Bara vara vanlig
Det är oftast när jag pratar med mina barn som jag börjar fundera över olika saker. Igår till exempel satt jag och Hanna vid köksbordet och pratade om något, jag minns inte exakt vad, men något hon sade fick mig att skratta och då sade jag att hon var väldigt speciell.
-Men jag vill inte vara speciell mamma, svarade hon. Jag vill bara vara vanlig.
Jag har grunnat på det där. Vanlig, vad är egentligen vanlig? Hur är man när man är vanlig och är det bra?
Egentligen tror jag att mina tankar bottnar i sättet vi ser på barn och på en liten diskussion jag hade för ett tag sedan som jag inte blev riktigt klar med för mig själv.
Det handlar om ifall det finns saker man kan förvänta sig av ett barn. Vad ska ett barn kunna och vad händer om det barnet inte kan det? Vad händer om ett barn inte kan klippa en cirkel på 4-årskontrollen? Vad händer om ett barn inte förstår lekreglerna? Vad händer om ett barn inte lär sig gå, cykla, läsa....... Vad händer? Är det barnet dåligt då? Borde barnet kunna? Har vi misslyckats med barnet som bara inte lär sig cykla? Ska vi kasta bort det misslyckade barnet och satsa på ett vinnande kort istället?
Det handlar om ifall det finns saker man kan förvänta sig av ett barn. Vad ska ett barn kunna och vad händer om det barnet inte kan det? Vad händer om ett barn inte kan klippa en cirkel på 4-årskontrollen? Vad händer om ett barn inte förstår lekreglerna? Vad händer om ett barn inte lär sig gå, cykla, läsa....... Vad händer? Är det barnet dåligt då? Borde barnet kunna? Har vi misslyckats med barnet som bara inte lär sig cykla? Ska vi kasta bort det misslyckade barnet och satsa på ett vinnande kort istället?
Frågorna är absurda. I min verklighet är alla människor unika. Alla har sina olika förutsättnigar och alla duger i sig själva. Den du i grunden är, är den jag vill lära känna. Den du i grunden är, duger bra för mig.
Det spelar ingen roll vad du kan eller inte. Det spelar ingen roll, så länge du har möjligheterna att utvecklas och lära på ditt sätt och i din takt så att du kan nå din egen högsta förmåga.
För mig är frågorna absurda. Säkert för dig också när du läser dem så här, men ändå används fortfarande olika formulär för att mäta barns förmågor vid en viss ålder. Ändå trycks alla in i samma form och förväntas kunna samma saker. Ändå ingjuter vi i våra barn känslan att man måste vara och kunna som alla andra. Man ska vara vanlig. Och så ska man gärna vara unik också samtidigt. Lite bättre än andra för att vara på den säkra sidan.
Hur blev det så? Varför jämför vi små människor, passar in dem i fack och oroas över dem som inte passar in? Det är fack som vi har skapat, som sedan används för att bedöma, reglera och sätta begränsningar utifrån. Låt mig ta ett exempel. På stenåldern fanns inte barn med dyslexi eller hur? Det problemet har vi skapat, så finns egentligen alla diagnoser vi ger barn? Eller handlar det om barn som inte passar in i våra fack. Som utmanar normen vi har skapat? HAR man ADHD, eller blir man tilldelad det?
Är det egentligen så förbannat viktigt att vara vanlig, eller kan man kanske få duga bra ändå?
Jag vet vad jag tycker. Jag gillar dig bäst när du har skalat av alla lager av saker folk har prackat på dig under ditt liv. Jag gillar dig bäst när du är du. Unik.
Let it go
Så var de sista paketen inslagna och sista raderna på sista listan överstrukna och jag kan bara luta mig tillbaka och lämna över till min underbara svägerska som har julen i år. Släppa kontrollen alltså.....
Hanna går omkring och nynnar på "Let it go" från Frost och jag tänker att jag borde göra det. Släppa kontrollen och bara åka med.
Jag har alltid stenkoll på allt. I min hjärna är allt sorterat och organiserat så att jag hinner med konståkningsavslutningar, körkonserter, fixar blommor och presenter till fröknar, gör julgodis, hämtar och lämnar barn här och där i tid, styker Lucialinnen och kommer ihåg att kompisen har namnsdag. Plus att jag har stenkoll på det mesta på jobbet. Det är inte helt nyttigt tror jag. Att vara duktig flicka alltid menar jag.
Idag ville jag ringa till jobbet och kolla så allt funkade OK. Och då ska vi ändå komma ihåg att jag tack och lov har förmånen att ha högst kompetenta kollegor som utan tvekan klarar ruljansen fastän jag är ledig, men det är ju det här med att släppa taget. Jag ringde inte. Good for me.
Jag vill alltid så mycket. Jag har tusen visioner, tusen planer, tusen saker jag bara ska göra och så måste jag prova. Jag måste tänja på mina gränser, lämna min trygga zon och utmana mig själv att göra något nytt, något läskigt, något jag absolut inte vågar, fast ändå måste göra.
Jag har alltid varit så när det gäller vissa saker, likaväl som hur blyg som helst när det gäller annat. Jag kommer ihåg hur jag tio år gammal stod bakom scenen och skakade av skräck när jag skulle ut på scen och spela huvudrollen i sagan om den övergivna dockan. Ett djupt andetag och så ett steg ut och så var det som om jag aldrig gjort annat. Man måste ha ett driv och man måste våga, men kanske måste man också våga ta ett steg bakåt och låta någon annan ta kontrollen.
Nej, fy så otäckt!
Det får jag nog fundera lite till på.......
Att lägga bort fördomar
-Jag tycker alla sverigedemokrater är idioter!
Ett utalande som inte är förvånande i dessa tider. Jag skulle kunnat säga det själv, men nu var det min sexårige son som uttalade orden över en leverpastejsmörgås och ett glas apelsinjuice i morse.
Genast blev det mer problematiskt, av många anledningar. Dels gick det upp för mig att vi diskuterar vuxet här hemma och han hör och påverkas och dels så insåg jag att jag måste ge honom verktyg att kunna sortera. Annars ger jag honom grogrunden för fördomar.
Vi började prata om att man kan tycka att de saker som sverigedemokraterna står för är idiotiska och fel, men att man inte kan säga så om människor. Att alla har rätt till sin åsikt, hur fel vi än tycker att den är och att om vi ska kunna göra något åt åsikter vi tycker är hemska så måste vi hålla oss till fakta istället för att anklaga människor. Svåra saker att greppa för en sexåring, men viktiga. Han nickade och förstod faktiskt.
