Skammen
Hanna hade varit på biblioteket och där hade man på något sätt delat ut ballonger. Dessa ballonger tog slut och Hanna blev utan.
Och när detta gick upp för mig kunde jag känna skammen. Jag har själv varit den som stod längst bak, inte tog för mig, inte syntes. Den som alltid blev utan. Blev utan ballonger, fika, papper man skulle ta med sig hem. Det var skam. inget annat. Det är en skam att inte få. Att inte synas, att inte räknas.
Tårar som bränner men inte får synas. Aldrig låta någon annan få se hur det gör ont, hur man går sönder lite, lite grann i taget. Det är skamligt.
Jag tycker fortfarande att det är skamligt, men det inte är jag som bär skammen. Det är alla som inte förmådde ta bort min skuld. Som inte såg.
Jag vet hur ont det gör i henne. Hur hon lägger det till listan av saker hon inte riktigt redde ut. Hur den listan blir längre och allt tyngre att bära.
Men det hände något.
En av förskollärarna tog upp det som hänt. Hon lät inte Hanna värja sig och gömma undan. Hon var rak och ärlig och satte händelsen i ett vettigt perspektiv.
Hanna fick en annan ballong men det var liksom inte det som var det viktiga.
Det viktiga var att hon flyttade hela händelsen från den ryggsäck som heter "Det är något fel på mig" till den papperskorg som heter "Det är sådant som händer, men det var iallafall inte mitt fel" där den faktiskt hör hemma.
Någon såg min unge.
Jag är tacksam för det på så många plan.
Å vad jag känner med dig. Och förstår precis, för jag var likadan som barn, just med att inte våga ta plats. Och man viskade tyst "Men det gör inget", fast egentligen så gjorde det så ont, och på kvällen ännu lite mer...
Så skönt med bra folk på rätt plats, som den förskolläraren, som gjorde precis så som man ska (men inte alla gör). Bort från ryggsäcken!
Det fina är att man kan rensa i ryggsäcken hela livet! Inte riktigt, men det mesta går att rensa bort, eller åtminstone göra sig av med de jobbigaste känslorna kring det.
Jag rensar fortfarande. Vissa saker som hände när jag var barn och känslan jag hade då att jag var annorlunda på ett negativt sätt, har i dag vänts till att jag kan se tillbaka och tycka att jag var en häftig unge.Jag blev inte bjuden på de roligaste kalasen och de tuffaste festerna, men jag klarade mig, visade det ju sig, rätt bra utan de sammankomsterna.
Kram!
