Idag har jag reflekterat över ett fenomen som väldigt ofta uppträder i livet. När det inte blev som man tänkt.
Det kan handla om stora livsavgörande beslut och det kan som i mitt fall handla om ett par försvunna strumpbyxor.
Låt mig ta det från början.
Hanna hade fått nya kläder. Dessa ville hon ha på i skolan. Så jag letade fram den svarta kjolen, strök tröjan, hängde fram jackan och frågade Anton var han hade gjort av de nya strumpbyxorna som jag hade bett honom flytta från vardagsrumssoffan eftersom hunden har en förkärlek för att äta strumpor och jag tänkte att ett par svarta i storlek 146 nog var ganska svårsmälta. Anton visste inte. Han mindes inte några strumpbyxor överhuvudtaget. Faktiskt hade han nog aldrig sett ett par svarta strumpbyxor alls. Så vi började leta. Och det är här som det blir galet. För jag kunde inte sluta leta efter de förbannade strumpbyxorna. Jag skulle till varje pris hitta dem. Jag blev mer och mer upprörd över att de inte fanns någonstans. Till slut var jag i totalt upplösningstillstånd. Över ett par strumpbyxor då alltså. Jag tvingades slutligen ge upp, men upplevde tämligen svår ångest över saken.
Vilken annan människa som helst vid sina sinnes fulla bruk hade ganska snabbt gett upp, tänkt att strumpbyxorna dyker väl upp och letat fram ett par jeans till ungen istället.
Jodå, det fattar jag väl att det är helt skruvat att inte kunna släppa saker som inte blir som man tänkt. Jag fattar ju att det bara är att gilla läget och ta saker som de kommer. Jag begriper mycket väl att allt inte kan bli precis som jag har planerat. Men det IRRITERAR mig. Jag blir liksom tokig när jag har tänkt en grej och så blir det inte så. Det kan handla om att någon hinner före med att göra något jag hade tänkt göra på ett lite annat sätt, att människor gör i mina ögon tokigt när de ska lösa en uppgift eller att små irriterande omständigheter sätter käppar i hjulet för det jag planerat.
Det är ju inget stort och allvarligt. Jag har lärt mig rent mekaniskt att det finns lika bra och bättre sätt att göra saker på än mitt sätt. Jag har lärt mig att lita på att andra gör saker lika bra som jag. Jag har lärt mig att släppa på kontrollen, för det handlar ju om rädsla att tappa kontrollen. Att inte ha koll. Jag vet ju det. Jag vet en väldig massa saker om mig själv och mina nojjor och fobier och konstigheter. Det är bra på så sätt att jag förmår hålla allt på en vettig nivå. Jag mår alltså inte dåligt på allvar när ett par strumpbyxor kommer bort men det IRRITERAR mig.
Jag beundrar människor som bara rycker på axlarna och gillar läget. Jag önskar att jag kunde göra det oftare . Jag KAN göra det om jag anstränger mig, men det kommer då verkligen inte naturligt.
Nu kom jag till exempel på ett ställe där strumpbyxorna kan vara........... Jag ska inte gå upp och titta. Jag ska verkligen inte göra det..........men det IRRITERAR mig.
.
