kissekatts

Min blogg om livet, ungar, katter, viktigt och oviktigt.

Att sluta en cirkel

 

 

Idag tog jag med barnen till Köpenhamn. Min stad. För mig är Köpenhamn mormor och morfar och många, många barndomsminnen, några av de starkaste jag har.

Min morfar var en speciell man. Han arbetade på Carlsbergbryggeriet det mesta av sitt liv. Det fanns aldrig möjlighet för honom att studera och ändå var han en person som älskade kunskap mer än någon annan jag träffat. Han slutade aldrig lära. Han läste, besökte museer, reste, studerade på egen hand och åkte som åttioåring fortfarande på sommarskola för att lära mer. Han var också konstnär. Inte så att han någonsin tjänade pengar på det, men han skapade fantastiska ting.

När jag var liten tog han irriterat ifrån mig målarboken och kritorna min mor hade gett mig och plockade fram akvarellpapper och dyra penslar som han satte i mina fyraåriga händer.

-Hur ska hon lära om hon inte har bra saker, sade han.

-Du måste se, sade han och tog mina händer och lade dem på det jag målade av. Känn, känner du? Ser du?

Han lade sin hand över min som höll i en penna och visade hur den skulle röra sig. Titta på det du ritar av, ser du bågen? Så känns den, sade han och förde min hand över pappret. Och jag lärde. Jag lärde mig känslan av olika papper och hur ett kolstift kan skugga mjukt eller hårt. Jag lärde mig att se, känna och hur min hand skulle forma.

Han älskade det vackra och han älskade historia. Gång på gång tog han med mig på museet och visade mig fantastiska ting.

Jag har ett starkt minne av hur han visade mig ekkistegraven med flickan vars kläder och hår har bevarats för eftervärlden. Jag stod där vid montern och tittade och förundrades. Han nästan viskade;

-Ser du? Hennes hår är mjukt som ditt. Hon sover där för alltid.

Jag tror det var just då min fascination för det flöde i tiden som vi kallar historia skapades. Jag kände en djup känsla av samhörighet med henne som låg där, som törnrosa i sin grav. Jag kände att jag nästan kunde känna hennes själ där jag stod bredvid henne och jag lade min hand mot glasmontern fast jag egentligen inte fick och han lät mig och strök mitt hår.

Idag åkte jag dit med Hanna. Jag visade henne fantastiska ting och svarade på allt hon frågade.

När vi till slut stod framför samma monter där jag en gång stod vågade jag nästan inte andas.

Hon stod där länge. Förundrad och helt tyst. Så lade hon sig ner på knä och satte sin hand mot glaset och jag kan svära på att medan jag stod där med tårar i ögonen av alla känslor så kunde jag höra ett svag ljud långt borta. Det svaga knäppet när en cirkel slöts och gick i lås.