Vad berättas om mig…..
Jag avskyr den krypande känslan av att någon pratar om mig. Det där obehaget av att mina göranden avhandlas av andra och jag har ingen kontroll över det. Jag får en klump i magen när jag kommer in i ett rum och samtalet avstannar och tycker det känns jobbigt att gå förbi grupper av människor. Det är gamla, gamla sår som aldrig fått läka ut och det vet jag om, men känslan att inte vara välkommen eller önskad i vissa situationer är svår att bara skaka av sig. Det spelar egentligen inte någon roll vad som sägs om mig, det är själva känslan av makt det ger andra att göra en bedömning, att ha åsikter om och att styra hur jag ska betraktas. När jag var liten löste jag det hela genom att bli osynlig. För om man inte syns så är risken liten att man ska göra saker som irriterar andra. Det hjälpte inte mycket. Det finns alltid saker man kan irritera sig på om man verkligen vill. Jag minns tårar av skam över att inte självklart få vara med i gruppen som stod och skrattade. Jag minns känslan av tomhet när jag råkade höra vad två lärare sade om mig i ett klassrum den där dagen jag hade glömt min gympapåse. Vad gör man med sådana minnen? Gömmer undan och tränger bort. Tills det helt oförberett dyker upp en situation där det slår till med full kraft och man är sju år, naken och oskyddad igen.
Idag är jag inte osynlig längre. Jag vågar både säga vad jag tycker och utmana, men det tar inte bort känslan och det får mig att tänka mycket på en aspekt av mitt jobb.
Varje dag dokumenterar jag vår verksamhet. Baserat på den dokumentationen gör jag ett val hur jag ska arbeta vidare och det är för mig något som ofta väcker känslor. Vad har jag för rätt att bedöma? Hur ska jag vara säker på att min bedömnig av en situation är den som bäst tillgodoser barnens förutsättningar för lärande? Allt jag gör och väljer kommer alltid att vara färgat av mig. Det jag väljer, färgat av mina erfarenheter, är det som till stor del avgör vad dessa små människor får med sig. Visst har jag en läroplan att förhålla mig till och visst är det fler än jag som påverkar just det barnet, men jag har en makt över en annans liv som jag måste förvalta med djup respekt. När jag betraktar måste jag ha en stor medvetenhet om att det jag ser är färgat av mina erfarenheter. Det mina ögon ser är min sanning. Det finns också andra sanningar som varken är mer eller mindre rätta än min. När jag skriver ner vad jag ser i en situation är det min sanning. Den sanning som jag sedan låter avgöra hur jag ska gå vidare. Hur någon annan betraktar ett barn kan vara baserat på fem ord, skrivna i en viss ordning av mig. Byter jag ut ett ord blir bilden helt annorlunda. Det är makt, och med makt kommer ansvar. För mig är dokumentationen av min verksamhet ett nödvändigt verktyg, men ett verktyg som ständigt måste diskuteras, värderas och omvärderas. Det handlar om att dokumentera skeenden, inte barn. Det handlar om objetivitet och det handlar om medvetenhet. Bara det faktum att vi använder oss av dokumentation och ger den vikt måste värderas, för vad säger vi till barnen egentligen?
" Vi tittar på det ni gör från ett utifrånperspektiv och så gör vi en bedömning av er. Hur ni är, vad ni behöver. Hur vi ska förhålla oss till er"
Och så står jag där igen, sårbar, sju är gammal med en klump i magen och undrar om de lär sig att de bara finns och duger sedda ur en annans ögon, utifrån......
Kommentarer
Trackback
