Att lägga bort fördomar

-Jag tycker alla sverigedemokrater är idioter!
Ett utalande som inte är förvånande i dessa tider. Jag skulle kunnat säga det själv, men nu var det min sexårige son som uttalade orden över en leverpastejsmörgås och ett glas apelsinjuice i morse.
Genast blev det mer problematiskt, av många anledningar. Dels gick det upp för mig att vi diskuterar vuxet här hemma och han hör och påverkas och dels så insåg jag att jag måste ge honom verktyg att kunna sortera. Annars ger jag honom grogrunden för fördomar.
 Vi började prata om att man kan tycka att de saker som sverigedemokraterna står för är idiotiska och fel, men att man inte kan säga så om människor. Att alla har rätt till sin åsikt, hur fel vi än tycker att den är och att om vi ska kunna göra något åt åsikter vi tycker är hemska så måste vi hålla oss till fakta istället för att anklaga människor. Svåra saker att greppa för en sexåring, men viktiga. Han nickade och förstod faktiskt.
-Jag kan inte säga att någon är dum för att dom tycker om raketer, men jag kan tycka att raketer är dumma mot djur konstaterade han och jag kände mig stolt.
Hela diskussionen fick mig att fundera på det där med fördomar. Vi bär alla på dem i olika grad. Själv har jag svårt att acceptera lite korkade människor. Jag får jobba med det eftersom det gärna får mig att bli överlägsen och dryg. Och vem är föresten jag att bestämma vem som är lite korkad? Men du ser, det är inte så enkelt.
Fördomar bär vi med oss från barndom och uppväxt. Från de gånger när någon inte förklarade skillnaden mellan att tycka att sverigedemokrater är idioter och att deras åsikter är det.
Jag tycker att jag är ganska fördomsfri och ändå går jag runt och tycker en massa om en massa saker. Vissa av dem är jag inte ens medveten om. Borde jag jobba med mina fördomar? Förmodligen.Det borde nog alla, för det är lite lurigt. Det finns  nämligen grader av fördomar. Du kan till exempel tycka att det är OK att kommunen tar emot invandrare, så länge de inte flyttar in granne med dig. Du kan tycka att alla får älska precis vem de vill, ända till det är din son som kommer hem med en pojkvän och du kan tycka att den nära vännen är världens bästa tills du får veta att hon i sin ungdom suttit i fängelse för bedrägeri.
Så vad är det egentligen som förändras när man får veta?
Det är ju ingenting förutom rädsla och det faktum att det inte blev precis som du hade tänkt dig. Det låter hur enkelt som helst, men det är så svårt. Alla har en gräns när det börjar bli jobbigt. Låt oss ta ett hypotetiskt(?) exempel. Jag har nog de allra flesta med mig när jag säger att alla har rätt att älska vem de vill så länge den kärleken är ömsesidig och jämlik. När jag säger att jag i min närmaste krets har människor som lever med någon av samma kön så är det inte så konstigt. Men om jag skulle säga att jag själv alltid har blivit förälskad i person och inte kön så blir det lite värre va? Och om jag skulle säga att jag lika väl skulle kunna vara gift med en kvinna som en man så blir det helkonstigt. För det blir inte som du hade trott.
Är det så då? Tja, spelar det någon roll? Egentligen? För du känner ju mig....eller?
Fördomar är svårt. Jag tror man måste utmana sina egna. Prova att tänka en sväng till. Ifrågasätta var det man tycker kommer ifrån och våga lägga invanda tankar åt sidan. Hur enkelt som helst. Eller?
Funderar du fortfarande på om jag lika gärna skulle kunna ha en fru?
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym


Måste få inflika att det även är bra att försöka se saken från "den andres sida."
Det brukar jag tänka på att göra när det finns meningsskiljaktigheter. Ibland blir det lättare att förstå varför någon reagerar/ tycker/ säger/ beter sig som den gör.

Fru eller inte. Du är du.

2014-12-23 @ 07:19:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0