Hatar sälen!!
Dottern har en säl. En liten skitig, illaluktande sak som hon älskar till vanvett.
Den inköptes efter ett besök på Skånes Djurpark och lystrar till namnet Säl.
OK, kanske inte så innovativt va, men vad förväntar ni er av en tvååring....
Säl släpas med överallt och detta leder ju ofelbart till att säl försvinner....ofta....
Med fördel också ungefär en kvart innan sänggåendet....
Hela familjen engageras nu i detta med att hitta säl. eller nej, det är inte riktigt sant heller därför att en av orsakerna till att jag hatar säl är att Hanna helt enkelt räknar kallt med att mamma ska hitta säl. Mamma är bättre på det än pappa. Mamma hittar oftast säl. Inkörd under bobbycaren, instoppad i grytskåpet, Nedpetad bakom TV:n. Listan kan göras oändlig. Under tiden sätter sig Hanna lugnt i soffan och väntar. Påtryckningar från föräldrarna att hon kanske ska hjälpa till att leta efter säl gör inget intryck på henne. Hon sitter bra där helt enkelt.
Igår fick jag nog. Jag var trött, ryggen värkte, lillebror skrek och säl var borta. Efter en halvtimmes fruktlösa försök att återfinna säl väste jag irriterat till dottern att hon minsann fick gå och lägga sig utan säl.
Nej, svarade hon. I detta enda ord låg all den envishet en treåring kan uppbringa. Det var slutgiltigt, end of discussion. Det var Nej helt enkelt.
Så vad gör man då? Alla som har barn vet vad man gör. Man böjer ryggen och börjar gräva i leksakslådan för 57:e gången i ett fåfängt hopp att säl av någon mystisk anledning ska ha gömt sig bakom en Duplokloss de andra gångerna man letade.
Slutligen fångades mitt öga av en liten smutsig stjärtfena som stack ut ur ett fönster i dockhuset.
Lugnet lade sig över hemmet.
Säl var återfunnen.
Den inköptes efter ett besök på Skånes Djurpark och lystrar till namnet Säl.
OK, kanske inte så innovativt va, men vad förväntar ni er av en tvååring....
Säl släpas med överallt och detta leder ju ofelbart till att säl försvinner....ofta....
Med fördel också ungefär en kvart innan sänggåendet....
Hela familjen engageras nu i detta med att hitta säl. eller nej, det är inte riktigt sant heller därför att en av orsakerna till att jag hatar säl är att Hanna helt enkelt räknar kallt med att mamma ska hitta säl. Mamma är bättre på det än pappa. Mamma hittar oftast säl. Inkörd under bobbycaren, instoppad i grytskåpet, Nedpetad bakom TV:n. Listan kan göras oändlig. Under tiden sätter sig Hanna lugnt i soffan och väntar. Påtryckningar från föräldrarna att hon kanske ska hjälpa till att leta efter säl gör inget intryck på henne. Hon sitter bra där helt enkelt.
Igår fick jag nog. Jag var trött, ryggen värkte, lillebror skrek och säl var borta. Efter en halvtimmes fruktlösa försök att återfinna säl väste jag irriterat till dottern att hon minsann fick gå och lägga sig utan säl.
Nej, svarade hon. I detta enda ord låg all den envishet en treåring kan uppbringa. Det var slutgiltigt, end of discussion. Det var Nej helt enkelt.
Så vad gör man då? Alla som har barn vet vad man gör. Man böjer ryggen och börjar gräva i leksakslådan för 57:e gången i ett fåfängt hopp att säl av någon mystisk anledning ska ha gömt sig bakom en Duplokloss de andra gångerna man letade.
Slutligen fångades mitt öga av en liten smutsig stjärtfena som stack ut ur ett fönster i dockhuset.
Lugnet lade sig över hemmet.
Säl var återfunnen.
Kommentarer
Postat av: Faster Helen
Jag kommer ihåg det där för ett antal år sen...
Vilken tur att du hittar Säl hela tiden, Maria..
Tur för vem? Ja för dig och Jörgen alltså..
Postat av: Sarasnaran
Ååååh... Säl. MJäff.
Postat av: Anonym
Thea har oxå en säl, fast en lurvig en... som har samma inovativa namn, och som har samma fantastiska förmåga att försvinna spårlöst precis vid läggdax!
Trackback
