kissekatts

Igår var jag på uppföljningssamtal hos min barnmorska. Intressant att få läsa vad man har skrivit om själva förlossningen och små saker som jag inte vetat om, men jag känner mer och mer att jag liksom är färdig med den upplevelsen nu.
Vi har landat i tanken och förståelsen att det inte fanns något alternnativ. Han måste ut och det måste gå snabbt. Det är ingenting man önskar, men så här i efterhand spelar det inte någon roll. Han mådde bra och det är det enda som betyder något.
Jag har märkt att varje gång jag tittar på de första bilderna på Anton så söker jag mig tillbaks till de allra första fyra. Bilderna som vi inte kunde ta själva. Bilderna som en ängel i sjukhuskläder tog åt oss. Jag undrar om hon förstår vilken fantastisk sak hon gjorde för oss! Hon har gett mig den bästa gåva hon kunde. Hon har gett mig chansen att se hur han såg ut precis när han kom ut. Jag fick aldrig höra hans första skrik eller ha honom på min mage och det kommer alltid att vara en sorg för mig, men hon gjorde det bästa hon kunde för oss. Hon gav mig min bebis! Hon gjorde honom mer till min!
Så tack från djupet av mitt hjärta! Jag vet inte ens ditt namn. Det är synd. Du var en ängel som kom i min väg och jag är tacksam!

Det finns en bild på Anton, alldeles nyfödd och lite kletig, men jättefin. Bläddra ner om du vill se den.