Vi började prata om att man kan tycka att de saker som sverigedemokraterna står för är idiotiska och fel, men att man inte kan säga så om människor. Att alla har rätt till sin åsikt, hur fel vi än tycker att den är och att om vi ska kunna göra något åt åsikter vi tycker är hemska så måste vi hålla oss till fakta istället för att anklaga människor. Svåra saker att greppa för en sexåring, men viktiga. Han nickade och förstod faktiskt.
-Jag kan inte säga att någon är dum för att dom tycker om raketer, men jag kan tycka att raketer är dumma mot djur konstaterade han och jag kände mig stolt.
Hela diskussionen fick mig att fundera på det där med fördomar. Vi bär alla på dem i olika grad. Själv har jag svårt att acceptera lite korkade människor. Jag får jobba med det eftersom det gärna får mig att bli överlägsen och dryg. Och vem är föresten jag att bestämma vem som är lite korkad? Men du ser, det är inte så enkelt.
Fördomar bär vi med oss från barndom och uppväxt. Från de gånger när någon inte förklarade skillnaden mellan att tycka att sverigedemokrater är idioter och att deras åsikter är det.
Jag tycker att jag är ganska fördomsfri och ändå går jag runt och tycker en massa om en massa saker. Vissa av dem är jag inte ens medveten om. Borde jag jobba med mina fördomar? Förmodligen.Det borde nog alla, för det är lite lurigt. Det finns nämligen grader av fördomar. Du kan till exempel tycka att det är OK att kommunen tar emot invandrare, så länge de inte flyttar in granne med dig. Du kan tycka att alla får älska precis vem de vill, ända till det är din son som kommer hem med en pojkvän och du kan tycka att den nära vännen är världens bästa tills du får veta att hon i sin ungdom suttit i fängelse för bedrägeri.
Så vad är det egentligen som förändras när man får veta?
Det är ju ingenting förutom rädsla och det faktum att det inte blev precis som du hade tänkt dig. Det låter hur enkelt som helst, men det är så svårt. Alla har en gräns när det börjar bli jobbigt. Låt oss ta ett hypotetiskt(?) exempel. Jag har nog de allra flesta med mig när jag säger att alla har rätt att älska vem de vill så länge den kärleken är ömsesidig och jämlik. När jag säger att jag i min närmaste krets har människor som lever med någon av samma kön så är det inte så konstigt. Men om jag skulle säga att jag själv alltid har blivit förälskad i person och inte kön så blir det lite värre va? Och om jag skulle säga att jag lika väl skulle kunna vara gift med en kvinna som en man så blir det helkonstigt. För det blir inte som du hade trott.
Är det så då? Tja, spelar det någon roll? Egentligen? För du känner ju mig....eller?
Fördomar är svårt. Jag tror man måste utmana sina egna. Prova att tänka en sväng till. Ifrågasätta var det man tycker kommer ifrån och våga lägga invanda tankar åt sidan. Hur enkelt som helst. Eller?
Funderar du fortfarande på om jag lika gärna skulle kunna ha en fru?
Bara lite blyg
Ibland händer det något som triggar ett minne man nästan glömt bort. Idag satt vi i soffan och tittade på TV och så var det en barnfilm som handlade om en flicka som hade låtsasvänner. Hon satt vid en julgran med sina dockor och gosedjur och var lite ledsen och plötsligt kom jag ihåg något som hände när jag kanske var åtta år.
Jag har nog alltid varit blyg. Eller försiktig i min kontakt med andra kanske man kan säga. Hur som helst så har jag alltid beskrivits som lite blyg. Det blir en identitet det också, även om den med stor möda jobbas bort i vuxen ålder. Jag tror vi säger det ofta om försiktiga barn, utan att lägga så stor vikt vid det. "hon är bara lite blyg".
Jag hade en mamma som var hemma, så jag var inte på förskola och mina syskon var redan nästan vuxna när jag föddes, så jag hade inte heller någon att träna sociala färdigheter på förutom vuxna. Det blir lite speciellt. Vuxna är så hänsynsfulla och man missar ren övning i att ta plats, överleva, ta för sig och stå upp för sig själv. Man blir försiktig helt enkelt.
När jag började skolan hade jag ingen riktig koll på hur man gör för att skaffa vänner. Jag stod och tittade och väntade. Väntade på att någon skulle komma fram, säga hej och dra med. Jag minns den längtan jag kände när jag stod där på skolgården och tittade på de andra som lekte. Det såg så roligt ut. Jag ville så innerligt gärna vara med, men det var ett stort steg. Hur ska man bara helt plötsligt våga gå fram, ta plats, kräva sin rätt om man aldrig har försökt? Hur ska man kunna lita på att man är välkommen om inte någon räcker ut handen? Så jag stod där, alltid vid samma grind och alltid med samma känsla av att gå miste om något viktigt. Jag stod där i regn och solsken och ibland fick jag vara med. Ibland kom någon ihåg att jag fanns och tog mig med. Det blev mina glada dagar.
Efter hand blev det bättre. Jag lekte, hade vänner och fick vara med, ibland, men inte alltid.
Idag kom jag ihåg något som hände några dagar innan jul. Vi hade ett klassrum på översta våningen i skolan och på rasten skulle man gå ner på skolgården. Den här dagen snöade det och jag ville inte gå ut, så jag klädde på mig långsamt för att göra rasten kort. På vägen ner passerade jag tre flickor i klassen. Populära flickor. Jag fick tränga mig förbi i trappan och råkade stöta till en av dem. Jag sade förlåt och gick vidare. Jag kunde höra hur de viskade bakom mig.
-Du, sade en av dem. Vill du komma hem till mig nån dag på jullovet?
Jag vände mig om, osäker på om hon menade mig.
-Ja, vill du det, frågade en annan?
-Ja, svarade jag och kände en stilla glädje. Det ville jag ju gärna. Jag visste att flickan som frågat hade en hund och den ville jag gärna träffa.
