kissekatts

Min blogg om livet, ungar, katter, viktigt och oviktigt.

Bara vara vanlig

Det är oftast när jag pratar med mina barn som jag börjar fundera över olika saker. Igår till exempel satt jag och Hanna vid köksbordet och pratade om något, jag minns inte exakt vad, men något hon sade fick mig att skratta och då sade jag att hon var väldigt speciell.

-Men jag vill inte vara speciell mamma, svarade hon. Jag vill bara vara vanlig.

Jag har grunnat på det där. Vanlig, vad är egentligen vanlig? Hur är man när man är vanlig och är det bra?

 

Egentligen tror jag att mina tankar bottnar i sättet vi ser på barn och på en liten diskussion jag hade för ett tag sedan som jag inte blev riktigt klar med för mig själv.
Det handlar om ifall det finns saker man kan förvänta sig av ett barn. Vad ska ett barn kunna och vad händer om det barnet inte kan det? Vad händer om ett barn inte kan klippa en cirkel på 4-årskontrollen? Vad händer om ett barn inte förstår lekreglerna? Vad händer om ett barn inte lär sig gå, cykla, läsa....... Vad händer? Är det barnet dåligt då? Borde barnet kunna? Har vi misslyckats med barnet som bara inte lär sig cykla? Ska vi kasta bort det misslyckade barnet och satsa på ett vinnande kort istället?

Frågorna är absurda. I min verklighet är alla människor unika. Alla har sina olika förutsättnigar och alla duger i sig själva. Den du i grunden är, är den jag vill lära känna. Den du i grunden är, duger bra för mig.

Det spelar ingen roll vad du kan eller inte. Det spelar ingen roll, så länge du har möjligheterna att utvecklas och lära på ditt sätt och i din takt så att du kan nå din egen högsta förmåga.

För mig är frågorna absurda. Säkert för dig också när du läser dem så här, men ändå används fortfarande olika formulär för att mäta barns förmågor vid en viss ålder. Ändå trycks alla in i samma form och förväntas kunna samma saker. Ändå ingjuter vi i våra barn känslan att man måste vara och kunna som alla andra. Man ska vara vanlig. Och så ska man gärna vara unik också samtidigt. Lite bättre än andra för att vara på den säkra sidan.

Hur blev det så? Varför jämför vi små människor, passar in dem i fack och oroas över dem som inte passar in? Det är fack som vi har skapat, som sedan används för att bedöma, reglera och sätta begränsningar utifrån. Låt mig ta ett exempel. På stenåldern fanns inte barn med dyslexi eller hur?  Det problemet har vi skapat, så finns egentligen alla diagnoser vi ger barn? Eller handlar det om barn som inte passar in i våra fack. Som utmanar normen vi har skapat? HAR man ADHD, eller blir man tilldelad det?

Är det egentligen så förbannat viktigt att vara vanlig, eller kan man kanske få duga bra ändå?

Jag vet vad jag tycker. Jag gillar dig bäst när du har skalat av alla lager av saker folk har prackat på dig under ditt liv. Jag gillar dig bäst när du är du. Unik.