kissekatts

Min blogg om livet, ungar, katter, viktigt och oviktigt.

Hjälp!

-Behöver du hjälp eller?

Han såg uppriktigt bekymrad ut när han betraktade mig vid cykelstället utanför Konsum. Jag försökte med en lindad hand baxa upp två kassar med mat på cykelstyret, och samtidigt lirka ut  samma cykel från cykelstället. Klart som fasen jag behövde hjälp! Ändå hörde jag mig själv med käck stämma säga.

-Nej tack, det går bra, men tack ändå.

....................?

Alltså, det är så oerhört korkat. Ändå är det min omedelbara reaktion att tacka nej till hjälp. Man ska inte ta emot hjälp, för då erkänner man att man inte kan själv. Eller jag vet inte. Någon mekanism är det ju som gör det.

Att behöva be om hjälp får det att krypa i kroppen på mig. Jag gör nästan vad som helst för att slippa. Det känns förnedrande på något sätt att behöva be. Att inte reda ut själv. Att inte kunna klara ut sin vardag på egen hand.

Jag vet ju att det är dumt. Jag vet ju att jag mycket väl kan ta emot ganska mycket hjälp utan att anses icke kapabel att ta hand om mig själv och min familj. Det vet jag ju på ett intellektuellt plan. Känslomässigt är jag fullständigt usel på att hantera fenomenet. Jag lider av alla olika nojjiga fobier.

1: Jag vill inte att folk ska tro att jag är svag/dålig/ inkompetent på olika saker

2: Jag vill inte att folk ska tycka att jag är jobbig som ber om saker.

3:Jag vill inte känna mig utsatt.

Det mest förnedrande jag kan tänka mig är att be om hjälp och få nej. Det är ju också hur dumt som helst. För det handlar ju oftast inte om att personen inte VILL hjälpa mig utan kanske om att personen inte KAN just då. Det vet jag ju. På ett intellektuellt plan då alltså........

Jag vet mycket väl att det inte är bra att alltid behöva vara stark. Att det är nyttigt att kunna erkänna att man behöver någon annan, men det tar emot. Att våga erkänna att man behöver kräver tillit. Tillit till att den personen hjälper och finns där utan någon baktanke. Att det inte är av pliktkänsla eller dåligt samvete eller krav. Att hjälpen är från hjärtat och av omtanke och inte med baktanke om egen vinning, eller krav på motprestation.

Så det är svårt.

Svårt att känna den tilliten. Svårt att be. Svårt att vara svag.

Jo, jag behöver nog lite hjälp ibland. Jag bara säger det inte.