-Men det får du inte, sade hon. För jag vill inte leka med dig! Och så sprang de skrattande förbi mig ut på trappan och jag stod kvar och försökte förstå vad som hänt. Jag minns att jag satte mig i hallen vid en julgran. Jag vet att jag hade en röd klänning och gröna strumpbyxor. Jag fokuserade hårt på foten på mina strumpbyxor för att tränga bort tårar av skam. Det är skam att bli bortvald. Det är skam att inte vara någons självklara val. Ett par tårar jag inte lyckades stoppa färgade tyget på min klänning mörkt. Jag svalde och svalde och så reste jag mig, tog på mina kläder och gick ut till min grind. Det snöade och stora flingor föll på mina heta kinder. Som jag skämdes. För att ingen ville leka med mig, för att någon sade orden jag fasade för rakt ut till mig. Så att det blev säkert att jag inte var välkommen. Så att jag inte ens kunde låtsas att de nog visst ville vara med mig.
Tänk vad ett sådant litet minne kan sitta hårt.
Så när man säger om ett barn att hon bara är lite blyg, då ska man komma ihåg att bara lite blyg är något man kan behöva lite hjälp med. Om du har möjligheten att plocka upp en blyg viol, gör det gärna och få henne att känna sig speciell. Hon förtjänar det och behöver bara lite hjälp på vägen.
I ett fritt land
Hon var 17 år. Precis på väg att bli vuxen. Hon älskade musik och teater och en ung man som höll hennes hand på promenader. Han gav henne en blomma han plockade från en rabatt de passerade. Hon lade den blomman under kudden och somnade med ett leende. Hon var sjutton, vacker som en sommardag och lycklig.
På morgonen när hon vaknade stod hennes far i fönstret. Han räckte henne sin hand med tårar rinnande nerför kinderna. Himlen var mörk av ondska. Flygplan efter flygplan vällde in i vågor. På undersidan av vingarna fanns hakkorsen. Hennes liv skulle aldrig mer bli som det en gång varit.
Hon tvingades se otänkbara ting. Hon såg en man bli skjuten därför att han skyddade och gömde människor som annars skulle skickats till koncentrationsläger. Hon satt i skyddsrum skild från sin familj i dygn och sprang hem genom tomma gator på darrande ben när faran var över utan att veta vilken syn som skulle möta henne. Hon såg människor hon älskade fly för sina liv därför att de tillhörde de oönskade, de som skulle utrotas. Hon lärde sig att ondska finns hos dem som inte ser allas lika värde. Hon lärde sig att allt liv är okränkbart och att ingen, ingen har rätt att ta det från någon annan. Hon lärde sig att kämpa emot, stilla, men utan en sekunds tvekan. Hon lärde sig att aldrig knäckas utan att stå emot. Hon var där mitt under brinnande krig och hon överlevde.
Hon är min mamma.
Idag läste jag med fasa om hur SD vill registrera människor efter etnisk bakgrund. Vilka spelar ingen roll. Bara att tänka tanken säger allt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell. Min mamma har upplevt registrering. Min mamma har upplevt hur människor bedöms efter religion, hudfärg och sexuell läggning. Hon har verkligen sett bilarna som fraktade bort dem som inte passade in till eliminering. Hon berättade om blicken hon mötte hos en ung kvinna på en sådan lastbil. En blick som visste. Ett fasansfullt minne att bära.
Efter kriget fick min mamma chansen att komma till Sverige. Ett fritt land där ondskan inte fanns. Ett land där hon var trygg. Ett land som öppnade sina dörrar och släppte in henne. Det land där hon ville skapa och värna om sin familj.
Det landet står idag inför ett val. Ska vi låta himlen färgas mörk av ondska eller ska vi säga nej.
Så du som tycker att det är en bra idé att registrera mäniskor som jag, du ska veta en sak.
Jag kommer också att kämpa emot. Stilla, men utan en sekunds tvekan!
Toner av en känsla
Idag lyssnade vi på musik när vi pysslade och bakade. Jag satt och rev apelsinskal och kände hur tårarna bara började rinna helt utan att jag kunde göra något åt det. Inte för att jag var ledsen just då, utan för att musik får mig att känna. Kanske är det så att musiken jag väljer berättar vem jag är.
Jag har olika musik för olika sinnesstämningar. Behöver jag ta ett djupt andetag och våga lyssnar jag alltid på Vangelis Conquest of paradise. Den betyder mycket för mig. Hanna föddes till den musiken. I rummet fanns bara tystnad. Jag hade kämpat så länge och hon satt fast. Hennes hjärtljud gick ner. Rummet var fyllt av människor som gjorde försök efter försök medan jag kunde känna hur allt upphörde att existera. Så kom han in. Överläkaren. Han tog över och sade, nu tar vi ut det här barnet och med sin blotta närvaro skapade han hopp. Han skruvade upp radion som om han förstod att tystanden skrämde mig mest. Jag kunde känna hur alla tog ett djupt andetag och från en urkälla jag aldrig någonsin varit nära igen fanns plötsligt kraften. Hon kom ut, andades först inte, men tog till slut ett första trevande andetag som växte till ett skrik av livskraft. Aldrig har jag varit så modig som då och aldrig så levande.
När jag är ledsen och behöver gråta lite brukar jag lyssna på You raise me up . Den får mig på samma gång att tänka på min mamma, mina barn och en nära vän. På hur vi lyfter de vi älskar och får dem att nå högre än de annars skulle. Att ta ett steg och göra något man annars inte skulle våga är så mycket enklare i famnen på någon älskad. Den får mig att minnas en vän som inte finns kvar. Hon var min andra hälft, mitt stöd, den jag alltid, alltid kunde lita på. Smärtan finns fastän det är länge sedan. Den sitter djupt. Jag vill gärna , men tror aldrig att jag kommer att vara så nära någon vän igen. Jag saknar.
Viss musik rör något djupt inom mig med en ton som får det att vibrera av känslor. Jag kan själv känna hur det nästan går att ta på den aura som skapas runt mig när jag lyssnar på Rodrigo. Det finns ett parti, ett mäktigt crescendo som känns som gråt inuti. Jag kan nästan inte andas, det är så vackert.
När jag inte riktigt vet vilken väg jag ska gå brukar jag lyssna på Gabriellas sång därför att den påminner mig om att jag måste leva mitt liv. Jag måste leva så att jag en dag när allt är sagt och gjort kan luta mig bakåt och känna att jag har levt fullt ut. Att jag har vågat, lagt tid på det som var viktigt och inte lämnat saker oavslutade. Att jag har haft människor som får mig att må bra i min närhet och inte släppt taget om någon därför att jag inte vågade hålla fast. Att jag har vänt ryggen åt det som får mig att må dåligt, stoppar mig eller gör mig svag.
