Nej
Vi läser tidningen tillsammans jag och Hanna. Det leder ofta till intressanta diskussioner kring både det ena och det andra. Det blir också ett sätt för mig att kunna förklara och sålla i flödet av allt hon läser och hör. Idag handlade det om en rektor som frågade en liten sjuårig tjej som hade blivit utsatt för övergrepp om hon hade haft smink.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19777353.ab
Mycket tankar och funderingar avhandlade vi kring detta.
Jag sade att det finns bara en sak som är viktig här och det är att din kropp tillhör bara dig. Ingen, oavsett vilken klädsel, ditt uppförande eller situationen har rätt att kränka din kropp. Ett nej är alltid, alltid ett nej. Ett nej är okränkbart och omedelbart. Att förstå innebörden av ett nej är något av det viktigaste vi har att lära.
Men, frågade min kloka dotter, hur kunde en vuxen fråga ett litet barn som har råkat ut för något hemskt något så dumt?
Ja, du, svarade jag. Jag vet inte riktigt. Det finns människor som på allvar tycker att om man klär sig på ett speciellt sätt, har smink, eller är på ett visst sätt, så har andra mer rätt att göra sådana dumma saker med en.
Det var tyst en ganska lång stund. Sedan kom det, för allra första gången i hennes liv, och med djup känsla.
-Vilket riktigt rövhål!
Jag kan bara hålla med från djupet av mitt hjärta.
Vackert
Idag på väg hem passerade jag ett träd. Solen bröt fram och av någon anledning började alla gula löv, inte de andra, glöda i ljuset och det var så oerhört vackert att jag nästan tappade andan. Jag samlar på vackra saker. Skönheten i en droppe vatten eller just den distinkta blåa färgen som en blåklint har fyller något behov hos mig. Jag älskar att titta på vackra saker. En detalj i en målning, min dotter när hon djupt koncentrerad tränar balett framför en spegel, den sensuella skönheten i nacklinjen på en kvinna böjd över sitt arbete, blicken i ett par ögon med samma fantastiska gröna färg som en skogstjärn en solig höstdag.
Jag önskar att jag oftare tillfredsställde mitt skönhetsbehov. Jag vill gå på konstmuseer, lyssna på konserter, titta på balett och måla tavlor. Jag har biovänner, fikavänner och åka på utflykt med ungarna-vänner men jag saknar faktiskt någon som också kan fångas fullständigt av en speciell ton i ett klassiskt musikstycke eller kan sitta en lång, lång stund och bara sjunka in i en vacker målning. Någon som precis förstår vad jag menar när jag säger att ett konstverk är platt eftersom det saknas något litet som retar ögat.
Lagom
Ibland önskar jag att jag var sådär lagom. Rätt ofta faktiskt.
Ni vet, sådär lagom social, lagom snygg, lagom behaglig. Den som alla upplever som trevlig, som aldrig sticker ut, aldrig är för mycket, aldrig utmanar eller provocerar utan upplevs som helt enkelt rar och lagom.
Den typen av person som man kan ha helt gratis i sin vänkrets eftersom det inte kostar något. Ingen tid, ingen eftertanke, inga utamande relationsproblem och inga starka känslor. En ganska blank person som inte skapar oro i sinnet.
Vi känner alla någon som är så. Omtyckt av alla. Gör precis så mycket hon ska på jobbet och har alltid välstädat hemma. Lagom.
Jag önskar jag var lite mer så, men jag är liksom inte lagom någonstans.
Jag fräser ifrån när det händer saker jag inte gillar, jag säger vad jag tycker och står för det, jag kan bli ganska stickig och taggig emellanåt och jag har en osannolik förmåga att provocera andra på de mest oväntade sätt, fast jag sällan menar att göra det.....förutom när jag känner mig elak och det gör jag ibland. Känner mig elak alltså. Det får man inte heller. Då är man inte rar och då kanske folk inte tycker om en.
Jag vet att det är en styrka att inte vara en lagom person, men man får ta rätt mycket skit. Ibland är det värt det, ibland, ofta, inte.
Vad berättas om mig…..
Jag avskyr den krypande känslan av att någon pratar om mig. Det där obehaget av att mina göranden avhandlas av andra och jag har ingen kontroll över det. Jag får en klump i magen när jag kommer in i ett rum och samtalet avstannar och tycker det känns jobbigt att gå förbi grupper av människor. Det är gamla, gamla sår som aldrig fått läka ut och det vet jag om, men känslan att inte vara välkommen eller önskad i vissa situationer är svår att bara skaka av sig. Det spelar egentligen inte någon roll vad som sägs om mig, det är själva känslan av makt det ger andra att göra en bedömning, att ha åsikter om och att styra hur jag ska betraktas. När jag var liten löste jag det hela genom att bli osynlig. För om man inte syns så är risken liten att man ska göra saker som irriterar andra. Det hjälpte inte mycket. Det finns alltid saker man kan irritera sig på om man verkligen vill. Jag minns tårar av skam över att inte självklart få vara med i gruppen som stod och skrattade. Jag minns känslan av tomhet när jag råkade höra vad två lärare sade om mig i ett klassrum den där dagen jag hade glömt min gympapåse. Vad gör man med sådana minnen? Gömmer undan och tränger bort. Tills det helt oförberett dyker upp en situation där det slår till med full kraft och man är sju år, naken och oskyddad igen.
Idag är jag inte osynlig längre. Jag vågar både säga vad jag tycker och utmana, men det tar inte bort känslan och det får mig att tänka mycket på en aspekt av mitt jobb.
Varje dag dokumenterar jag vår verksamhet. Baserat på den dokumentationen gör jag ett val hur jag ska arbeta vidare och det är för mig något som ofta väcker känslor. Vad har jag för rätt att bedöma? Hur ska jag vara säker på att min bedömnig av en situation är den som bäst tillgodoser barnens förutsättningar för lärande? Allt jag gör och väljer kommer alltid att vara färgat av mig. Det jag väljer, färgat av mina erfarenheter, är det som till stor del avgör vad dessa små människor får med sig. Visst har jag en läroplan att förhålla mig till och visst är det fler än jag som påverkar just det barnet, men jag har en makt över en annans liv som jag måste förvalta med djup respekt. När jag betraktar måste jag ha en stor medvetenhet om att det jag ser är färgat av mina erfarenheter. Det mina ögon ser är min sanning. Det finns också andra sanningar som varken är mer eller mindre rätta än min. När jag skriver ner vad jag ser i en situation är det min sanning. Den sanning som jag sedan låter avgöra hur jag ska gå vidare. Hur någon annan betraktar ett barn kan vara baserat på fem ord, skrivna i en viss ordning av mig. Byter jag ut ett ord blir bilden helt annorlunda. Det är makt, och med makt kommer ansvar. För mig är dokumentationen av min verksamhet ett nödvändigt verktyg, men ett verktyg som ständigt måste diskuteras, värderas och omvärderas. Det handlar om att dokumentera skeenden, inte barn. Det handlar om objetivitet och det handlar om medvetenhet. Bara det faktum att vi använder oss av dokumentation och ger den vikt måste värderas, för vad säger vi till barnen egentligen?
" Vi tittar på det ni gör från ett utifrånperspektiv och så gör vi en bedömning av er. Hur ni är, vad ni behöver. Hur vi ska förhålla oss till er"
Och så står jag där igen, sårbar, sju är gammal med en klump i magen och undrar om de lär sig att de bara finns och duger sedda ur en annans ögon, utifrån......
