig, tar hand om och hjälper för den där lilla personen är viktig för mig.
Jag vill att du vet att ditt barn inte är ensamt. Jag finns där tills du kan komma. Ända tills du kan hålla ditt barn i din famn finns jag där. Jag lovar!
Ha en trevlig helg
I hemmet finns en sexåring och då uppstår frågor. Frågor om allt mellan himmel och jord. Finurliga, spännande frågor. Frågor jag inte har svaren på och frågor som får mig att fundera.
Den senaste sådana frågan kom idag när jag pratade med en kompis i telefon. Jag avslutade och lade på och Anton som suttit bredvid ivrigt väntande på att få spela Angry Birds på telefonen frågade mig
-Mamma, varför säger du vi hörs? Vad betyder det? Du hörs ju hela tiden?
En bra fråga som både fick mig att skratta och reflektera över saker vi säger.
'"Vi hörs", "trevlig helg", "Ha det gott". Sociala små fraser utan egentlig mening. Varför säger man dem? Av artighet? För att man ska? För att det förväntas?
Det finns andra sådana obegripliga saker man säger. När vi ska säga hejdå till någon så säger vi saker som, "vi måste ses oftare" eller " vi borde ta en kopp kaffe snart". Sociala fraser utan egentlig mening. Eller, det är ju inte riktigt sant heller, för det är väl ett sätt att säga "jag tycker om dig så jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ta en kopp kaffe med dig, men jag vet inte om det finns tid eller om du skulle tycka att jag var för påflugen så vi bokar ingen tid- sätt att säga hejdå. Lite som att man inte vill kapa alla banden, men man vill heller inte lova något. Man håller dörren på glänt.
Jag har lite svårt för dessa artigheter. Mest för att jag aldrig vet om det är ärligt menat eller artigt och för att jag allra oftast faktiskt är ärlig och då blir det ju jättepinsamt om det bara var artighet och....ja, hjärnspöken.........
Andra sociala konstigheter är när man inte kan umgås enkelt. I mitt hem, när jag var liten, kom andra mammor på kaffe. Man tog med nå't man hade hemma att fika på. Eller så sågs man under trädet i trädgården om vädret var fint. Då kom alla ut som hade lust. Den enkelheten skulle jag önska mig mer av. Ska man bjuda hem någon så ska det helst vara trerätters middag eller bokat flera veckor i förväg. Var blev ett hastigt påkommet glas vin på altanen en fredag av?
Ungarna är ju bra på det där. De bara landar hos någon, umgås en stund och går hem igen. Inga artighetsfraser, inga konstigheter.
Så nästa gång jag säger att vi borde ta en kaffe, så lovar jag att jag menar det.
Bara vara vanlig
Det är oftast när jag pratar med mina barn som jag börjar fundera över olika saker. Igår till exempel satt jag och Hanna vid köksbordet och pratade om något, jag minns inte exakt vad, men något hon sade fick mig att skratta och då sade jag att hon var väldigt speciell.
-Men jag vill inte vara speciell mamma, svarade hon. Jag vill bara vara vanlig.
Jag har grunnat på det där. Vanlig, vad är egentligen vanlig? Hur är man när man är vanlig och är det bra?
Egentligen tror jag att mina tankar bottnar i sättet vi ser på barn och på en liten diskussion jag hade för ett tag sedan som jag inte blev riktigt klar med för mig själv.
Det handlar om ifall det finns saker man kan förvänta sig av ett barn. Vad ska ett barn kunna och vad händer om det barnet inte kan det? Vad händer om ett barn inte kan klippa en cirkel på 4-årskontrollen? Vad händer om ett barn inte förstår lekreglerna? Vad händer om ett barn inte lär sig gå, cykla, läsa....... Vad händer? Är det barnet dåligt då? Borde barnet kunna? Har vi misslyckats med barnet som bara inte lär sig cykla? Ska vi kasta bort det misslyckade barnet och satsa på ett vinnande kort istället?
Det handlar om ifall det finns saker man kan förvänta sig av ett barn. Vad ska ett barn kunna och vad händer om det barnet inte kan det? Vad händer om ett barn inte kan klippa en cirkel på 4-årskontrollen? Vad händer om ett barn inte förstår lekreglerna? Vad händer om ett barn inte lär sig gå, cykla, läsa....... Vad händer? Är det barnet dåligt då? Borde barnet kunna? Har vi misslyckats med barnet som bara inte lär sig cykla? Ska vi kasta bort det misslyckade barnet och satsa på ett vinnande kort istället?
Frågorna är absurda. I min verklighet är alla människor unika. Alla har sina olika förutsättnigar och alla duger i sig själva. Den du i grunden är, är den jag vill lära känna. Den du i grunden är, duger bra för mig.
Det spelar ingen roll vad du kan eller inte. Det spelar ingen roll, så länge du har möjligheterna att utvecklas och lära på ditt sätt och i din takt så att du kan nå din egen högsta förmåga.
För mig är frågorna absurda. Säkert för dig också när du läser dem så här, men ändå används fortfarande olika formulär för att mäta barns förmågor vid en viss ålder. Ändå trycks alla in i samma form och förväntas kunna samma saker. Ändå ingjuter vi i våra barn känslan att man måste vara och kunna som alla andra. Man ska vara vanlig. Och så ska man gärna vara unik också samtidigt. Lite bättre än andra för att vara på den säkra sidan.
Hur blev det så? Varför jämför vi små människor, passar in dem i fack och oroas över dem som inte passar in? Det är fack som vi har skapat, som sedan används för att bedöma, reglera och sätta begränsningar utifrån. Låt mig ta ett exempel. På stenåldern fanns inte barn med dyslexi eller hur? Det problemet har vi skapat, så finns egentligen alla diagnoser vi ger barn? Eller handlar det om barn som inte passar in i våra fack. Som utmanar normen vi har skapat? HAR man ADHD, eller blir man tilldelad det?
Är det egentligen så förbannat viktigt att vara vanlig, eller kan man kanske få duga bra ändå?
Jag vet vad jag tycker. Jag gillar dig bäst när du har skalat av alla lager av saker folk har prackat på dig under ditt liv. Jag gillar dig bäst när du är du. Unik.
