Att vara någon annan
När jag var liten önskade jag jämt att jag var någon annan. På väg hem från skolan kunde jag gå och dagdrömma ihop hela historier om hur jag var rik, vacker och populär. Mitt hår hade annan färg, jag var oemotståndligt, jag var så där framåt och modig som jag önskade att jag vågade vara. Den blyga, försynta och ibland ganska aviga ungen fanns inte i mina drömmar. Där var jag precis som jag ville vara. I mina drömmar var jag inte ensam. I mina drömmar var jag önskad. I mina drömmar var jag den som bestämde, valde, satte förutsättningarna. Där var jag alltid förstaval.
Att försvinna bort i dagdrömmar var ett sätt att skapa ett skydd. En fredad egen värld där jag hade kontrollen. I min egen värld styrde jag. Kejsarinnan av en drömvärld.
Ibland när det är jobbigt längtar jag tillbaka till min drömvärld. Jag önskar att jag bara kunde försvinna för en stund. Kunna hämta andan och hitta frid. Men det är en bedräglig drömvärld. Det är lätt att fastna i den. Att bli någon annan är allt för lätt. Du ser vad någon vill att du ska vara och så blir du den. Av rädsla att annars inte duga. Det blir lättare än att naket stå för den du verkligen är. Att forma sig för att behaga är lätt, men snart är du så många att du inte längre vet vem som verkligen är du. Så känner jag ibland.Ibland vet jag inte alls vem jag är. Jag är många olika. En hemma, en på mitt jobb, en mamma, flera olika slags vän.
Någonstans där på väg hem från skolan tappade jag kanske bort mig själv lite grann. Bara ibland hittar jag mig. Det är skönt, men samtidigt naket och sårbart utan alla lager av utanpåfasad.
Trots det tror jag nog ändå att jag mår bäst utan alla roller. Och så samtidigt är det så jäkla svårt, för om du inte gillar den som verkligen är jag....vad ska jag göra då? Då är det ju för sent att bli någon annan.
Kommentarer
Trackback
