Hur tänkte jag egentligen?
Maken har byggt ett förråd till sin motorcykel. Jodå, det blev faktiskt helt OK alltså.
Mest förvånad över detta faktum verkar han själv.
Hur som helst så har ju detta projekt slukat den mesta av makens lediga tid de senaste veckorna.
Nu är det klart och i helgen skulle vi måla.
Medan vi satt och åt middag i fredags kväll hör jag mig själv säga till Hanna att hon ju kan få hjälpa till att måla.
Nu stannar vi upp ett slag och funderar på detta:
Ett: Vem med alla själsliga förmågor i behåll föreslår för en treåring att hon ska få måla med oljefärg?
Två: När orden väl var sagda, och jag ska villigt erkänna att jag kunde ha bitit av mig tungan i samma sekund
som de slank ut, hur tar man tillbaka från en treåring utsikten att få måla med oljefärg?
Tre: Hur minimerar man skadan så mycket som möjligt?
OK. Nästa dag var det dags. Dottern var kvittrande glad och tjatade oupphörligt om att jag skulle ge henne en pensel. Jag hade i ett försök att skadereglera letat upp ett par gamla byxor och en alldeles för liten jacka som fick ungen att likna ett polskt barnhemsbarn. Mycket klädsamt!
Hon fick sin pensel och satte igång. Jag målade också och betraktade eländet som var i tilltagande. För det är ju så här med oljefärg att den rinner. Ner över penselskaftet, ner på lilla handen, ner för armen. Det kröp i kroppen på mig när jag ville slita penseln ur handen på henne och SANERA! Men hon hade ju kul. Oj, där åkte lilla handen upp i håret ja........Jaha, där tappade hon penseln i gruset. Den kan man plocka upp med lilla kletiga handen. Fastnar mycket grus....
Plötsligt tröttnar hon. Slänger penseln burken och rusar iväg till vaddå tror ni? Jodå, sandlådan. Här fick jag nog, hivade tag i en hyggligt ren del av ungen och tog in henne i tvättstugan för att sanera henne.
Jag satte ner henne på golvet och vände mig om för att plocka fram lacknafta. Då piper ungen in i vardagsrummet. Med fasa ser jag spåren på golvet. HON HAR FÄRG UNDER SKON!
Med ett avgrundsvrål kastar jag mig efter henne och gör någon slags glidtackling där jag får ner henne på golvet och sliter av ena skon i fallet. Ungen fnissar hysteriskt och tycker det är jättekul.
Här säger jag möjligen några ord jag väljer att utelämna.
En halvtimme och en halv flaska lacknafta senare har jag äntligen avslutat äventyret Hanna hjälper till att måla. Men kul hade hon!
Nästa gång målar vi själva!
Mest förvånad över detta faktum verkar han själv.
Hur som helst så har ju detta projekt slukat den mesta av makens lediga tid de senaste veckorna.
Nu är det klart och i helgen skulle vi måla.
Medan vi satt och åt middag i fredags kväll hör jag mig själv säga till Hanna att hon ju kan få hjälpa till att måla.
Nu stannar vi upp ett slag och funderar på detta:
Ett: Vem med alla själsliga förmågor i behåll föreslår för en treåring att hon ska få måla med oljefärg?
Två: När orden väl var sagda, och jag ska villigt erkänna att jag kunde ha bitit av mig tungan i samma sekund
som de slank ut, hur tar man tillbaka från en treåring utsikten att få måla med oljefärg?
Tre: Hur minimerar man skadan så mycket som möjligt?
OK. Nästa dag var det dags. Dottern var kvittrande glad och tjatade oupphörligt om att jag skulle ge henne en pensel. Jag hade i ett försök att skadereglera letat upp ett par gamla byxor och en alldeles för liten jacka som fick ungen att likna ett polskt barnhemsbarn. Mycket klädsamt!
Hon fick sin pensel och satte igång. Jag målade också och betraktade eländet som var i tilltagande. För det är ju så här med oljefärg att den rinner. Ner över penselskaftet, ner på lilla handen, ner för armen. Det kröp i kroppen på mig när jag ville slita penseln ur handen på henne och SANERA! Men hon hade ju kul. Oj, där åkte lilla handen upp i håret ja........Jaha, där tappade hon penseln i gruset. Den kan man plocka upp med lilla kletiga handen. Fastnar mycket grus....
Plötsligt tröttnar hon. Slänger penseln burken och rusar iväg till vaddå tror ni? Jodå, sandlådan. Här fick jag nog, hivade tag i en hyggligt ren del av ungen och tog in henne i tvättstugan för att sanera henne.
Jag satte ner henne på golvet och vände mig om för att plocka fram lacknafta. Då piper ungen in i vardagsrummet. Med fasa ser jag spåren på golvet. HON HAR FÄRG UNDER SKON!
Med ett avgrundsvrål kastar jag mig efter henne och gör någon slags glidtackling där jag får ner henne på golvet och sliter av ena skon i fallet. Ungen fnissar hysteriskt och tycker det är jättekul.
Här säger jag möjligen några ord jag väljer att utelämna.
En halvtimme och en halv flaska lacknafta senare har jag äntligen avslutat äventyret Hanna hjälper till att måla. Men kul hade hon!
Nästa gång målar vi själva!
Kommentarer
Postat av: Moster Liz
Att leva med en treåring sätter som sagt "sina spår"!!..men vaddå...det finns ju de som bara framställer och säljer lacknafta dagarna i ända!!
Postat av: Sarasnaran
Amen to lacknafta!!
Postat av: Faster Helen
Ha ha ha....
Jag bara älskar dessa små roliga berättelser om er vardag, de förgyller min dag vill jag lova!!
Den här tiden du berättar om har jag tyvärr glömt..eller förträngt :)
Trackback
