kissekatts

Ibland hamnar man i diskussioner som man inte riktigt kan släppa och sluta fundera på. Jag gjorde det härom dagen och det handlade om känslomässigt bagage. Saker som vi kanske till och med har glömt upprinnelsen till, men som ger oss reaktioner och känslor som är starka och svåra att ta sig förbi.
Känslor är svårt överhuvud taget. Man styr inte över dem. Logiska argument biter dåligt och de ger åtminstone mig en känsla av underläge. Mina känslor utraderar den logiskt tänkande, starka person jag gärna skulle vilja vara. Jo, men visst hade det varit skönt att med en Sheldons logik kunna titta på en situation, utvärdera den logiskt, identifiera en lösning och sedan agera efter det. Jodåsåatt.........
Istället reagerar jag känslomässigt, håller ihop så länge någon ser och ramlar ihop i en liten ledsen hög i min ensamhet och känner mig missförstådd av hela världen. Orsaken till detta kan då vara något högst trivialt och oviktigt egentligen OM det inte hade varit så att när jag var nio så........eller när jag var tolv så sade någon......eller när..... Ja, bagage bär vi alla på. För vissa av oss påverkar det mycket, för andra mindre, men alla bär.

Så då började jag tänka på det jag alltid säger när den här diskussionen dyker upp. Jag är ju så väldigt medveten om VARFÖR det blir så här. Jag vet precis hur jag reagerar. Jag vet också att det är ytterst ologiskt och att det egentligen handlar om mig och inte den som säger eller gör något. Jag vet allt detta och i diskussioner kommer jag alltid fram till att det är något jag måste jobba med. Jobba med alltså........Men vad fasen betyder det? Det är ju bara en fras? Vaddå jobba med? Jobba med att sluta känna så eller? Att sluta reagera känslomässigt? Jag kan lova att det inte alls är speciellt kul. Om jag kunde sluta reagera känslomässigt så hade jag gjort det för länge sedan! Jobba med att förstå varför jag reagerar som jag gör eller varför samma saker och problem upprepar sig i mitt liv? Ja, fast jag VET ju redan varför. Den biten har jag analyserat. DET HJÄLPER INTE!

Jag tror ärligt talat inte att jag kommer speciellt mycket längre med att jobba med mina problem. Jag tror mer och mer på att jag måste angripa det från en annan vinkel. Så jag har börjat försöka.

Jag har kommit fram till att jag måste hitta en strategi som låter mig känna det jag gör, men sedan låter det rinna av innan det får fäste och börjar äta på mig. Jag försöker tänka att det andra säger och tycker inte kan skada mig eftersom det är en känsla och inte en lastbil. Jag tänker att jag är viktig för mig. Alla andras tänkande och tyckande kan virvla runt mig, men i centrum, där mitt innersta finns där är det lugnt för där är jag, och det kan ingen någonsin röra. Dit släpper jag bara ett fåtal och det är en förmån att få det tillträdet. Ingen som står utanför kan skada mig på allvar därför att det bara är utanpå.

Jo, det hade varit skönt om det fungerade att tänka så från den ena dagen till den andra. Det gör det inte. Men det fungerar bättre, för det ger mig ett fokus på vad som är viktigt och vad som egentligen betyder väldigt lite.