Toner av en känsla
Idag lyssnade vi på musik när vi pysslade och bakade. Jag satt och rev apelsinskal och kände hur tårarna bara började rinna helt utan att jag kunde göra något åt det. Inte för att jag var ledsen just då, utan för att musik får mig att känna. Kanske är det så att musiken jag väljer berättar vem jag är.
Jag har olika musik för olika sinnesstämningar. Behöver jag ta ett djupt andetag och våga lyssnar jag alltid på Vangelis Conquest of paradise. Den betyder mycket för mig. Hanna föddes till den musiken. I rummet fanns bara tystnad. Jag hade kämpat så länge och hon satt fast. Hennes hjärtljud gick ner. Rummet var fyllt av människor som gjorde försök efter försök medan jag kunde känna hur allt upphörde att existera. Så kom han in. Överläkaren. Han tog över och sade, nu tar vi ut det här barnet och med sin blotta närvaro skapade han hopp. Han skruvade upp radion som om han förstod att tystanden skrämde mig mest. Jag kunde känna hur alla tog ett djupt andetag och från en urkälla jag aldrig någonsin varit nära igen fanns plötsligt kraften. Hon kom ut, andades först inte, men tog till slut ett första trevande andetag som växte till ett skrik av livskraft. Aldrig har jag varit så modig som då och aldrig så levande.
När jag är ledsen och behöver gråta lite brukar jag lyssna på You raise me up . Den får mig på samma gång att tänka på min mamma, mina barn och en nära vän. På hur vi lyfter de vi älskar och får dem att nå högre än de annars skulle. Att ta ett steg och göra något man annars inte skulle våga är så mycket enklare i famnen på någon älskad. Den får mig att minnas en vän som inte finns kvar. Hon var min andra hälft, mitt stöd, den jag alltid, alltid kunde lita på. Smärtan finns fastän det är länge sedan. Den sitter djupt. Jag vill gärna , men tror aldrig att jag kommer att vara så nära någon vän igen. Jag saknar.
Viss musik rör något djupt inom mig med en ton som får det att vibrera av känslor. Jag kan själv känna hur det nästan går att ta på den aura som skapas runt mig när jag lyssnar på Rodrigo. Det finns ett parti, ett mäktigt crescendo som känns som gråt inuti. Jag kan nästan inte andas, det är så vackert.
När jag inte riktigt vet vilken väg jag ska gå brukar jag lyssna på Gabriellas sång därför att den påminner mig om att jag måste leva mitt liv. Jag måste leva så att jag en dag när allt är sagt och gjort kan luta mig bakåt och känna att jag har levt fullt ut. Att jag har vågat, lagt tid på det som var viktigt och inte lämnat saker oavslutade. Att jag har haft människor som får mig att må bra i min närhet och inte släppt taget om någon därför att jag inte vågade hålla fast. Att jag har vänt ryggen åt det som får mig att må dåligt, stoppar mig eller gör mig svag.
Och så kärlek. Musik som handlar om kärlek är nästan en kliché. Miljoner sånger har skrivits om kärlek. Jag faller sällan för dem, men den här är kärlek för mig. Naken och avskalad ger den en äkta känsla.
Just nu är jag inne i en period av känslor på utsidan. Många tårar blir det. Tårar som rinner som en översvämningsbarriär så att det blir lite tomt ett tag. Det gör inte så mycket, jag fungerar så. Gråter när jag läser, tittar på film, lyssnar på musik och ser mina barn göra fantastiska saker.
Mycket känslor blir det. På gott och ont, men jag betalar gärna det priset. Jag lever och känner.
Kommentarer
Trackback
