På en enda sekund
Min lilla tös skulle kunnat drunkna igår. Det låter helt vansinnigt och jag känner hur mitt hjärta hoppar över ett slag varje gång jag påminns.
Vi var på badhuset och badade i träningsbassängen. Jag var i vattnet och hade båda två i famnen och allt var helt lugnt. Så skulle vi gå upp och jag tar Anton i handen och börjar gå upp för trappan. Hanna följer med. Jag går upp för trappan och lyfter upp Anton i famnen och tappar koncentrationen för ett ögonblick. På detta ögonblick har Hanna vänt om, slängt sig ut för att hämta en badleksak, tappat taget om ledstången och sjunkit som en sten.
När jag vänder mig om ser jag hennes skräckslagna lilla ansikte under vattnet. Munnen är öppen, ögonen uppspärrade och hon skulle verkligen kunna drunkna. Det är bara några sekunder, och egentligen inte någon större fara, men det är fasansfullt att se skräcken som inte ska finnas i ett barns ögon. Aldrig ska finnas!
Jag rusar ner i vattnet men på vägen ser jag hennes lilla hand som är på väg mot ledstången. Hon är kanske tre centimeter ifrån och utan att förstå riktigt varför låter jag henne klara av det själv. Jag ger henne en extra sekund och hon hittar ledstångens trygghet och får huvudet över ytan. Jag tar henne i famnen och håller henne hårt, hårt. Hon gråter, jag gråter och så tystnar hon och säger
-Mamma, jag kunde själv. Jag klarade det själv! Jag kramar henne och svarar, ja, min vän, du kunde själv!
Och då förstår jag varför jag gav henne chansen. Därför att om det någonsin skulle hända igen och jag inte är där, då minns hennes kropp att hon en gång klarade det själv och börjar kämpa!
Vi var på badhuset och badade i träningsbassängen. Jag var i vattnet och hade båda två i famnen och allt var helt lugnt. Så skulle vi gå upp och jag tar Anton i handen och börjar gå upp för trappan. Hanna följer med. Jag går upp för trappan och lyfter upp Anton i famnen och tappar koncentrationen för ett ögonblick. På detta ögonblick har Hanna vänt om, slängt sig ut för att hämta en badleksak, tappat taget om ledstången och sjunkit som en sten.
När jag vänder mig om ser jag hennes skräckslagna lilla ansikte under vattnet. Munnen är öppen, ögonen uppspärrade och hon skulle verkligen kunna drunkna. Det är bara några sekunder, och egentligen inte någon större fara, men det är fasansfullt att se skräcken som inte ska finnas i ett barns ögon. Aldrig ska finnas!
Jag rusar ner i vattnet men på vägen ser jag hennes lilla hand som är på väg mot ledstången. Hon är kanske tre centimeter ifrån och utan att förstå riktigt varför låter jag henne klara av det själv. Jag ger henne en extra sekund och hon hittar ledstångens trygghet och får huvudet över ytan. Jag tar henne i famnen och håller henne hårt, hårt. Hon gråter, jag gråter och så tystnar hon och säger
-Mamma, jag kunde själv. Jag klarade det själv! Jag kramar henne och svarar, ja, min vän, du kunde själv!
Och då förstår jag varför jag gav henne chansen. Därför att om det någonsin skulle hända igen och jag inte är där, då minns hennes kropp att hon en gång klarade det själv och börjar kämpa!
Kommentarer
Postat av: Sarasnaran
Jag har gåshud över precis heeela kroppen.
Trackback