Och så kärlek. Musik som handlar om kärlek är nästan en kliché. Miljoner sånger har skrivits om kärlek. Jag faller sällan för dem, men den här är kärlek för mig. Naken och avskalad ger den en äkta känsla.
Just nu är jag inne i en period av känslor på utsidan. Många tårar blir det. Tårar som rinner som en översvämningsbarriär så att det blir lite tomt ett tag. Det gör inte så mycket, jag fungerar så. Gråter när jag läser, tittar på film, lyssnar på musik och ser mina barn göra fantastiska saker.
Mycket känslor blir det. På gott och ont, men jag betalar gärna det priset. Jag lever och känner.
Bara säg hej
Vi skulle gå från fritids härom dagen och en flicka stod precis vid dörren. Jag sade till Hanna att säga hej då till henne. Jag vet att hon är så blyg att hon inte gör det om man inte säger till och jag tycker det är viktigt att man förstår sig på det sociala samspelet vi har med våra medmänniskor. Hon sade hejdå och så var det inte mer med det. Jag skänkte det inte en tanke förrän det plötsligt fick en helt ny innebörd i snålblåsten och mörkret utanför Konsum en fredagkväll.
Jag har haft lite problem med mig själv och fenomenet tiggare på byn. Det faller under kategorin jobbiga saker jag inte vill befatta mig med. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Det skär i hjärtat att se en medmänniska i en sådan situation samtidigt som andras åsikter och teorier om organiserade ligor och nya mobiltelefoner tränger sig på. Jag VILL inte se tiggare på min shoppingrunda. Det stör mig för att jag blir så förbannat illa till mods. Jag ser till att prata i telefon eller med barnen när jag går förbi så att jag helt fegt kan låtsas att jag inte ser eller har tid eller något annan dålig ursäkt. Då kommer jag undan. Jag måste inte ta in, känna, sätta mig in i och hantera.
Så då var jag på väg in på Konsum med mina två ungar som jag försöker lära hur man uppför sig i världen och jag visste ju att han satt där och att jag måste gå förbi honom och jag var på väg att börja prata med Hanna. Och då var det som om någon slog till mig riktigt hårt mitt i ansiktet för plötsligt vågade jag känna efter på ett sätt jag hade värjt mig mot tidigare. Jag tog ett djupt andetag och tänkte tanken ytterligare en gång. Jag var på väg in på Konsum med mina två ungar som jag försöker lära hur man uppför sig i världen och jag hade inte ens modet att möta en blick eller säga hej.
Vad är det jag lär mina barn? Att vissa människor inte ens är värda en blick eller ett ord? Att vissa saker man möter behöver man inte befatta sig med? Att jag har rätt att sätta mig till doms över en annan människa som jag inte vet något om? Att jag är bättre än den som sitter på marken med en trasig pappmugg och säger hej.
Skammen jag kände var total. Jag gör så mot en annan människa. En annan med lika rätt och värde som jag.
Så jag mötte den där blicken. Jag sade hej och jag fick ett leende. Och mina barn såg.
Jag säger inte att du ska ge ens en krona om du inte vill, men våga möt en annans ögon. Ge en annan människa det erkännande hon har lika stor rätt till som du och bara säg hej.
Vem får vara ledsen?
-Du tycker inte om mig, vrålade han med all ilska en sexåring kan uppbringa när det går upp för honom att han nog inte kommer undan att städa upp tre kilo lego från golvet.
-Men det är ju inte sant , svarade jag. Så kan du ju inte säga, jag älskar ju dig.
-Men det känns så, skrek han igen, då ÄR det så!!
Jag har funderat mycket på det där idag. Får man egentligen vara ledsen över saker som inte är riktigt sanna?
Får jag vara ledsen över att jag känner att jag inte har några vänner om det sitter ett par stycken hemma på kammaren som visst vill vara vän med mig, men inte säger det?
Får jag vara ledsen om jag känner att min chef inte uppskattar mig? Hen kanske uppskattar mig jättemycket, men berättar det inte eftersom hen inte är en sådan person, eller är blyg?
Får jag vara ledsen för att min partner inte bekräftar mig som jag vill, fastän jag inte har sagt att jag behöver det?
Får jag vara ledsen för att jag inte är vacker om skönhet är något oerhört subjektivt och tolkningsbart?
Man kan hävda att jag alltid har rätt att känna det jag gör. Ingen kan ta ifrån mig rätten att känna, men om jag är ledsen över något som inte är sant startar jag en händelsekedja baserad på en lögn som i sin tur påverkar en rad skeenden.
Om jag alltså är ledsen för att jag inte har vänner och det sitter ett par stycken som faktiskt känner sig som mina vänner har då dessa personer rätt att bli ledsna för att jag inte ser dem som mina vänner fast de känner sig som det?
Snurra runt den tanken en stund....... :-)
Att vara snäll
Att vara snäll är inte ett karaktärsdrag jag eftersträvar. Snäll är lamt, lite småtrist och till och med lite lätt korkat. En människa man först och främst beskriver som snäll (om det nu inte är en treåring som gör det) är sällan speciellt fängslande.
Ändå är det ju så att man bör vara snäll. Man bör vara snäll mot djur, barn och sina medmänniskor i allmänhet. Man är till exempel snäll om man tar med fika till jobbet eller säger att någon har en snygg tröja. Är man kvinna är det där med tröjan extra viktigt. Det tillhör det sociala spelet att jag ska uppmärksamma att någon har en ny tröja. Och så ska man bli glad om någon säger att man är snygg i håret. Och tacksam ska man bli, för någon var ju snäll. Komplicerade saker verkligen. Jag blir bara illa till mods när någon säger att jag är snygg i håret. Mest för att jag liksom vet att jag inte är snygg på det sättet som man ska vara. Alltså, missförstå mig inte. Jag önskar inte heller vara snygg på det sättet. Jag är OK med mig själv, men jag lägger inte vikt vid och värderar utseende. Jag kan rent estetiskt notera att någon är vacker men det liger inte värdering i den skönheten. Jag föredrar tusen gånger om att någon säger, vad bra du förklarade det där, eller vilka kloka tankar du framförde eller jag uppskattar dig verkligen. Men var var vi nu....jo, snäll. Alltså ska man vara snäll.
