Intressanta människor
Alltså, människor intresserar mig. Jag är hopplöst kär i att dricka kaffe/vin/whatever och bara prata bort timme efter timme. Bara höra människors historia, viktiga och oviktiga tankar och vardagsfunderingar.
Sedan finns det också människor jag träffar på som är extra intressanta. Människor jag absolut skulle vilja dela en flaska vin med, men som av olika anledningar inte är så lämpliga. Min tandläkare, en lärare på skolan, damen på biblioteket. Alltså människor man träffar, pratar ytligt med, inser att man förmodligen hade gillat att lära känna närmare, men så är det opassande.
Är det inte irriterande?
Hade man träffat dessa människor under andra omständigheter hade man kunnat ha hur trevligt som helst med dem, men nu går det inte.
Jag läste om en kvinna som gifte sig med sin gynekolog. Det är inte OK......tycker jag.....hihi, men ganska roligt samtidigt....
Det sociala spelet är komplicerat emellanåt.
Är det bara jag som blir intresserad av människor jag träffar på så? Herregud är jag knäpp eller?
Jag ska kanske smyga in en lapp med en inbjudan till en kopp kaffe nästa gång jag lämnar igen en bok på biblioteket!
Sedan finns det också människor jag träffar på som är extra intressanta. Människor jag absolut skulle vilja dela en flaska vin med, men som av olika anledningar inte är så lämpliga. Min tandläkare, en lärare på skolan, damen på biblioteket. Alltså människor man träffar, pratar ytligt med, inser att man förmodligen hade gillat att lära känna närmare, men så är det opassande.
Är det inte irriterande?
Hade man träffat dessa människor under andra omständigheter hade man kunnat ha hur trevligt som helst med dem, men nu går det inte.
Jag läste om en kvinna som gifte sig med sin gynekolog. Det är inte OK......tycker jag.....hihi, men ganska roligt samtidigt....
Det sociala spelet är komplicerat emellanåt.
Är det bara jag som blir intresserad av människor jag träffar på så? Herregud är jag knäpp eller?
Jag ska kanske smyga in en lapp med en inbjudan till en kopp kaffe nästa gång jag lämnar igen en bok på biblioteket!
Skammen
Idag hände något som startade en väldig massa känslor av många olika slag.
Hanna hade varit på biblioteket och där hade man på något sätt delat ut ballonger. Dessa ballonger tog slut och Hanna blev utan.
Och när detta gick upp för mig kunde jag känna skammen. Jag har själv varit den som stod längst bak, inte tog för mig, inte syntes. Den som alltid blev utan. Blev utan ballonger, fika, papper man skulle ta med sig hem. Det var skam. inget annat. Det är en skam att inte få. Att inte synas, att inte räknas.
Tårar som bränner men inte får synas. Aldrig låta någon annan få se hur det gör ont, hur man går sönder lite, lite grann i taget. Det är skamligt.
Jag tycker fortfarande att det är skamligt, men det inte är jag som bär skammen. Det är alla som inte förmådde ta bort min skuld. Som inte såg.
Jag vet hur ont det gör i henne. Hur hon lägger det till listan av saker hon inte riktigt redde ut. Hur den listan blir längre och allt tyngre att bära.
Men det hände något.
En av förskollärarna tog upp det som hänt. Hon lät inte Hanna värja sig och gömma undan. Hon var rak och ärlig och satte händelsen i ett vettigt perspektiv.
Hanna fick en annan ballong men det var liksom inte det som var det viktiga.
Det viktiga var att hon flyttade hela händelsen från den ryggsäck som heter "Det är något fel på mig" till den papperskorg som heter "Det är sådant som händer, men det var iallafall inte mitt fel" där den faktiskt hör hemma.
Någon såg min unge.
Jag är tacksam för det på så många plan.
Hanna hade varit på biblioteket och där hade man på något sätt delat ut ballonger. Dessa ballonger tog slut och Hanna blev utan.
Och när detta gick upp för mig kunde jag känna skammen. Jag har själv varit den som stod längst bak, inte tog för mig, inte syntes. Den som alltid blev utan. Blev utan ballonger, fika, papper man skulle ta med sig hem. Det var skam. inget annat. Det är en skam att inte få. Att inte synas, att inte räknas.
Tårar som bränner men inte får synas. Aldrig låta någon annan få se hur det gör ont, hur man går sönder lite, lite grann i taget. Det är skamligt.
Jag tycker fortfarande att det är skamligt, men det inte är jag som bär skammen. Det är alla som inte förmådde ta bort min skuld. Som inte såg.
Jag vet hur ont det gör i henne. Hur hon lägger det till listan av saker hon inte riktigt redde ut. Hur den listan blir längre och allt tyngre att bära.
Men det hände något.
En av förskollärarna tog upp det som hänt. Hon lät inte Hanna värja sig och gömma undan. Hon var rak och ärlig och satte händelsen i ett vettigt perspektiv.
Hanna fick en annan ballong men det var liksom inte det som var det viktiga.
Det viktiga var att hon flyttade hela händelsen från den ryggsäck som heter "Det är något fel på mig" till den papperskorg som heter "Det är sådant som händer, men det var iallafall inte mitt fel" där den faktiskt hör hemma.
Någon såg min unge.
Jag är tacksam för det på så många plan.
