Bara lite blyg
Ibland händer det något som triggar ett minne man nästan glömt bort. Idag satt vi i soffan och tittade på TV och så var det en barnfilm som handlade om en flicka som hade låtsasvänner. Hon satt vid en julgran med sina dockor och gosedjur och var lite ledsen och plötsligt kom jag ihåg något som hände när jag kanske var åtta år.
Jag har nog alltid varit blyg. Eller försiktig i min kontakt med andra kanske man kan säga. Hur som helst så har jag alltid beskrivits som lite blyg. Det blir en identitet det också, även om den med stor möda jobbas bort i vuxen ålder. Jag tror vi säger det ofta om försiktiga barn, utan att lägga så stor vikt vid det. "hon är bara lite blyg".
Jag hade en mamma som var hemma, så jag var inte på förskola och mina syskon var redan nästan vuxna när jag föddes, så jag hade inte heller någon att träna sociala färdigheter på förutom vuxna. Det blir lite speciellt. Vuxna är så hänsynsfulla och man missar ren övning i att ta plats, överleva, ta för sig och stå upp för sig själv. Man blir försiktig helt enkelt.
När jag började skolan hade jag ingen riktig koll på hur man gör för att skaffa vänner. Jag stod och tittade och väntade. Väntade på att någon skulle komma fram, säga hej och dra med. Jag minns den längtan jag kände när jag stod där på skolgården och tittade på de andra som lekte. Det såg så roligt ut. Jag ville så innerligt gärna vara med, men det var ett stort steg. Hur ska man bara helt plötsligt våga gå fram, ta plats, kräva sin rätt om man aldrig har försökt? Hur ska man kunna lita på att man är välkommen om inte någon räcker ut handen? Så jag stod där, alltid vid samma grind och alltid med samma känsla av att gå miste om något viktigt. Jag stod där i regn och solsken och ibland fick jag vara med. Ibland kom någon ihåg att jag fanns och tog mig med. Det blev mina glada dagar.
Efter hand blev det bättre. Jag lekte, hade vänner och fick vara med, ibland, men inte alltid.
Idag kom jag ihåg något som hände några dagar innan jul. Vi hade ett klassrum på översta våningen i skolan och på rasten skulle man gå ner på skolgården. Den här dagen snöade det och jag ville inte gå ut, så jag klädde på mig långsamt för att göra rasten kort. På vägen ner passerade jag tre flickor i klassen. Populära flickor. Jag fick tränga mig förbi i trappan och råkade stöta till en av dem. Jag sade förlåt och gick vidare. Jag kunde höra hur de viskade bakom mig.
-Du, sade en av dem. Vill du komma hem till mig nån dag på jullovet?
Jag vände mig om, osäker på om hon menade mig.
-Ja, vill du det, frågade en annan?
-Ja, svarade jag och kände en stilla glädje. Det ville jag ju gärna. Jag visste att flickan som frågat hade en hund och den ville jag gärna träffa.
-Men det får du inte, sade hon. För jag vill inte leka med dig! Och så sprang de skrattande förbi mig ut på trappan och jag stod kvar och försökte förstå vad som hänt. Jag minns att jag satte mig i hallen vid en julgran. Jag vet att jag hade en röd klänning och gröna strumpbyxor. Jag fokuserade hårt på foten på mina strumpbyxor för att tränga bort tårar av skam. Det är skam att bli bortvald. Det är skam att inte vara någons självklara val. Ett par tårar jag inte lyckades stoppa färgade tyget på min klänning mörkt. Jag svalde och svalde och så reste jag mig, tog på mina kläder och gick ut till min grind. Det snöade och stora flingor föll på mina heta kinder. Som jag skämdes. För att ingen ville leka med mig, för att någon sade orden jag fasade för rakt ut till mig. Så att det blev säkert att jag inte var välkommen. Så att jag inte ens kunde låtsas att de nog visst ville vara med mig.
Tänk vad ett sådant litet minne kan sitta hårt.
Så när man säger om ett barn att hon bara är lite blyg, då ska man komma ihåg att bara lite blyg är något man kan behöva lite hjälp med. Om du har möjligheten att plocka upp en blyg viol, gör det gärna och få henne att känna sig speciell. Hon förtjänar det och behöver bara lite hjälp på vägen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tack för dina kloka ord.
Trackback