Jag ska erkänna en sak. Snäll får det att krypa i mig. Ibland när jag sitter och hör en konversation som är så fruktansvärt inskränkt och korkad så vill jag inte alls sitta där och le snällt. Jag vill resa mig upp, säga -Är du helt jävla dum i huvet eller? Och gå. Så skönt och oerhört befriande det hade varit. Men OK, inte så snällt.
Vackert
Idag på väg hem passerade jag ett träd. Solen bröt fram och av någon anledning började alla gula löv, inte de andra, glöda i ljuset och det var så oerhört vackert att jag nästan tappade andan. Jag samlar på vackra saker. Skönheten i en droppe vatten eller just den distinkta blåa färgen som en blåklint har fyller något behov hos mig. Jag älskar att titta på vackra saker. En detalj i en målning, min dotter när hon djupt koncentrerad tränar balett framför en spegel, den sensuella skönheten i nacklinjen på en kvinna böjd över sitt arbete, blicken i ett par ögon med samma fantastiska gröna färg som en skogstjärn en solig höstdag.
Jag önskar att jag oftare tillfredsställde mitt skönhetsbehov. Jag vill gå på konstmuseer, lyssna på konserter, titta på balett och måla tavlor. Jag har biovänner, fikavänner och åka på utflykt med ungarna-vänner men jag saknar faktiskt någon som också kan fångas fullständigt av en speciell ton i ett klassiskt musikstycke eller kan sitta en lång, lång stund och bara sjunka in i en vacker målning. Någon som precis förstår vad jag menar när jag säger att ett konstverk är platt eftersom det saknas något litet som retar ögat.
Lagom
Ibland önskar jag att jag var sådär lagom. Rätt ofta faktiskt.
Ni vet, sådär lagom social, lagom snygg, lagom behaglig. Den som alla upplever som trevlig, som aldrig sticker ut, aldrig är för mycket, aldrig utmanar eller provocerar utan upplevs som helt enkelt rar och lagom.
Den typen av person som man kan ha helt gratis i sin vänkrets eftersom det inte kostar något. Ingen tid, ingen eftertanke, inga utamande relationsproblem och inga starka känslor. En ganska blank person som inte skapar oro i sinnet.
Vi känner alla någon som är så. Omtyckt av alla. Gör precis så mycket hon ska på jobbet och har alltid välstädat hemma. Lagom.
Jag önskar jag var lite mer så, men jag är liksom inte lagom någonstans.
Jag fräser ifrån när det händer saker jag inte gillar, jag säger vad jag tycker och står för det, jag kan bli ganska stickig och taggig emellanåt och jag har en osannolik förmåga att provocera andra på de mest oväntade sätt, fast jag sällan menar att göra det.....förutom när jag känner mig elak och det gör jag ibland. Känner mig elak alltså. Det får man inte heller. Då är man inte rar och då kanske folk inte tycker om en.
Jag vet att det är en styrka att inte vara en lagom person, men man får ta rätt mycket skit. Ibland är det värt det, ibland, ofta, inte.
Om att packa en ryggsäck
Igår när vi var ute på promenad frågade Hanna vad ordet lokal betydde. Jag förklarade ordet, men började samtidigt fundera på vad man lär och skickar med sina barn. Jag tror nämligen inte att det är en bra lösning att alltid leverera ett svar.
En av de största utmaningarna i mitt yrke är att jag nu i denna stund måste börja packa en ryggsäck till de barn som jag har ansvar för. En ryggsäck full av erfarenheter och redskap som de kommer att behöva om tjugo år. Vad sjutton packar man i en sådan? Hur ska jag kunna veta vad som behövs om tjugo år?
Jag har tänkt mycket kring detta och kommit fram till två saker som jag alltid kommer att stoppa ner.
För det första en känsla av att duga precis som man är. De är väl självklart kan man tycka, men det är en sak att säga till någon att den personen duger och en helt annan att verkligen förmedla den känslan på djupet. Att duga precis som du är betyder att du med alla dina unika egenskaper, goda som dåliga är "good enough". Du måste inte uppnå något, prestera eller leva upp till några förväntningar. Du duger.
Den andra saken jag stoppar ner är en genuin nyfikenhet och redskap att själv kunna ta ansvar för sitt lärande.
Med dessa saker tror jag att man kommer långt i livet. För om jag bara fortsätter att ge alla svar på frågor så lär sig mina barn att bara vara passiva mottagare. Måste man själv erövra sin kunskap lär man sig att tänka kritiskt och vet hur man söker och finner nya svar.
Ibland skiner solen
När jag hämtade på fritids idag stod Hanna på lekplatsen.
-Ska vi gunga hörde jag henne fråga en flicka
-Måste jag det, svarade hon medan hon tittade bort mot fröken för att se om livet verkligen kunde vara så jäkligt att hon måste gunga med den där ungen.
Jag hade kunnat klippa till henne på plats så arg blev jag, men nu har jag en dotter som är klokare än jag.
-Nej det måste du inte sade hon alldeles lugnt och stilla, men du kan säga det på ett trevligt sätt.
Hennes blick var stadig och djupt därinne kunde man läsa hennes tankar
-Jag vet att jag inte behöver ta skit av dig. Utmana mig gärna, men du, var beredd att betala!
Jag drog efter andan. Där stod hon, sex år gammal, liten, blyg och utanför, så var hittade hon styrkan? Varifrån kom modet att stå emot. Var blev hon så stark?
Hon fick syn på mig och kom springande
-Hej mamma sade hon. Vet du, idag sade Nellie att jag är en bra kompis!!
Hennes leende kunde lysa upp ett mörkt rum.
-Ska vi gunga hörde jag henne fråga en flicka
-Måste jag det, svarade hon medan hon tittade bort mot fröken för att se om livet verkligen kunde vara så jäkligt att hon måste gunga med den där ungen.
Jag hade kunnat klippa till henne på plats så arg blev jag, men nu har jag en dotter som är klokare än jag.
-Nej det måste du inte sade hon alldeles lugnt och stilla, men du kan säga det på ett trevligt sätt.
Hennes blick var stadig och djupt därinne kunde man läsa hennes tankar
-Jag vet att jag inte behöver ta skit av dig. Utmana mig gärna, men du, var beredd att betala!
Jag drog efter andan. Där stod hon, sex år gammal, liten, blyg och utanför, så var hittade hon styrkan? Varifrån kom modet att stå emot. Var blev hon så stark?
