Att vara snäll
Att vara snäll är inte ett karaktärsdrag jag eftersträvar. Snäll är lamt, lite småtrist och till och med lite lätt korkat. En människa man först och främst beskriver som snäll (om det nu inte är en treåring som gör det) är sällan speciellt fängslande.
Ändå är det ju så att man bör vara snäll. Man bör vara snäll mot djur, barn och sina medmänniskor i allmänhet. Man är till exempel snäll om man tar med fika till jobbet eller säger att någon har en snygg tröja. Är man kvinna är det där med tröjan extra viktigt. Det tillhör det sociala spelet att jag ska uppmärksamma att någon har en ny tröja. Och så ska man bli glad om någon säger att man är snygg i håret. Och tacksam ska man bli, för någon var ju snäll. Komplicerade saker verkligen. Jag blir bara illa till mods när någon säger att jag är snygg i håret. Mest för att jag liksom vet att jag inte är snygg på det sättet som man ska vara. Alltså, missförstå mig inte. Jag önskar inte heller vara snygg på det sättet. Jag är OK med mig själv, men jag lägger inte vikt vid och värderar utseende. Jag kan rent estetiskt notera att någon är vacker men det liger inte värdering i den skönheten. Jag föredrar tusen gånger om att någon säger, vad bra du förklarade det där, eller vilka kloka tankar du framförde eller jag uppskattar dig verkligen. Men var var vi nu....jo, snäll. Alltså ska man vara snäll.
Jag ska erkänna en sak. Snäll får det att krypa i mig. Ibland när jag sitter och hör en konversation som är så fruktansvärt inskränkt och korkad så vill jag inte alls sitta där och le snällt. Jag vill resa mig upp, säga -Är du helt jävla dum i huvet eller? Och gå. Så skönt och oerhört befriande det hade varit. Men OK, inte så snällt.
Kommentarer
Trackback