Hon fick syn på mig och kom springande
-Hej mamma sade hon. Vet du, idag sade Nellie att jag är en bra kompis!!
Hennes leende kunde lysa upp ett mörkt rum.
Att inte finnas
Jag lämnar Hanna på fritids på morgonen. Hon håller min hand hela vägen fram till dörren.
I morse hade vi sällskap av en klasskamrat och hennes pappa. Hon gick in i hallen samtidigt som oss. När vi hade hängt av oss kom tre andra flickor ut i hallen och flockades kring denna andra. Alla skrattade kring något de tittade på och svärmade runt i en tät ring. En halvmeter bort stod Hanna. Ensam.
Det är aldrig någon som möter henne i hallen. Aldrig någon som blir glad när hon kommer. För henne finns inte skratt och täta ringar. Hon står där. Ensam
Jag tittar på dem alla när de leker på lekplatsen. Hon finns inte. Alla leker runt henne, men det är dem fullständigt likgiltigt om hon är där eller inte. Som en sten eller en kvarglömd spade. Ensam. Det händer att hon skrattar åt något andra skrattar åt, men hon är inte med. Hennes skratt ekar ihåligt en bit bort från de andras för skratt blir lycka först när det delas.
Ibland tänker jag att det är att föredra att någon säger något elakt till henne. Då finns hon iallafall och så tänker jag att så kan jag inte tänka, men detta osynliga. denna fullständiga likgiltighet för hennes person är så fel, så ovärdigt, så hjärtskärande att se. Hon finns inte. Om vi imorgon tog bort henne därifrån skulle ingen märka att hon saknas och efter ett par dagar inte ens minnas att hon någonsin var där. Jag kan inte tvinga dem att se henne. Det är lätt att säga att jag överdriver, att det inte alls är så, men fan. Det ÄR ju så. Vad händer när man inte finns för andra? När blir den tänkta bilden av det osynliga barnet verklighet och hon upphör att existera. När orkar inte hennes själ längre vara hel utan knäcks av att inte finnas, synas, räknas?
När jag går står hon i fönstret och vinkar. Ensam. Hon ser så liten ut.
Det är en kniv som vrids om. Varje gång lite djupare.
I morse hade vi sällskap av en klasskamrat och hennes pappa. Hon gick in i hallen samtidigt som oss. När vi hade hängt av oss kom tre andra flickor ut i hallen och flockades kring denna andra. Alla skrattade kring något de tittade på och svärmade runt i en tät ring. En halvmeter bort stod Hanna. Ensam.
Det är aldrig någon som möter henne i hallen. Aldrig någon som blir glad när hon kommer. För henne finns inte skratt och täta ringar. Hon står där. Ensam
Jag tittar på dem alla när de leker på lekplatsen. Hon finns inte. Alla leker runt henne, men det är dem fullständigt likgiltigt om hon är där eller inte. Som en sten eller en kvarglömd spade. Ensam. Det händer att hon skrattar åt något andra skrattar åt, men hon är inte med. Hennes skratt ekar ihåligt en bit bort från de andras för skratt blir lycka först när det delas.
Ibland tänker jag att det är att föredra att någon säger något elakt till henne. Då finns hon iallafall och så tänker jag att så kan jag inte tänka, men detta osynliga. denna fullständiga likgiltighet för hennes person är så fel, så ovärdigt, så hjärtskärande att se. Hon finns inte. Om vi imorgon tog bort henne därifrån skulle ingen märka att hon saknas och efter ett par dagar inte ens minnas att hon någonsin var där. Jag kan inte tvinga dem att se henne. Det är lätt att säga att jag överdriver, att det inte alls är så, men fan. Det ÄR ju så. Vad händer när man inte finns för andra? När blir den tänkta bilden av det osynliga barnet verklighet och hon upphör att existera. När orkar inte hennes själ längre vara hel utan knäcks av att inte finnas, synas, räknas?
När jag går står hon i fönstret och vinkar. Ensam. Hon ser så liten ut.
Det är en kniv som vrids om. Varje gång lite djupare.
På en svart dag
-Varför skjuter han barn?
Hon stod framför mig och spände sina blå ögon i mig. Blicken var orolig och krävde ett svar.
Hennes händer plockade på tröjans kant medan hon tyst väntade på svaret, på lösningen, på alltings förklaring.
Hjälplösheten drabbade mig som ett fysiskt slag. Jag hade ju inget svar att ge henne. Ingen förklaring på varför någon iskallt avrättar barn och ungdomar i en idyll. Jag fylldes av vrede över att hon skulle behöva ställa den frågan. Att det ska finnas sådant att fråga om.
Jag kunde se honom för mitt inre där han med ett overkligt lugn gick omkring som en hämdens demon och effektivt utraderade hela demokratins framtid. Lugnt, sakligt och med en djävulsk målmedvetenhet uträttade han sitt uppdrag inför sin egen Gud i tron att han gjorde en rensning som var nödvändig. Han hade noga förberett. Överallt fanns bilder, noggrannt poserade för att han skulle kunna få sin plats som en ikon, som den sanna bilden av den rena, den oblandade, den obesudlade. Han ville synas och varje gång hans bild visas i TV vill jag kräkas av att vi ger honom detta, den uppmärksamhet han eftersträvade. Hans dåd får aldrig glömmas bort, men han själv har förverkat sin rätt att minnas.
Jag frågar mig om och om igen var allt hat kommer ifrån? Var föds denna likgiltighet inför andras lika rätt att existera? Var börjar en sådan människa sin vandring mot förödelsen?
Hopplösheten är så stor, hjälplösheten så total. Vad kan jag göra?
Men så dras jag till blicken i dessa blå ögon som fortfarande vill ha ett svar och vet att det är där svaret finns. Det är i dessa ögon jag ser framtiden och i dessa ögon jag ser hoppet. Hon förstår inte. Hon vet att något är fel. Hon vill göra rätt, göra helt. Hon är framtiden. Om jag i henne kan tända det ljuset som gör att man aldrig någonsin tvivlar på att allt levande äger sin okränkbara rätt att finnas så har jag lämnat efter mig det viktigaste jag kan.
Vi glömmer inte och vi viker oss inte för ondskan. Vi är rädda och känner oss hjälplösa men vi står emot och vi är många.
Hon ska aldrig förstå.
-Varför skjuter han barn mamma, frågar hon igen.
-Jag vet inte min älskling säger jag.
Jag vet inte min vän.
Hon stod framför mig och spände sina blå ögon i mig. Blicken var orolig och krävde ett svar.
Hennes händer plockade på tröjans kant medan hon tyst väntade på svaret, på lösningen, på alltings förklaring.
Hjälplösheten drabbade mig som ett fysiskt slag. Jag hade ju inget svar att ge henne. Ingen förklaring på varför någon iskallt avrättar barn och ungdomar i en idyll. Jag fylldes av vrede över att hon skulle behöva ställa den frågan. Att det ska finnas sådant att fråga om.
Jag kunde se honom för mitt inre där han med ett overkligt lugn gick omkring som en hämdens demon och effektivt utraderade hela demokratins framtid. Lugnt, sakligt och med en djävulsk målmedvetenhet uträttade han sitt uppdrag inför sin egen Gud i tron att han gjorde en rensning som var nödvändig. Han hade noga förberett. Överallt fanns bilder, noggrannt poserade för att han skulle kunna få sin plats som en ikon, som den sanna bilden av den rena, den oblandade, den obesudlade. Han ville synas och varje gång hans bild visas i TV vill jag kräkas av att vi ger honom detta, den uppmärksamhet han eftersträvade. Hans dåd får aldrig glömmas bort, men han själv har förverkat sin rätt att minnas.
Jag frågar mig om och om igen var allt hat kommer ifrån? Var föds denna likgiltighet inför andras lika rätt att existera? Var börjar en sådan människa sin vandring mot förödelsen?
Hopplösheten är så stor, hjälplösheten så total. Vad kan jag göra?
Men så dras jag till blicken i dessa blå ögon som fortfarande vill ha ett svar och vet att det är där svaret finns. Det är i dessa ögon jag ser framtiden och i dessa ögon jag ser hoppet. Hon förstår inte. Hon vet att något är fel. Hon vill göra rätt, göra helt. Hon är framtiden. Om jag i henne kan tända det ljuset som gör att man aldrig någonsin tvivlar på att allt levande äger sin okränkbara rätt att finnas så har jag lämnat efter mig det viktigaste jag kan.
Vi glömmer inte och vi viker oss inte för ondskan. Vi är rädda och känner oss hjälplösa men vi står emot och vi är många.
Hon ska aldrig förstå.
-Varför skjuter han barn mamma, frågar hon igen.
-Jag vet inte min älskling säger jag.
Jag vet inte min vän.
små stunder
Jag var på ett litet möte härom dagen med en person jag tycker mycket om.
När jag satt där så slog det mig plötsligt hur skönt det är att umgås med någon som befinner sig på samma planet som en själv. Man borde göra det oftare.
När jag satt där så slog det mig plötsligt hur skönt det är att umgås med någon som befinner sig på samma planet som en själv. Man borde göra det oftare.
Så stor
Min lilla tös har hälsat på i sin förskoleklass. Förskoleklass är stort. Man börjar skolan då.
Hon är så rädd, så rädd, men hon gör det. Hon går dit på darriga ben, hon står själv i ledet för hon har ingen att hålla i handen, men hon står där. Hon sätter sig mitt bland de andra och är med fastän hon inte är med och mitt hjärta gråter fast jag vet att hon kan och att hon ska. Hon kommer att reda ut det, men jag vill bara linda in henne ännu en liten stund. Bara hålla henne nära och inte släppa taget.
Vi låg och pratade igår när hon skulle sova. Hon berättade om skolan och jag lyssnade. Hon berättade så redigt och vuxet. Jag låg och tittade på hennes små fräknar på näsan och de där alldeles blå ögonen och kände mig så oändligt stolt över den hon blivit.
Min stora fina tjej.
Hon är så rädd, så rädd, men hon gör det. Hon går dit på darriga ben, hon står själv i ledet för hon har ingen att hålla i handen, men hon står där. Hon sätter sig mitt bland de andra och är med fastän hon inte är med och mitt hjärta gråter fast jag vet att hon kan och att hon ska. Hon kommer att reda ut det, men jag vill bara linda in henne ännu en liten stund. Bara hålla henne nära och inte släppa taget.
Vi låg och pratade igår när hon skulle sova. Hon berättade om skolan och jag lyssnade. Hon berättade så redigt och vuxet. Jag låg och tittade på hennes små fräknar på näsan och de där alldeles blå ögonen och kände mig så oändligt stolt över den hon blivit.
Min stora fina tjej.
Att inte våga
Hanna pratar om att hon vill bjuda hem en kompis. Jag blir jätteglad att hon vill och får samtidigt panik. För då måste jag ringa. Jag HATAR att ringa! Jag tycker det är såååå pinsamt om den man ringer till inte vill. Fånigt? Oh yes! Det vet jag väl. Jag klarar bara inte av det.
Jag är så förbannat blyg när det kommer till sådana saker att jag aldrig får tummen ur att faktiskt säga en så enkel sak som -Du kan väl komma över på en kopp kaffe i eftermiddag? fast jag så gärna vill.
Jag menar, hur svårt är det egentligen? Antingen vill personen och blir glad, eller så vill den inte och då vet man ju det. Och ändå är det oöverstigligt svårt. Därför att jag riskerar att bli ratad, bortvald, nekad.
Jag kan inte räkna hur många chanser att skaffa nya vänner jag har blåst på det sättet. Jag vågar inte säga något av rädsla för att personen i fråga inte ska vilja och han eller hon kanske sitter där och tror att jag inte vill, är ointresserad och avig....FAN
Man blir ensam på det sättet....det blir man....
Min önskadröm skulle ju då vara att någon annan tog initiativet, började prata, ringde, bjöd hem på en fika. För då skulle jag ju veta att den personen gärna ville. Och så kan jag inte göra samma sak själv. Det är ju helt löjligt det inser jag samtidigt som jag skriver det. Hjärnspöken är svåra att vräka när de väl flyttat in!
Nu har det alltså gått så långt att jag riskerar att låta detta påverka mitt barn. Då får det banne mig vara nog! Så kan jag ju inte göra.......och ändå är det svårt.....så svårt.....
Jag är så förbannat blyg när det kommer till sådana saker att jag aldrig får tummen ur att faktiskt säga en så enkel sak som -Du kan väl komma över på en kopp kaffe i eftermiddag? fast jag så gärna vill.
Jag menar, hur svårt är det egentligen? Antingen vill personen och blir glad, eller så vill den inte och då vet man ju det. Och ändå är det oöverstigligt svårt. Därför att jag riskerar att bli ratad, bortvald, nekad.
Jag kan inte räkna hur många chanser att skaffa nya vänner jag har blåst på det sättet. Jag vågar inte säga något av rädsla för att personen i fråga inte ska vilja och han eller hon kanske sitter där och tror att jag inte vill, är ointresserad och avig....FAN
Man blir ensam på det sättet....det blir man....
Min önskadröm skulle ju då vara att någon annan tog initiativet, började prata, ringde, bjöd hem på en fika. För då skulle jag ju veta att den personen gärna ville. Och så kan jag inte göra samma sak själv. Det är ju helt löjligt det inser jag samtidigt som jag skriver det. Hjärnspöken är svåra att vräka när de väl flyttat in!
Nu har det alltså gått så långt att jag riskerar att låta detta påverka mitt barn. Då får det banne mig vara nog! Så kan jag ju inte göra.......och ändå är det svårt.....så svårt.....
Intressanta människor
Alltså, människor intresserar mig. Jag är hopplöst kär i att dricka kaffe/vin/whatever och bara prata bort timme efter timme. Bara höra människors historia, viktiga och oviktiga tankar och vardagsfunderingar.
Sedan finns det också människor jag träffar på som är extra intressanta. Människor jag absolut skulle vilja dela en flaska vin med, men som av olika anledningar inte är så lämpliga. Min tandläkare, en lärare på skolan, damen på biblioteket. Alltså människor man träffar, pratar ytligt med, inser att man förmodligen hade gillat att lära känna närmare, men så är det opassande.
Är det inte irriterande?
Hade man träffat dessa människor under andra omständigheter hade man kunnat ha hur trevligt som helst med dem, men nu går det inte.
Jag läste om en kvinna som gifte sig med sin gynekolog. Det är inte OK......tycker jag.....hihi, men ganska roligt samtidigt....
Det sociala spelet är komplicerat emellanåt.
Är det bara jag som blir intresserad av människor jag träffar på så? Herregud är jag knäpp eller?
Jag ska kanske smyga in en lapp med en inbjudan till en kopp kaffe nästa gång jag lämnar igen en bok på biblioteket!
Sedan finns det också människor jag träffar på som är extra intressanta. Människor jag absolut skulle vilja dela en flaska vin med, men som av olika anledningar inte är så lämpliga. Min tandläkare, en lärare på skolan, damen på biblioteket. Alltså människor man träffar, pratar ytligt med, inser att man förmodligen hade gillat att lära känna närmare, men så är det opassande.
Är det inte irriterande?
Hade man träffat dessa människor under andra omständigheter hade man kunnat ha hur trevligt som helst med dem, men nu går det inte.
Jag läste om en kvinna som gifte sig med sin gynekolog. Det är inte OK......tycker jag.....hihi, men ganska roligt samtidigt....
Det sociala spelet är komplicerat emellanåt.
Är det bara jag som blir intresserad av människor jag träffar på så? Herregud är jag knäpp eller?
Jag ska kanske smyga in en lapp med en inbjudan till en kopp kaffe nästa gång jag lämnar igen en bok på biblioteket!
Skammen
Idag hände något som startade en väldig massa känslor av många olika slag.
Hanna hade varit på biblioteket och där hade man på något sätt delat ut ballonger. Dessa ballonger tog slut och Hanna blev utan.
Och när detta gick upp för mig kunde jag känna skammen. Jag har själv varit den som stod längst bak, inte tog för mig, inte syntes. Den som alltid blev utan. Blev utan ballonger, fika, papper man skulle ta med sig hem. Det var skam. inget annat. Det är en skam att inte få. Att inte synas, att inte räknas.
Tårar som bränner men inte får synas. Aldrig låta någon annan få se hur det gör ont, hur man går sönder lite, lite grann i taget. Det är skamligt.
Jag tycker fortfarande att det är skamligt, men det inte är jag som bär skammen. Det är alla som inte förmådde ta bort min skuld. Som inte såg.
Jag vet hur ont det gör i henne. Hur hon lägger det till listan av saker hon inte riktigt redde ut. Hur den listan blir längre och allt tyngre att bära.
Men det hände något.
En av förskollärarna tog upp det som hänt. Hon lät inte Hanna värja sig och gömma undan. Hon var rak och ärlig och satte händelsen i ett vettigt perspektiv.
Hanna fick en annan ballong men det var liksom inte det som var det viktiga.
Det viktiga var att hon flyttade hela händelsen från den ryggsäck som heter "Det är något fel på mig" till den papperskorg som heter "Det är sådant som händer, men det var iallafall inte mitt fel" där den faktiskt hör hemma.
Någon såg min unge.
Jag är tacksam för det på så många plan.
Hanna hade varit på biblioteket och där hade man på något sätt delat ut ballonger. Dessa ballonger tog slut och Hanna blev utan.
Och när detta gick upp för mig kunde jag känna skammen. Jag har själv varit den som stod längst bak, inte tog för mig, inte syntes. Den som alltid blev utan. Blev utan ballonger, fika, papper man skulle ta med sig hem. Det var skam. inget annat. Det är en skam att inte få. Att inte synas, att inte räknas.
Tårar som bränner men inte får synas. Aldrig låta någon annan få se hur det gör ont, hur man går sönder lite, lite grann i taget. Det är skamligt.
Jag tycker fortfarande att det är skamligt, men det inte är jag som bär skammen. Det är alla som inte förmådde ta bort min skuld. Som inte såg.
Jag vet hur ont det gör i henne. Hur hon lägger det till listan av saker hon inte riktigt redde ut. Hur den listan blir längre och allt tyngre att bära.
Men det hände något.
En av förskollärarna tog upp det som hänt. Hon lät inte Hanna värja sig och gömma undan. Hon var rak och ärlig och satte händelsen i ett vettigt perspektiv.
Hanna fick en annan ballong men det var liksom inte det som var det viktiga.
Det viktiga var att hon flyttade hela händelsen från den ryggsäck som heter "Det är något fel på mig" till den papperskorg som heter "Det är sådant som händer, men det var iallafall inte mitt fel" där den faktiskt hör hemma.
Någon såg min unge.
Jag är tacksam för det på så många plan.
